Djupsinne enligt Coppola

Att se en Sofia Coppola-film är att veta hur man ska klä sig, vilken musik man ska lyssna på och vilka kakor man ska äta den närmaste tiden.

Få regissörer har haft en sådan förmåga att skapa trender. »Virgin Suicides« från 1999 – om de fem strikt uppfostrade systrarna i långa blonda hår och skira klänningar, som är så uttråkade att de alla tar livet av sig – är stilinspiration för en hel generation inflytelserika modebloggare. Med »Marie Antoinette« från 2006 blev pastell den enda färgskalan, mandelkakorna macarons blev trendiga och franska konditorikedjan Ladurée har fått förnyad framgång. »Lost in Translation« från 2003 och förra filmen »Somewhere« från 2010 har samma drömska och romantiska berättande, med en huvudrollsinnehavare – Scarlett Johansson och Elle Fanning – som står ut mot en kuliss av vackra bilder snarare än genom dialog.

Sofia Coppola har gjort den LA-romantiska stilen till sitt signum. Hennes filmer har skapat en subkultur som unga tjejer världen över är del av. Den bärs nog bäst upp av Tavi Gevinson, en sjuttonårig modebloggare från Illinois, grundare och chefredaktör för tydligt Coppolainspirerade webbtidningen Rookie, som fick en miljon sidvisningar på en vecka när den startade för två år sedan. Indielugg och truliga munnar på suddiga foton med blommor i bakgrunden. Hon intervjuar sina idoler om filmer, musik och kläder och bildsätter artiklarna med egengjorda collage.

Tavi Gevinson driver det Coppolainspirerade magasinet Rookie.

Varje film har lagt någon ny trend till Coppola-fansens kulturuttryck.

Den linjen bryter regissören med bio-aktuella »The Bling Ring«. Den passar inte in i den drömska genren, och den sätter inte någon ny trend. I stället skärskådar den det senaste decenniets kändis- och reality-tv-kult.

Filmen handlar om ett gäng high school-elever som under 2008 och 2009 bröt sig in hos kändisar som Paris Hilton, Rachel Bilson, Lindsay Lohan och Orlando Bloom, festade i deras hem och stal deras kläder, skor, klockor, juveler, solglasögon. Stal deras livsstil.

Sofia Coppola gjorde filmen efter att ha läst Vanity Fair-reportaget »The Suspects Wore Louboutins« och manuset är till stor del baserat på reporterns intervjuer med de ungdomar som dömdes till fängelsestraff för sina inbrott. Reportaget fascinerade henne för att hon tyckte att det sa så mycket om samtidens kändisbesatta kultur.

Alla Sofia Coppolas återkommande teman finns med: ensamhet och tomhet, försummade och missförstådda kvinnor, destruktiv tristess, överflöd. Men den saknar den sävliga tonen och den romantiserar inte den värld den skildrar. Coppolas filmer innehåller vanligtvis en viss distans, hon brukar få kritik för att de är kyliga och ytliga – snygga bilder men tomma på innehåll. Hennes försvarare brukar i stället prata om de djupa bottnarna i bildberättandet. Den här gången har hon ett mer konventionellt bildspråk och distansen är i form av ett tydligt avståndstagande från människorna hon berättar om. Den absolut största skillnaden mellan »The Bling Ring« och Sofia Coppolas tidigare filmer är att hon överhuvudtaget inte verkar försöka förstå den narcissistiska samtid hon vill skildra.

Typisk scen: »The Bling Ring«-gänget sitter i en stor soffa på ett inneställe, kindpussas med nattklubbschefen som berättar vilka kändisar som är på väg dit. Sprit, pengar, kokain. En gigantisk flaska vodka med tomtebloss serveras av en dansande servitris. Paris Hilton sitter borta vid baren och dinglar sina dyra skor. Gänget poserar framför sina mobilkameror och lägger upp snygga bilder på sig själv på Facebook.

En rätt vanlig utekväll, kanske bortsett från kokainet och Paris Hilton, skulle nog de flesta nutida ungdomar säga. En ytlig livsstil som driver ungdomar till ansvarslöshet, är vad Sofia Coppola säger med sin film.

Avståndet märks inte bara i berättandet utan också i intervjuerna om filmen. Sofia Coppola säger att hon inte kan förstå »The Bling Ring« och deras längtan efter kändislivsstil. Att replikerna och detaljerna är så absurda att hon aldrig hade kunnat hitta på dem själv. Det finns en ton i många av scenerna att man som publik förväntas titta på det som utspelar sig med samma förbluffade känsla som Sofia Coppola hade när hon läste Vanity Fair-reportaget.

Visst är inbrottsscenerna extrema, ett helt rum med Louboutin-skor, vilken människa skulle ha det? Paris Hilton har. Inbrotten är inspelade i hennes riktiga hem. Det är hennes strippstång i hennes nattklubbsrum som stjärnskådespelaren Emma Watson dansar runt. När tonårstjuvarna börjar bråka om en designerklänning spelar det ingen roll, det finns två, de får var sin. Soundtracket är Frank Oceans »Super Rich Kids«, en låt om ja, superrika, ytliga unga som gör precis vad de vill och ser ner på sitt tjänstefolk medan de gör det.

