Ett filmkrig är förklarat – så kan svensk film bli konstnärlig och få publik igen
Kulturministern röt i lejonets kula och nu är ett filmkrig inlett. Men krisen för svensk film beror på att den inte är fri.
Bild: TT
Det blåser rejält inom svensk film inför att regeringens filmpolitiska utredning ska presenteras i slutet av februari.
Syftet med utredningen är att genomlysa svensk filmpolitik med utgångspunkten att den svenska filmen genomgår en kris. En kris som verkar ha pågått i åra tal och får väl nu betraktas ha övergått till något slags permanenttillstånd.
Under det senaste decenniet har svensk film stagnerat med rekordlåga biljettsiffror för den inhemska filmen. Orsaken till den svenska publikens ointresse torde vara den allmänna uppfattningen att svensk film är för medioker. Något som Svenska Filminstitutets vd Anna Croneman konstaterade i Cannes förra året.
Croneman menar att det härrör ur en kollektiv brist på vision och ambitioner. Personligen tror jag snarare att den beror på den rådande filmpolitikens missriktade intentioner. Mitt intryck är att många inom den svenska filmbranschen i dag ser på film som ett folkbildningsverktyg snarare än som konst eller underhållning. Detta genomsyrar vår filmkultur och kommer till uttryck i recensioner, på filmgalor och framför allt i filmskapandet.
Filminstitutet har i åratal styrt branschen mot filmskapande som ska värna om jämlikhet, inkludering, rättvisa och demokrati. Film som ofta inte är särskilt underhållande och som ofta saknar konstnärlig verkshöjd, men som kan beskrivas som “modig” eller “viktig” och på så sätt säljas som kulturellt relevant och sevärd. Men denna filmkultur är inte särskilt spännande eller intressant för en publik som över tid röstat ner den med plånboken. Människan besöker filmens “lilla värld” för att uppnå katarsis och för en liten stund glömma vardagslivets bekymmer.
Det är konsten och underhållningens främsta uppgift, inte folkbildning.
Trots sjunkande biljettförsäljning har den här kulturen kunnat cementera sig inom svensk film som mångt och mycket är en kulturellt homogen bransch, som ironiskt nog saknar mångfald. Internt är filmbranschen påtagligt konsensussökande där det förutsätts att alla håller med varandra. Den har höga inträdesbarriärer för utomstående och har lätt till utfrysning av oliktänkande. En stängd värld med liten introspektion.
Det blev därför en chock när kulturminister Parisa Liljestrand (M) förra helgen meddelade att den svenska filmbranschen inte längre kunde förvänta sig ökade anslag. Det gjorde hon i ett tal under Göteborgs filmfestival inför den samlade svenska filmbranschen. Det blev minst sagt dålig stämning och sedan dess verkar panik ha brustit ut i Filmsverige, till allmän beskådan.
Kulturministerns tal var kanske provokativt men budskapet var tydligt för den som ville lyssna (och kunde höra henne över buropen). Kulturministern har fått i uppdrag av medborgarna att genomföra en reform av filmpolitiken. Hur denna reform kommer se ut är ännu inte bestämt men högre anslag ska inte förväntas.
Hårda men nödvändiga ord.
Branschens kollektiva respons har varit hysterisk. I samlad trupp med allierade kulturskribenter har man ryckt ut för att fördöma en ondskefull kulturminister. I bräschen gick Ruben Östlund kanske lite för hastigt ut med ett personangrepp på Liljestrand som han kallade ”obildad”. Ett inte så smart drag när man vill att svensk film ska få mer pengar.
Östlund är intressant nog i Ungern där hans nya film spelas in med finansiering från amerikanska studion A24 som lagt produktionen där tack vare Viktor Órbans generösa kulturpolitik, som Östlund nu förespråkar. Inget jag klandrar honom för, vi lever i en globaliserad filmvärld. Men det är intressant eftersom den typen av stöd han åtnjuter i Ungern är en så kallad “tax credit”. Alltså ett automatiskt stöd som inte kräver något statligt inflytande över hans filmskapande.
Men Östlund menar samtidigt att utan vår svenska finansieringsstruktur som byggdes på 60-talet hade hans filmer aldrig kunnat bli gjorda. Detta är ett falskt antagande som undanhåller något mycket väsentligt när det kommer till Östlunds karriär.
