Det sista underbarnet

Har du hört talas om filmskaparen och underbarnet Xavier Dolan? Den 28-årige kanadensaren har gjort sex långfilmer med teman som homo- och transsexualitet, dysfunktionella relationer och aids. Den första gjorde han tjugo år gammal. Imponerande! Vad hade du själv lyckats åstadkomma när du var tjugo!?

Dolans sjätte långfilm »Inte hela världen« – som har premiär den 26 maj på svenska biografer – är en filmatisering av Jean-Luc Lagarces teaterpjäs från 1990-talet om en aidssmittad skådespelare som återvänder till sin familj i Kanada för att berätta att han snart ska dö. »Inte hela världen« vann det näst finaste priset – Grand prix – på förra årets filmfestival i Cannes och har sedan dess tilldelats en rad utmärkelser på festivaler världen runt.

Den då tjugoårige Dolans halvt självbiografiska och egenfinansierade debutfilm »Jag mördade min mamma« charmade publiken och gav honom smeknamnet »Chochou de la Croisette – »Cannespublikens älskling«. För egen del måste jag rodnande bekänna att filmen åtta år senare får det att rycka i mitt vältränade snabbspolningsfinger. Charm kanske åldras sämre än kvalitet.

Efter debuten gjorde Xavier Dolan i snabb följd långfilmerna »Hjärtslag« (2010), »Laurence Anyways« (2012), »Tom at the Farm« (2013) och »Mommy« (2014).

»Inte hela världen« är större och mer intensiv än de tidigare filmerna, och skådespelarna är uteslutande franska men icke-kanadensiska. Handlingen är rak och utspelas under knappt ett dygn: den unga och framgångsrika skådespelaren Louis återvänder från Kalifornien till sin relativt enkla familj på den kanadensiska landsbygden för att berätta för dem att han är döende. Konflikterna och avunden och bitterheten och ordlösheten och förtvivlan och allt det oförlösta och omöjliga och beska gör det dock nästan omöjligt för honom att få de förödande orden ur sig.

En avgrund skiljer den som frigjorde sig från den bitvis torftiga gemenskapen och skapade sin egen lycka från dem som blev kvar: tradition står mot självförverkligande. Individens död kommer att lösa problemet. Men att hitta ett gemensamt språk för att göra denna slutgiltiga händelse till en gemensam familjesak är snudd på omöjligt. Mottagandet av filmen har i Europa varit överväldigande. Mottagandet i USA däremot har varit motsatsen (ännu ett argument för att välja in Kanada i EU).

Dolan bekrivs ofta som »underbarnet« – inte bara i reklamtexten hos en viss svensk biografkedja utan världen runt: »wonderchild«, »niño prodigio«, »Wunderkind«. Det kan nämnas att Alfred Hitchcock hade regisserat tio långfilmer när han 1931 fyllde trettio utan att alls föda samma hyperboler.

Undrar hur kul det är att bli kallad för »barn« när man är tjugoåtta år gammal och har gjort sex långfilmer. Orsaken kanske är att Dolan alltid varit en del av nöjesindustrin. Hans föräldrar – modern lärarinna och fadern skådespelare och sångare mitt i nöjessmeten i Québec – ordnade så att lille Xavier slavade som barnskådis i många år och dessutom dubbade ett oräkneligt antal filmer (bland annat Ron Weasley i Harry Potter-filmerna).

Frågan är vid exakt vilken tidpunkt en aktör inom filmindustrin går från att vara ett barn till att vara ett underbarn och därefter till att vara en filmarbetare eller i sällsynta fall en enastående konstnär?

Kanske ska det ses som ett vuxenblivande att Dolan nu i sin sjätte film har blivit mindre ängslig och överlämnat många viktiga uppgifter (huvudrollen, filmkameran, att ensam skriva originalmanus) som ingår i en långfilmsproduktion till duktiga medarbetare. »Inte hela världen« är ett smycke på Dolans filmkonst och det laddade skådespelet håller publiken oavbrutet fängslad.

Om jag var Xavier Dolan skulle jag dock inte vilja presenteras/betraktas som ett underbarn (surt sa räven mellan tuggorna på ruggugglan). Samma processer äger jurum i litteratursfären. Det är ju så mycket sexigare med en snygg tjugoårig brakdebutant som skrivit en tidsenlig roman än en rynkig fläskhög som debuterar med en novellsamling i sextioårsåldern. Jag känner minst en litterär debutant som efter ett himlastormande genombrott i alldeles för ung ålder aldrig mer fick ur sig en bok. Dock har det bara gått tjugo år sedan dess, så jag har inte slutat hoppas.