Varför, tycks Sofia Coppola fråga sig, vill man ha det här ytliga överflödet? Men hon verkar ointresserad av svaret.

Till och med när hon gjorde »Marie Antoinette«, om 1700-talsdrottningens liv i totalt överflöd i Versailles, visade hon mer förståelse. Den gången hade Coppola läst brittiska författaren Antonia Frasers biografi och ville visa en nyanserad bild av personen bakom den allmänna föraktfulla uppfattningen om en lyxfixerad drottning.

Men undrar varför regissören inte har samma ambition med »The Bling Ring«. Kanske är det för att det finns en tydlig koppling mellan det hon berättar om och hennes eget liv. Ser hon inte den?

Det mest frekvent exponerade designermärket i »The Bling Ring« är Louis Vuitton. I alla kändishemmen finns resväskor och accessoarer med initialloggan i sitt symmetriska mönster. Sofia Coppola har själv arbetat i modebranschen och designat en väska för Louis Vuitton, »The SC Bag«. Hon bär gärna både den och andra kläder från det franska modehuset vid intervjuer och fototillfällen. När hon dyker upp klädd exakt så till en intervju med amerikanska tidningen »Women’s Wear Daily« beskrivs hennes klädstil ändå som motsatsen till bling. Den är ju marinblå, diskret och nedtonad.

I en intervju får hon frågan om hon tänkt på att en av väskorna som stals vid inbrotten var designad av henne själv.

– Jag tycker att vår film handlar om bling, och jag känner inte att den design jag gjorde är en del av samma universum. Men definitivt var det så att de eftertraktade de lyxmärken som hela tiden är så närvarande och synliga, svarar hon.

I en annan intervju pratar hon om att hon själv uppskattar Louis Vuitton och Chanel, men att det är för deras arv, kvalitet och det fina hantverket. De hon berättar om i filmen däremot, tycker Sofia Coppola, förstår inte det där. Det gäller både high school-eleverna och kändisarna de gör inbrott hos. De bryr sig bara om blinget, om märkenas status.

Kulten kring Sofia Coppola blottlägger ytlighetens två nyanser. Den är antingen fin eller ful. Intelligent eller korkad.

Hennes fans verkar resonera likadant. När Tavi Gevinson intervjuade Emma Watson – själv stilikon och röda mattan-kändis efter sin roll som Hermione i »Harry Potter« – i Rookie förenades de i hur omöjligt det är att förstå realitykändisarna och ungdomarna i »The Bling Ring«. Ett synsätt som Tavi Gevinson – som själv sitter front row på modevisningar och har tusentals fans – också gav uttryck för när hon för två år sedan skrev om »Somewhere«-skådespelaren Elle Fanning och hennes fantastiska personlighet, stil och det gyllene skenet runt hennes ansikte. »Förväxla dock inte denna speciella egenskap med den ytliga dragningskraft som finns hos vissa unga och kända damer som kallas ›it-girls‹. Kom ihåg att hon är begåvad. Och smart.«

Det är alltså viktigt att göra skillnad på Sofia Coppolas LA-stil och Paris Hiltons, på indiekändisar och mainstreamkändisar, på yta och yta. Båda grupperna lägger upp selfies, självporträtt, på bloggar och instagram, men den ena kategorin har allvarliga mungipor, den andra läppglansplutande ankläppar.

Kanske ser Sofia Coppola visst kopplingen mellan den värld hon skildrar och den hon själv tillhör. Kanske är det därför hennes film är ännu mer distanserad än vanligt.

Skillnaden mellan henne själv och Paris Hilton är ju egentligen inte så stor som man kan tro när man först tittar på dem. De är båda födda in i kändisskap, de har båda gjort något eget av det arv de har fått. Invändningen mot en sådan tanke är att Coppola har begåvning och intelligens, om man skulle resonera som Tavi Gevinson. Men den som har dansat till Paris Hiltons hitlåt »Stars Are Blind« eller skrattat åt hennes komiska tajming i tv-serien »The Simple Life« kan inte kalla henne talanglös. Och – hon designar väskor, även hon.

Skillnaden handlar egentligen om uttryck, kontrollerad mot vild. Finkultur mot fulkultur.

Tjejen som Emma Watsons karaktär baserar sig på har i verkligheten fått en egen realityserie, »Pretty Wild«. Sofia Coppola har sagt att en av anledningarna till att hon bytte ut »The Bling Rings« verkliga namn i filmen, är att hon inte ville ge dem det kändisskap de eftersträvade. Om Sofia Coppola skulle förstå drivkrafterna bakom det och den blingiga ytligheten skulle hon samtidigt behöva visa upp hur hennes egen djupsinniga ytlighet, som dyrkas av så många, bara är en annan version av samma sak. Om yta vore yta utan att graderas skulle Sofia Coppolas filmer riskera att avfärdas som inget mer än så.

»The Bling Ring« har svensk biopremiär den 14 juni.