Det här är inte en kropp

Ibland, när fysiskt åldrande kommer på tal, sätter jag händerna för öronen och börjar nynna högt för mig själv. Ni vet, som man gjorde när man var barn och inte ville lyssna. Jag menar, det finns festligare saker att tänka på än de fria radikalernas nedmontering av kroppen. Det känns okej att jag reagerar så, men vad händer när det blir till handlingslinje för ett helt samhälle?

Jag talar givetvis om vad som utspelade sig i Helsingfors förra helgen. Den holländske konstnären Dries Verhoeven hade preparerat sitt performanceverk »Ceci n’est pas mon corps« (»Det här är inte min kropp«). Den 83-åriga kvinnan var redo i glasmontern på torget, precis som hon varit i så många andra länder förut. Naken, så när som på en mask av en ung kvinnas ansikte, en peruk och ett par gröna högklackade skor. Där skulle hon sitta, som en motbild till hur kroppen framställs i offentligheten. Och sitta fick hon, men inte i bara mässingen! Några minuter innan verket skulle avtäckas dök polisen upp och krävde kläder.

De hade skriftligen varnat Baltic Circle, teaterfestivalen som bjudit in Dries Verhoeven, att den avslutande delen av serien »Ceci n’est pas ...« bröt mot den sedlighetslag som finnarna håller sig med.

Man får inte kränka folk på allmän plats. I praktiken likställs skådespelaren med en blottare. Tänk på barnfamiljerna!

Det är ingen idé att raljera över förlegade finska lagar, samma censur visar sitt fula tryne även här. Minns bara nyligen de antika nakenbilderna som ansågs vara för mycket för de förklenade tunnelbaneresenärerna i Stockholm (även om SL senare valde att släppa på självcensuren).

Nymoralismen är varken ny eller moralisk. Konstverket fick mig i stället att tänka på något surrealisten Méret -Oppenheim sa för snart fyrtio år sedan. Om hur det var att tillhöra det andra könet, då. »För kvinnan innebär det att hon måste leva sitt eget kvinnliga liv såväl som det kvinnliga liv som männen projicerar på henne. Det är således kvinna upphöjt till två. Det är alldeles för mycket.«

Kampen må ha känts tungrodd då, men situationen var trots allt distinkt. Mannen var problemet, hans projektion av hur en äkta kvinna skulle vara.

I dag är frågan förlorad till »samhällsandan«. Denna konturlösa massa, som ständigt skapar och återskapar bilden av den unga kvinnokroppen som ett ideal.

»Ceci n’est pas mon corps.« Det här är inte min kropp. Titeln är hal. Är det så jag ska känna när jag tittar på retuscherade reklambilder? Eller när jag tittar på det ocensurerade verket på Vimeo? Fjärma mig från kvinnan som långsamt lägger det ena benet över det andra. Musklerna som darrar. Den genomskinliga huden.
En rynkig hand över en slät mask.

Jag hör mig själv skrika: Det är jag!

Pröva och fyll den med tobak, lär den franske konstnären René Magritte ha svarat när någon frågat honom om hans målning av en pipa, »Ceci n’est pas une pipe«. Han hade en poäng Magritte, en bild är en bild. Men i ett samhälle som dyrkar bilden, mer än livet, måste vi nog ändå försöka fylla den där pipan.

Nu är det bara frågan vad vi ska ha.

Tobak som smakar något på riktigt. Eller tobak som får oss att tappa känseln för en stund för att sen vakna upp till förnimmelsen av att vi aldrig levt.