Disney väcker animerade känslor till liv

Snart är det dags för filmhistoriens mest besjälade syrsa att besöka oss med magiska julkort från sina vänner. Benjamin Syrsa är så familjär att ingen ifrågasätter hans zoologiska status. Men om han inte så noggrant presenterats, hade någon ens förstått att han är en syrsa? Ser han inte mer ut som något som fallit ur ett martiniglas och landat i en liten frack? Just detta är det magiska med animation. Rätt linjer, rörelse och färg och du ser plötsligt något som inte egentligen finns där.

»Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul« är en julspecial från Disney som visar smakprov från det amerikanska underhållningsbolagets bästa verk. Programmet sänds i fyrtio länder. I Sverige har programmet visats varje jul sedan 1960, och känns för många som en tidsmaskin till barndomen, något som finns kvar i exakt samma form som när du var liten. I själva verket ser Disney varje år över sina julkort. De kortar och byter ut, klipper bort fördomsfulla inslag för att inget ska kännas unket eller stöta sig med nutidens ideal.

Men vår älskade julspecial är ändå en form av tidsmaskin som tar oss till animationens barndom mellan 1930 och 1950, då karaktärer som Musse, Kalle, Bambi och Ferdinand fick liv i ett nytt medium. Benjamin Syrsa är en karaktär från »Pinocchio«, Disneys andra långfilm som många kritiker, filmhistoriker och branschmänniskor anser vara den mest lyckade animerade filmen någonsin.

Filmen handlar om den toskanske träsnidaren Geppetto som tillverkar en trädocka, Pinocchio. På kvällen ser han ett stjärnfall, önskar att dockan var en riktig pojke och om natten kommer en blå fe och gör Pinocchio både mobil och verbal. Men hon kräver en motprestation: Pinocchio måste bli ärlig, osjälvisk och modig. Bara då blir han en riktig pojke. Berättelsen om Pinocchio är också berättelsen om Disney, en studio som sedan starten strävat mot att ge tecknade karaktärer liv.

När reklamtecknaren Walt Disney började med animation på 20-talet bestod fältet mest av rörliga seriestrippar och skämt. Pengarna hade sinat. Fältet ansågs uttömt. Det som gick att göra hade gjorts. Men Disney var övertygad om att animation kunde väcka känslor lika effektivt som spelfilmen.

Han samlade ihop talang som delade inställningen att animation var en konstform och utmanade dem att göra det ingen ännu kunde. Att flytta en stol från en plats till en annan kräver bara raka linjer. Men en mus eller hund som rör sig förändrar hela sin form. Kortfilmen »Jultomtens verkstad«, med sin parad av leksaker på väg mot tomtesäcken, visar flera av de tekniker som uppfanns i Disneystudion på 30-talet. Cykliska rörelser där den sista teckningen går in i den första. »The crossover« där flera karaktärer utför samma rörelse.

Figurerna rörde sig på skojiga sätt. Men de var inte verkliga. Ingen visste hur man förvandlade en form till en annan på ett sätt som kommunicerade med publiken på ett djupare plan. Animationsgruppen på Disney studerade världen ur alla tänkbara vinklar: En halvfull mjölsäck som tappades, sattes på sniskan, böjdes dubbel av skratt. Sportsidorna med bilder av idrottsmän i extrema känslolägen och positioner. Skådespelare och djur som bjöds in till studion för att visa sina uttryck.

Walt Disney var inte den bästa tecknaren men han hade intuition för när en sekvens fungerade. Han eftersträvade realism, men bara som essens. När essensen väl identifierats drev han sina animatörer mot överdrifter. I hans vision ingick att publiken aldrig skulle tvivla på vad en scen betydde. Inget fick vara onödigt eller vagt. Varje karaktär skulle ha stora, tydliga känslor som kunde tecknas väl. I början av 30-talet satte han siktet mot kompletta berättelser.

