Det måste vara radion

»Jag känner mig så konstig. Det verkar inte bra. Jag känner hur det kryper. Va kan det va? Det måste vara radion, det måste vara radion.«

Sveriges Radio framkallade illamående hos Ebba Grön 1979. 35 år senare är det debattörer på både höger- och vänsterkanten som finner orsaken till sitt sviktande allmäntillstånd i huset på Gärdet.

Den direkta anledningen till den förtroendediskussion som skakat SR den senaste veckan var beslutet att komikern Soran Ismail, under valrörelsen, inte skulle fortsätta i P3-programmet »Morgonpasset« på grund av hans tydliga ställningstagande mot sverigedemokraterna. I motiveringen hänvisades till kravet på opartisk rapportering.

Reaktionerna var, milt uttryckt, upprörda. Extra bensin på brasan kom från Gävle där Arbetarbladets chefredaktör Daniel Nordström plockades bort från en nyhetspanel. Sedan hittades ett intern brev där en kanalchef uppmanade sina anställda att vara försiktiga med att uttala åsikter, även om det gäller mänskliga rättigheter. Ständigt denna opartiskhet.

Tyckare med hjärtat till vänster rasade. Tyckare med hjärtat till höger passade också på att rasa, fast menade att det var fan så mycket värre med alla sossar som jobbar på Sveriges Radio. 80 procent av de anställda röstar på de rödgröna, hävdade någon.

Gemensamt är en grundläggande misstro mot hela idén att det finns en journalistik som kan förhålla sig opartisk. Alla har väl åsikter? Även journalister röstar i allmänna val. Hur ska de då kunna lämna de åsikterna åt sidan nio till fem? Bättre då att vara öppen med vad man tycker och se till att det blir en blandning av alla åsikter, eller?

Självklart påverkar våra åsikter det arbete vi utför, precis som socioekonomisk bakgrund, ålder, bostadsort och en massa andra saker gör det. På en nyhetsredaktion visar det sig i valet och vinklingen av nyheter, vilket kan bli ett problem om redaktionerna är för homogena. Sammansättningen av redaktionen blir därför viktig. Men ännu viktigare är attityden. Den som främst drivs av viljan att argumentera för sin åsikt och vill påverka andra att tycka likadant behövs för att vi ska ha en levande debatt. Den som i stället drivs av en vilja att förklara, fördjupa och avslöja och struntar i om det gynnar ett eller annat parti, är en helt annan typ av journalist. Det handlar om två olika yrken.

Åsiktsjournalistik är marknaden vänlig att förse oss med i överflöd utan att det behövs några licenspengar. Public Service-bolagens existensberättigande bygger på att de levererar något annat än det. SR har i dag ett skyhögt förtroende bland sina 4 miljoner dagliga lyssnare. Det förtroendet har inte kommit automatiskt utan har byggts upp i decennier, just genom att slå vakt om grundläggande publicistiska principer. Arbetet är inte helt enkelt och ställer stora krav på förmågan att diskutera och motivera ställningstaganden. Ivern att leva upp till idealen leder emellanåt till märkliga turer, vilket den senaste veckans händelser visat. SR har över 40 olika ansvariga som var och en för sig dagligen fattar självständiga beslut. Att alla dessa beslut skulle bilda en knivskarp linje av konsekvens vid varje given tidpunkt är önskvärt, men knappast realistiskt. Däremot ska vi vara tacksamma att det finns de som ändå fortsätter försöka.