Djävulens nya horn

Michael Moore kan kritiseras i oändlighet, men han hade en stund av briljans i »Bowling for Columbine«: scenerna som skildrar föräldrarnas jakt på en syndabock efter dödsskjutningarna i Columbine. »Det är videospel som är djävulen.« »Nej nej det är Marilyn Manson.« »Internet gjorde det!«

Vem som än må vara djävulens redskap du jour vittnar det om samma önskan: en uppenbar skurk som är lätt att förfasa sig över. Som djävulen. Tydligt utmärkt med horn och svans är djävulen ensam ansvarig för att förleda oss alla och hyser inte några som helst tvivel om sin agenda: hans jobb är att vara ond. Djävulen är numer en rätt banal symbol, för enkel för att ge en tillfredsställande förklaring till världens tillstånd. Ändå är det han som står modell för allt fler nutida blockbusterskurkar. Hollywood ger oss vad vi verkar vilja ha.

»Who are you? What’s your name? Do you have a wife? A girlfriend? Whoever she is, I’m gonna find her. I’m gonna hurt her. I’m gonna make her bleed. And then I’m gonna find you and kill you right in front of her.« Philip Seymour Hoffmans rollkaraktär Owen Davian i »Mission Impossible 3« hyser inga illusioner om vilket lag han spelar för: de ondas. Genom ondskefulla handlingar vill Davian skaffa sig oändlig makt och rikedom. Vad han ska göra med makten och pengarna är oklart, men gränslös girighet är inget man ifrågasätter i Hollywood. Bruce Waynes nemesis i »Batman Begins«, rymdvarelserna i »War of the Worlds«, ligan i »Lucky Number Slevin« och så vidare. Precis som djävulen är de rakt igenom onda, vet om att de är onda och är stolta över det.

Dessutom har Hollywoodondskan blivit politiskt korrekt. Skurken får, undantaget fransmännen, inte cementera några rasistiska fördomar. När den arabiska eller svarta skådespelaren visar tendenser till ondska är det en skenmanöver. Skurken är numera i stort sett alltid vit. Ofta är också Hollywoodondskan något vi alla kan slåss mot tillsammans: vädret, utomjordingar, en allmän-ond girigbuk eller ett storföretag.

Det var länge sedan vi såg Frankensteins monster-versionerna av en skurk. Där monstret drivs till onda gärningar av förtvivlan över att alla hatar honom för att han är ful. En skurk värd empati, eller som inte ser sig själv som skurk, är oändligt mycket mer intressant. Som på 80-talet när Alex Forrest (Glenn Close) kämpade för sin familjelycka i »Farlig förbindelse«, Roy (Rutger Hauer) i »Bladerunner« dödade för att bli mänsklig och Gordon ­Gekko (Michael Douglas) i »Wall Street« levde för och efter den sanning han svor vid. Men det finns förstås, som alltid i försök till filmtrendartiklar, undantag. Det bästa är kanske »X-Men«, som skildrar den förutsättning som kanske skapar mest onda handlingar: att inte bli accepterad för att man är annorlunda.

Hollywood har förstås inte något fullfjädrat ansvar för att vara moraliskt rättesnöre. Det skulle göra mycket konst ointressant. Men ett problem med den utslätade ondskan, är att den gjort film trist. Det var länge sedan som ondskan överraskade och plötsligt bara vecklade ut sin fot som Kevin Spacey i »De misstänkta«. På samma sätt som majoriteten av kvinnliga rollkaraktärer en gång bara var objekt som hjälten kunde rädda och beundra, reduceras skurkarna oroväckande ofta till rörlig rekvisita som hjälten kan visa sin styrka mot. En bit rekvisita med diffusa mål som »massor med pengar« eller »att dominera världen«.

Med ett mer feministiskt samhälle följde att filmskapare åtminstone inte lika lätt kunde sätta på den kvinnliga huvudrollsinnehavaren en bikini och smiska henne i rumpan så hon sprang in framför kameran för att bli räddad eller kysst. Det som gett oss den politiskt korrekte skurken är globaliseringen, det faktum att hela världen nu tittar på och bryr sig om amerikansk film. Dels vill Hollywood inte exkludera någon publikgrupp från biljettkassan i onödan. Dels lever vi i en värld där folk mordhotas över danska Muhammed-teckningar.

En annan del av förklaringen är att Amerikas självbild förändrats. Under kalla kriget var det okej att Bond-filmer eldade på rädslan för ryssen lite extra. Men sedan 70-talet, efter Vietnamkriget, har patriotiska krigsfilmer med Amerika som hjälte och en annan nation som skurk, liksom tvingats att handla om andra världskriget. Som »Pearl Harbor« eller »Rädda meninge Ryan«.

Det är förstås bra att filmbranschen är medveten om sin politiska makt och sin förmåga att cementera fördomar. Men frågan är om den idé om ondska som Hollywood nu bygger upp är så mycket oskyldigare? Att skurken framställs som lika utslätad, endimensionell och emblematisk som en röd figur med horn och svans, stärker idén om en absolut ondska. En värld där det är lätt som en plätt att kasta första stenen eller bränna någon på bål.

För i verkligheten brukar det vara svårt att hitta någon som ser sig själv som ond. Hur monstruösa effekterna av onda dåd än må vara, är källan till dem ofta banal. I verkligheten är dum, ignorant, missriktad eller psykopat ofta mer korrekta beskrivningar än ond. George W Bush ser sig som stringent och kraftfull. Romanskrivande Saddam Hussein tycker att han är en befriare. Adolf Hitler pussade barn och gullade med hundar. Enron-cheferna tycker fortfarande att de är oskyldiga. »Jag gör det för mitt land, mitt folk, gud eller i god tro.« Även djävulen skulle förmodligen kunna berätta historier som ställer honom i god dager.

Det är aldrig så enkelt att en tonåring lyssnar på ett band och går ut och skjuter sina klasskompisar. Mycket ondska skapas av effekterna av människor som är lite dumma, lite ignoranta och lite missriktade. Därför var det listigaste tricket som djävulen någonsin hittade på inte, som det sägs i »De misstänkta«, att övertyga världen om att han inte existerade. Det var att övertyga sig själv om att han ville väl. Det hade varit intressant att se en sådan djävul lite oftare också på film.