Det vore ett misstag att riva ner brutalismen

Få arkitekturstilar är så utskällda som brutalismen, men det är också få som försvaras med sådan glöd av det samtida arkitektetablissemanget. Brutalismen, som växte fram under efterkrigstiden, drog funktionalismens idéer till sin spets, ofta i stor skala. Där finns funktionssepareringen och trafiksepareringen, tanken att formen följer av funktionen och det demonstrativa avståndstagandet från traditionen och historien.  

På senare år har allt fler av 50-, 60- och 70-talens betongkolosser rivits, ofta i tysthet. Rivningarna, som applåderas av somliga, har varit så omfattande att byggnadsarvet från epoken anses hotat. 2017 skapades initiativet #SOSBritalism av uncube magazine, the Deutches Arkitecturmuseum och Wüstenrot-stiftelsen. #SOSBrutalism är en databas över den brutalistiska epokens framträdande byggnader, där envar kan flagga när något av epokens utmärkande byggnader hotas av rivning.  

Varifrån namnet brutalism ursprungligen kommer är omtvistat. Somliga menar att det härrör från den svenske arkitekten Hans Asplund, som benämnt arkitektkollegan Bengt Edmans Villa Göth i Uppsala som ett exempel på "nybrutalism" (prefixet syftade på att begreppet brutalism använts om en helt annan stil i 1800-talets England).   

Andra menar att brutalism härrör från franskans béton brut, som betyder rå betong och som är det materialval som mer än något annat utmärker denna byggnadsstil. För brutalismens motståndare är det givetvis enkelt att ta fasta på "brutal", då många byggnader upplevdes som ovälkomna inkräktare som begick våld på den omgivande stadsmiljön. Det gällde inte minst i Sverige, där de historiska stadskärnorna på ideologiska grunder fick ge vika för Domusvaruhus och kontorskomplex i brutal stil under 60- och 70-talen, stadsomvandlingar många svenskar fortfarande inte har förlåtit.  

Pionjärer inom stilen var fransmannen Auguste Perret och schweizaren Le Corbusier, som började uppföra monumentalbyggnader och bostadskomplex i rå betong under andra halvan av 40-talet och början av 50-talet runtom i Frankrike.  Det var emellertid i England som den uttrycket på allvar skulle få sitt genombrott under efterkrigstiden. London och andra städer hade drabbats hårt av de tyska bombningarna, och städerna behövde byggas upp, snabbt och kostnadseffektivt. Utöver det billiga materialvalet gick den brutalistiska stilen också hand i hand med tidsandan, som förespråkade centralisering, social ingenjörskonst och en expanderande offentlig sektor.  

Precis som de modernistiska pionjärerna under tidigt 1900-tal var efterkrigstidens arkitekter ofta radikala förespråkare för omfattande politisk styrning och kontroll över samhällslivet, vilket avspeglades i estetiken. Det gäller inte minst de brittiska äkta makarna Alison och Peter Smithson, som kanske mer än några andra formade en arkitektur som hävdade att brutalismen i själva verket var en etik snarare än en estetik. Alison och Peter Smithson försvarade med glöd funktionalismens idéer om trafik- och funktionsseparering och omsatte dem i praktiken i sina storskaliga projekt, som deras mest kända bostadskomplex Robin Hood gardens i östra London.  

Brutalismens koppling till socialistisk utopism förstärktes ytterligare när stilen plockades upp i det kommunistiska Östeuropa efter Josef Stalins död 1953. Under Stalin hade klassicismen varit den dominerande arkitekturinriktningen i Sovjetunionen och dess lydstater. Under efterträdaren Nikita Chrusjtjov övergavs emellertid klassicismen till förmån för brutalism och rå betong. Delvis av ekonomiska skäl – massproduktion av bostäder för att komma till rätta med den skriande bostadsbrist som alltid blir en konsekvens av socialistiska doktriner – men också för att det nya styret ville markera avstånd till den stalinistiska epoken.  

I Sverige följde arkitekturen och stadsplaneringen utvecklingen av det socialdemokratiska folkhemsbygget. Redan på 1930-talet hade det regerande partiet gjort den funktionalistiska estetiken till sin, och banden mellan det arkitektoniska avantgardet och partiet var många och täta. Sverige skulle göras till världens modernaste land, både genom sociala reformer och genom en omdaning av den fysiska livsmiljön. Under efterkrigstiden radikaliserades politiken vilket också avspeglades i arkitekturen och stadsplaneringen. Brutalismen blev rekordårens estetik.  

De politiska konnotationerna är en av anledningarna till att många i dag har svårt för brutalismen, rivningarna av historisk bebyggelse en annan. Hade inte Domusvaruhusen i rå betong uppförts som maktdemonstrationer i städernas mest centrala lägen, där sekelskiftspalats fått ge vika hade de förmodligen inte varit lika avskydda. Byggnaderna i centrala lägen påminner om det kulturmord som begicks stadskärnorna under efterkrigstiden. En tredje anledning är de stora och misslyckade bostadsområden som uppfördes enligt samma mall inom ramen för miljonprogrammet, och dess motsvarigheter i andra länder.  

Alla dessa invändningar mot brutalismen är relevanta, men det finns en risk att vi i dag kastar ut barnet med badvattnet. Det föreligger ständigt en fara när estetik sammanblandas med politik. Stora konstnärer är sällan stora politiska analytiker. Många ropar därför på rivning av efterkrigsbyggnaderna. I Storbritannien har många redan försvunnit. Det är olyckligt, både för att det som byggts i deras ställen inte nödvändigtvis blivit bättre, men också för att brutalismen är en del av vårt kulturarv.  

Att riva hela detta kulturarv av ideologiska skäl vore därför ett misstag. De slentrianmässigt massproducerade bostadsområdena kan vila i glömska, med undantag för ett fåtal pionjärverk. Den brutalistiska estetiken och stadsplaneringen ledde inte till någon utopi, utan till segregering, social utslagning och misär. Människor vill inte bo i dessa dystopier, och undviker dem om de har råd. Dessa områden borde göras om från grunden, med traditionella stadsplaner och bebyggelse i mänsklig skala som vi vet att människor mår bra av och uppskattar.  

Epokens monumentalbyggnader är däremot en del av vårt kulturarv. På #SOSBrutalism karta över Stockholm lyfts exempel som Kaknästornet (Borgström & Lindroos 1963-67), den gamla tjeckoslovakiska ambassaden på Floragatan (Jan Bočan 1970), Parkeringshuset Parkaden (Hans Asplund 1967), Markuskyrkan i Björkhagen (Sigurd Lewerentz 1958-61) och Arrheniuslaboratoriet (Carl Nyrén 1971-73) som exempel på det svenska brutalistiska kulturarvet.  

Även om uppfattningarna går isär om huruvida de är vackra eller inte råder ingen tvekan om den estetiska ambitionsnivån. Om inte annat bör de kvarstå som monument över sin epok . Med femtio år på nacken har den utopistiska glöden falnat och vi kan betrakta byggnadernas svagheter och förtjänster utan ideologiska skygglappar. Med facit i hand tycks den brutalistiska estetiken, tvärtemot upphovspersonernas intentioner, lämpa sig bättre för konstfärdigt utformade monumentalbyggnader åt eliten, än för boendemiljöer åt massorna.  

Läs även: Sverige borde se ut mer som Frankrike

Läs även: Så fick sekelskiftet ge vika för funktionalismen