Östlunds unika konstnärskap har till stor del gynnats av hans särskilda relation med Cannes filmfestival som värnar enormt mycket om auteurer och konstnärlig frihet. Hans status i Cannes har fungerat som en ”rapport de force” gentemot Svenska Filminstitutet som gjorde att han slapp anpassa sig till ett all tmer politiskt filminstitut under Anna Serner. Jag respekterar verkligen ett sådant oberoende men det är unikt och bara något de största filmskaparna kan hoppas på.
De allra flesta filmskapare i Sverige anpassar sig till Svenska Filminstitutet, vars folkbildande syn på filmkonsten har växt fram under årtionden och nu sitter i väggarna på Filmhuset. Branschen verkar under en djupt rotad självcensur som är både medveten och undermedveten vilket förhindrar dess konstnärliga utveckling och den fria konkurrensen av idéer. Detta vet alla som verkar inom svensk film, inklusive Östlund. Bakom stängda dörrar uttrycker de flesta filmskapare förakt för Filminstitutet och så fort en filmskapare får möjligheten flyr dem landet och gör film i Danmark, Norge, USA eller ja, Ungern.
Att Östlund nu på toppen av sin karriär och oberoende går ut i försvar för ett statligt centraliserat stödsystem är inte särskilt ”rock and roll” och ärar honom inte. Han väljer att försvara systemet med argumentet att det gynnat honom personligen. Detta från någon vars hela konstnärskap bygger på att syna mänskliga hierarkier.
Östlund och branschen hade kunnat komma med konstruktiva och konkreta förslag till regeringen om hur systemet kan förbättras. I stället kallar man sina upplevda meningsmotståndare för ”obildade”, något jag vet även många inom svensk film tillskriver publiken som en anledning till att de inte ser deras filmer.
Men jag vet att väldigt många också tycker att systemet måste förändras och det hördes en del applåder och hurrarop efter ministerns tal också.
Tyvärr vågar många inte uttala sig på grund av den stora tystnadskultur som råder inom en djupt bidragsberoende bransch. Många vill heller inte att just denna regering ska ansvara för en eventuell reform och vill därför försena den så mycket som möjligt. En antidemokratisk inställning som bara förlänger krisen.
Byråkratin brister i filmkunskap
Sanningen är att dagens statliga filmpolitik ligger som en våt filt över svensk film. Som både filmskapare och biografägare har jag ofta haft att göra med olika offentliga stödgivare och har slagits av hur illa våra kulturinstitutioner sköter sina övergripande uppdrag. Byråkratin brister i filmkunskap, opartiskhet och grundläggande rättssäkerhet. Under ansökningsprocesser sker det ständigt olustiga påtryckningar och märkliga kravförflyttningar. Man får även utstå en och annan utskällning, en del personangrepp och illa dolda hot om att man ska rätta in sig i ledet.
Personligen går jag hellre miste om stöd än att anpassa mig till sådant och har därför valt att i högre grad försöka finansiera mina projekt genom privata investeringar. Men då försätter jag mig samtidigt i ett underläge då konkurrenter tilldelas fler och högre stöd vilket hämmar den fria konkurrensen.
För att filmkonsten ska vara intressant, spännande och levande måste den först och främst vara fri, vilket den svenska filmen absolut inte är. Den är byråkratiskt styrd av konsulenter och handläggare som kan agera utan tillsyn genom principen om armlängds avstånd. Uppgiften är att skydda kulturaktören från politisk styrning, men den skyddar mest byråkratin från ansvarsutkrävande.
Som Östlund uppmärksammade är vår offentliga filmfinansiering byggd efter en över 60 år gammal modell som visserligen reformerats några gånger, men som utgår från samma struktur. En förlegad centralstyrd modell som kan ses som en flaskhals av olika offentliga stöd genom vilken filmprojekt måste ta sig fram för att nå ett slutgiltigt produktionsbeslut från Svenska Filminstitutet vars finansiering oftast utgör den största delen av en filmbudget. Detta produktionsbeslut tas efter en lång och själsdödande utvecklingsprocess under vilken filmer handplockas av ett fåtal statliga och regionala filmkonsulenter. Om någon backar ut faller hela projektet utan att det finns möjlighet till alternativ finansiering. Mycket tid, resurser och kreativitet slösas bort i ett sådant trögt system.
Om man tilldelas stöd blir man såklart lycklig. Man får både pengar och bekräftelse och om man spelar sina kort rätt kan man klättra inom systemet. Men för varje filmprojekt som väljs ut finns hundratals som väljs bort. Denna selektion är nödvändig inom alla konstformer men inget staten ska ansvara för. Staten ska vara blind när det kommer till konst, särskilt nyskapande sådan.
