Det tyska filmhoppet

» Det är tack vare amerikanerna egentligen«, säger Stefan Arndt. Han är ordförande för den tyska filmakademien och har producerat världssuccéer som Wolfgang Beckers »Good Bye Lenin« och Tim Tykwers »Spring Lola«.

– När amerikanska distributörer började köpa tysk film för tio år sen, visade de oss vad man kunde göra för att nå ut och fick den tyska filmbranschen att inse hur viktig marknadsföring är för en film. De höjde vår ambitionsnivå helt enkelt.

– Och så visade de oss hur mycket pengar man kunde tjäna, tidigare var vi nöjda om en film slog i Tyskland, lägger Stefan Arndt skrattande till.

Han stryker det lite för långa håret bakåt, tar en klunk av ölen och svarar på min fråga att det egentligen inte finns någon förklaring till det som allmänt börjat kallas för den tyska filmvågen, mer än att filmerna möjligen blivit bättre. Det är ingen enskild filmskola som ligger bakom, och inga speciella subventioner från kulturdepartementet som kan ta åt sig äran.

Det sägs att uttrycket une nouvelle vague allemende myntades i Frankrike av begeistrade cineaster och att det i dag är lättare för tyska regissörer och manusförfattare att få pengar för sina filmer i det västra grannlandet än i det egna. Så heta anses tyska filmer vara.

Vi befinner oss i filmakademiens lokaler i Berlin. Röken ligger tung över rummet och det råder en tydlig nattklubbskänsla trots att det bara är tidig eftermiddag. Stefan Arndt har precis avslutat ett podiumsamtal om tysk films framgångssaga i USA. Han kluckar nästan när han berättar om den amerikanska lanseringen av »Good Bye Lenin« och hur han en morgon möttes av rubriken »Tyskarna tror fortfarande på kommunismen« i New York Times recension. Men säger att publiken älskade filmen om hur en pojke gör allt för att dölja för sin kommunisttrogna mamma att muren har fallit, eftersom hon inte får bli upprörd.

Men vad är det då för typ av filmer som fått sådant genomslag runt om i världen? Nostalgiska tillbakablickar på DDR är en genre som dominerat de senaste åren. Ostalgie har det kallats och filmerna har varit lika populära i öst som i väst, fast av helt olika skäl. De forna östtyskarna har suckat igenkännande över tidstypiska gurkburkar, medan västtyskarna skakat på huvudet och skrattat åt hur kusinerna från landet levde. Fransmännen hyllar vardagsprecisionen och detaljrikedomen i socialrealistiska filmer som tar vid där Rainer Werner Fassbinder slutade, men pratar om en ny generation regissörer som vågar vara kommersiella och som inte verkar i skuggan av Volker Schöndorff eller Werner Herzog. En tredje genre är de historiska filmerna som förra årets »Undergången«, som visade Hitlers sista skälvande timmar i livet, eller »Sophie Scholl«, som nominerades till en Oscar för bästa utländska film förra året.

– Det är klart att ett hakkors på framsidan av dvd-boxen säljer, förklarar amerikanen Ian Stimler, som distribuerar tysk film i USA, från scenen.

– Filmer om andra världskriget säljer. Oscarsjuryn har aldrig sett en film om förintelsen som den inte har gillat, fortsätter han. Ett faktum som gjort att det är just nazifilmer som många tänker på när man talar om tysk film.

Förra veckan avslutades årets filmfestival i Berlin och bara ett hundratal meter från filmakademien, på Potsdamer Platz, visades alla de filmer som tävlade om guldbjörnen, eller om publikens uppmärksamhet. Fyra av de nitton tävlingsbidragen var tyska, och sammantaget på Berlinalen var 55 av knappt 400 produktioner från Tyskland. Ett rekord i festivalens 56-åriga historia och något som fått en del att oroligt fråga sig hur det uppfattas utomlands. »Tycker de att vi är nationalistiska nu?« stod det att läsa i en morgontidning.

Samma fråga fick jag från en filmstudent några dagar senare. Tyskarna brottas fortfarande med den egna uppgörelsen efter Hitler och ängslas över hur de uppfattas i utlandet. Men det handlar också om en rädsla för att göra Berlinalen för tysk, att minska festivalens internationella betydelse och dess roll som marknadsförare för tysk film. I år anmäldes inte mindre än 76 tyska långfilmer till den kategori som får tävla om den prestigefyllda guldbjörnen, fyra valdes ut, även om det allmänt sägs att åtminstone sex– åtta stycken höll tillräckligt hög klass för att få tävla.
Men det är inte alla som är lika imponerade av det tyska filmundret. Jürgen Labenski har varit chef för filminköpsavdelningen på den tyska tv-kanalen ZDF i 25 år och han fnyser föraktful lt när jag för det på tal.

– De borde öva lite mer innan de tillåts göra film, säger han om hyllade regissörer som Valeska Grisebach, Oskar Roehler och Andreas Dresen.

Vi dricker en kaffe på hotell Hyatt, mitt i hjärtat av festivalområdet. ZDF har alltid varit engagerat i Berlinalen och Jürgen Labenski har aldrig missat en festival.

– Visst görs det oerhörda mängder film just nu, men de flesta regissörer är medelmåttor. Den ende som sticker ut är Fatih Akin, som gjorde »Mot väggen« som vann en guldbjörn häromåret. Han har en historia att berätta. Men en film som »Undergången«, den intresserar ju enbart för att den handlar om Hitler och för att folk är fascinerade av den superskurken. Man kan inte kalla den för kvalitet.

Jürgen Labenski gestikulerar ivrigt, visar med händerna exakt var han tycker att olika regissörer passar in på skalan, och säger att Kurt Maetzig, Bernhard Wicky och Fassbinder, de visste vad de gjorde. Det var tider det.