När Disney började med Snövit visste branschen att animation kunde få männi­skor att skratta. Men kunde de också gråta? Ett bredare känsloregister var nödvändigt för att hålla kvar publikens intresse i över en timme.

»Snövit och de sju dvärgarna« hade premiär 1937. Det var den första animerade långfilmen och en succé som överskuggat originalberättelsen. Grimmsagan finns i många varianter men aldrig den som Walt Disney nu släppte ut i det västerländska medvetandet: Disney plockade bort korsetten och kammen som styvmodern luras med innan det förgiftade äpplet. Strök sagoscenen där styvmodern »dansar sig själv till döds« och låter henne i stället med viss barmhärtighet falla utför ett stup. Men mest utmärkande gav Disney varje dvärg en personlighet. Han hade förstått att de animerade berättelserna levde på sina karaktärer och inte sin handling.

Dummer, Blyger, Trötter och de andra är alltså rena Disneyskapelser. Originalsagans kortväxta septett är bara vad psykoanalytikerna tolkar som »representanter för den oskyldiga barndomen«. Var det någon som klagade på Disney-Snövit var det just psykoanalytiker. Amerikanske barnpsykologen Bruno Bettelheim, känd för sin analys av sagors direkta inverkan på barns undermedvetna, tyckte att Disney berövade Snövit dess djupare mening. Men Disney hade fått vad han ville: Publiken blev glad av Snövit, men den grät också.

Disney har genom åren anklagats för sin glättighet. Sjungande krabbor? Den riktiga lilla sjöjungfrun förlorade minsann både rösten och prinsen och slutade som skum på vågorna. Walt Disney skydde inte mörkret. Han stod bara garant för att det goda skulle segra. Disneys tredje långfilm var »Bambi«, adapterad från den österrikiske författaren Felix Saltens roman som bannlysts i Nazityskland för att den sågs som en liknelse för vad som hände med judarna. Salten gav känsliga medvetanden till skogens djur och gjorde jägaren ansiktslös och fasansfull. Tycker du det är hemskt när Bambis mamma dör i filmen är det ingenting mot vad som händer i boken.

Men att vara för trogen originalet är en dålig idé i ett nytt medium. Och är det så illa att under några år av livet, en timme av året, faktiskt få tro på lyckliga slut? Själv sa Disney att »jag är intresserad av att underhålla människor, bringa njutning, speciellt skratt, till andra«. Klart är att när det kommer till karaktärer var han ett geni.

Benjamin Syrsa är med även i original-Pinocchio. I boken av Carlo Collodi hinner den namnlösa syrsan knappt protestera mot Pinocchios upptåg innan den elaka dockan har ihjäl honom med en hammare. Syrsan återvänder visserligen som ande i senare kapitel men det är först i Disneyfilmen han får sin oförglömliga form.

Walt Disney menade att protagonister – huvudpersoner – behöver vara mer realistiska för att publiken ska knyta an medan det i antagonister finns mer utrymme för karikatyr. Disneys Pinocchio är söt, naiv och lättfrestad. En okomplicerad karaktär som kunde ha blivit trist att titta på om det inte vore för Benjamin Syrsa — ett samvete med självtvivel. Hjältemodig men feg. Smart men för liten för att göra nytta när det gäller. Det är Benjamin Syrsa som leder publikens känslor rätt när Pinocchio inte räcker.

Så blir Pinocchio en riktig pojke till slut. Scenen måste ha utmanat animatörerna: En tecknad karaktär som talat och rört sig genom hela filmen ska nu på ett ogripbart sätt kännas som att den är vid liv. Illusionen lyckas. I slutet av »Pinocchio« finns verkligen ett stycke filmmagi.

Disney håller nu på att göra om sina egna klassiker med fotorealistisk datoranimation. För två år sedan kom »Djungelboken«. Nästa år »Dumbo«, »Aladdin«, »Lejonkungen«. Tekniska mästerverk, men fortfarande är det inte realismen som är utmaningen. Det är hur det känns när den lilla lejonungen försöker väcka sin far.

Fakta | Pinocchios många liv