Staten kan värna om kulturarvet genom museum, nationalscener och historisk värdefull film genom vårt fantastiska Cinematek och dess restaureringsarbete. Man kan även motivera att Filminstitutet hjälper nya svenska filmer att exporteras för att sprida svensk film utomlands eller ge stöd till den inhemska distributionsinfrastrukturen som utmanar biografmonopolet. Men man bör aldrig lägga sig i det konstnärliga skapandet. Detta borde vara en självklarhet men är helt tabu att diskutera inom filmbranschen idag.
Dessutom skapar vår nuvarande ordning en dysfunktionell marknad där filmbolag konkurrerar om offentliga stöd i stället för om publiken. Nya aktörer hålls ute och framgångsrika bolag förhindras från att utvecklas. Då blir det inga A24s i Sverige.
I branschen brukar man argumentera för att i Norge och Danmark ger man betydligt mer pengar till den inhemska filmen. Men i dessa länder är publikintresset stort för den. Den högre offentliga finansieringen har därför folkligt stöd. Det har den inte i Sverige, varken från publiken eller från väljarna.
Staten får gärna underlätta för kulturen genom skatteundantag och lättnader men nuvarande system måste först reformeras, till att börja med i hur det Svenska Filminstitutet fördelar stöd. Svenska Filminstitutet har på många sätt förbrukat sitt förtroende och måste därför nu fråntas sin rätt att bedöma filmprojekt. Något som borde göras oavsett, för att säkra den konstnärliga friheten även i framtiden.
Det finns olika sätt att göra detta på men det handlar alltså mest om hur man fördelar stöd och inte hur mycket stöd som fördelas.
Enligt mig finns det redan en modell för hur detta kan göras, nämligen presstödet. Precis som det inte finns något statligt institut som bedömer om en journalist eller tidning ska få finansiering för ett gräv eller en opinionstext, ska inte heller staten bedöma enskilda filmprojekt. Stödpengarna kan likaväl distribueras automatiskt till filmbolag med samma modell med objektiva och mätbara mål. Ansvarig utgivare tilldelas en andel av den totala statliga stödbudgeten (med ett tak) baserat på förra årets biljettsiffror för deras stödberättigade svenska filmer. För att få fortsatt stöd måste bolagen återinvestera i nya svenska produktioner för att upprätthålla sin position på marknaden.
Filminstitutet behöver enbart bedöma vilka filmer som är stödberättigade baserad på tydliga, objektiva egenskaper som språk, produktionsland, inspelningsplats och upphovspersonens nationalitet varav minst några bör vara uppfyllda för att filmen ska vara stödberättigad. Sedan behöver institutet enbart kontrollera dessa filmers publiksiffror någon gång per år och fördela stöd därefter. Stöd kan även tilldelas vid export till utlandet så att svenska filmer som når en internationell publik också får del av stödet. Mekanismer som uppmuntrar till kvalitet och mångfald av uttryck utan att en filmkonsulent ska behöva bedöma tusentals manus och filmförslag varje år.
Mindre pengar slösas i utveckling och administration. Mer går ut till filmbranschen och upp på vita duken. Svenska filmbolag får själva hushålla med stödpengarna vilket kommer leda till snabbare produktionsbeslut och en mer dynamisk marknad. Det ökar den fria konkurrensen mellan filmbolag som får större ansvar och ägarskap till filmprojekt, vilket skapar starka incitament att nå publiken med svenska filmer. Branschen kommer naturligt effektiviseras och diversifieras. Framför allt ökar den konstnärliga friheten med möjligheten till alternativ finansiering. Vid ett avslag från ett bolag kan man alltid försöka hos någon annan eller starta eget.
Så klart finns även problem med ett sådant subventionerat system men det kommer att förbättra branschdynamiken avsevärt och höja kvalitén på svensk film.
Det är hög tid att reformera filmsystemet på en nationalekonomisk sund grund som samtidigt säkrar den konstnärliga friheten. Det är det enda sättet för filmkonsten att kunna ställa om och bli kulturellt relevant igen i ett allt snabbare globalt digitalt medielandskap. Om några år, om publiken återvänder till den svenska filmen, kanske medborgarna igen är villiga att öka dess anslag. Tills dess uppmuntrar jag filmbranschen att välkomna en reform som frigör svensk film från byråkratin som styr den.
Axel Öhman är regissör och driver den oberoende kvartersbiografen Fågel Blå på Östermalm i Stockholm. Han tilldelades Marcus Wallenbergs stipendium för sina filmstudier vid Columbia åren 2013 – 2016.
***
Läs även: Filmgrälet i Göteborg var oundvikligt