Vem tror du själv skulle pryda framsidan på Vi läser när 20-åringens och 50-åringens böcker släpps? Jo, jag tror också det. Nästa fråga: Vem av dem tror du får framsidan på samma tidning när hen skrivit sin femte roman och vunnit hundratusen läsare? Stackars ungdom.

Diskussionen om barns olika begåvning är särskilt aktuell i vår tid och på vår plats på jorden. I undervisningen har begreppet underbarn spelat ut sin roll, åtminstone på ytan. En jämlik undervisning är en demokratisk grundsten. Alla individer, oavsett klass och etnicitet, har lika goda förutsättningar att bli direktörer, riksdagsmän och filmstjärnor [burkskratt]. Jämlikhet råder. [Burkskratt]

Självklart föds alla barn – som 1600-talstänkaren John Locke trodde – som »blanka tavlor« som kan fyllas med vilket innehåll som helst. Det är en pedagogisk tanke som har varit dominerande sedan franska revolutionen med undantag i rasteorin och en tämligen skamlig svacka i Europa kring 1930- och 40-talen. På andra änden av det politiska fältet pressades idén alldeles för långt, i Stalins Sovjet och Maos Kina. Men i sin elementära form har den särskilt under efterkrigstiden bildat förutsättningen för den demokratiska tanken om alla individers lika möjligheter och rätt till undervisning.

Att jag menar att begreppet »underbarn« har spelat ut sin roll betyder inte att det aldrig har funnits »underbarn« – huruvida begreppet eller fenomenet kom först kan däremot diskuteras. Bland underbarnen kan vi urskilja två sorter: talangfulla avelsdjur och äkta guldklimpar – eller en blandning av båda. Mozarts pappa drillade honom stenhårt och visade upp honom och hans syster som cirkusdjur. Underbarnet dog 34 år gammal.

Händels mamma och syskon smugglade upp en spinett på vinden till huset i Halle an der Saale så att den femårige gossen skulle kunna öva när hans musikhatande läkarpappa inte märkte något. Vid sju års ålder sägs han ha varit en »driven cembalist och organist«. Sina två första operor »Almira« och »Nero« skrev han 1805 – tjugo år gammal.

1600-talssnillet Blaise Pascal löste tusenåriga matematiska gåtor som 14-åring, uppfann miniräknare som 18-åring men fick nog av vetenskapen vid 31 års ålder; han dog tio år senare.

Poeten Arthur Rimbaud revolutionerade poesin som 16-åring 1870 och övergav den som 21-åring. Pappan till socialliberalisten John Stuart Mills lärde sin treårige son klassisk grekiska, som åttaåring började gossen med latin, sedan kom naturvetenskaperna och så vidare. Kort sagt: underbarn kan vara framtvingade med våld och mutor men också drivna av geniets förtärande eld. Och resultaten kan vara svåra att skilja.

Men jag tror som sagt att det klassiska underbarnets tid är förbi, kanske främst som en följd av undervisningsväsendets demokratisering. Att vårt nya millenium fortsätter att dyrka ungdom handlar om annat: typ åldrande och död. Att fylla kvoten av fräscha aktörer är knappast några problem: kön av släta, socialt drillade ungdomar ringlar lång från mediegymnasierna.

Däremot står själva idén om underbarnet – specialiserat, men föga anpassningsbart och dynamiskt –i motsättning till vår framstegsbesatta epoks ideal av konstant förbättring, avancemang, förändring.

En obehagligare fråga handlar om möjligheten att vi rör oss mot en ny epok med en ny sorts underbarn. Den ständiga utvecklingen inom biomanipulationens område kan mycket väl tänkas producera individer som är fantastiskt begåvade redan som femåringar inom vissa avgränsade områden. De blir ingenjörer som sedan tillverkar ännu duktigare ingenjörer i ett allt högre tempo.

I denna dystopiska framtidshallucination, där femåriga ingenjörer är några av samhällets stöttepelare, framstår Xavier Dolan och hans filmers tolerans och humanism som motgift. Hans karaktärer är irrationella, motsägelsefulla, ofullkomliga, lättsårade, klumpiga, rädda, omdömes-lösa, hämmade: egenskaper som trots eller kanske snarare tack vare sin trasighet överträffar de perfektas briljans, den som inte kan annat än väcka vår beundran.

»Inte hela världen går upp i dag på svenska biografer«