Djupt olyckligt par i döende överklass

Vissa böcker vore taktlöst att ge bort i bröllopspresent, och det här är en av dem. Som lysningspresent kan den inte heller gärna rekommenderas, om nu någon ännu håller på med sådana ritualer, för också den tidpunkten är i senaste laget. En bastant bok om ett olyckligt äktenskap är annars ingen dum gåva till par som går i giftastankar, men då ska den levereras tidigt, ju förr dess bättre, helst redan då relationen är nattgammal.

Ett gott parti av historikern Maria Vainio-Kurtakko är given läsning för oss som är intresserade av det moderna genombrottet inom nordisk litteratur och konst, men dess fokus på äktenskap och familjetrassel kan säkerligen locka läsare med vidare intressen än så. Många känner till den finlandssvenske konstnären Albert Edelfelt (1854–1905), men hans lagvigda maka Ellan de la Chapelle (1857–1921) har sällan givits en framträdande roll i böckerna om konstnärens liv och verk. Den saken ändras nu med besked.

Dubbelbiografier är en på goda grunder populär genre. Alla som beskärmar sig över den akademiska världens genusdoktriner måste medge att idéerna har verkat vitaliserande på den konsthistoriska litteraturen, framför allt genom att författarna nu sätter in de förment kämpande genierna i ett vidare sammanhang med högt förklaringsvärde. Målningarna finns där för alla att se och bedöma, men infrastrukturen kring deras tillkomst är ofta minst lika rafflande. Pengar och sex, ni vet.

Det moderna genombrottet – uttrycket myntades av danska kritikern Georg Brandes vid slutet av 1800-talet – omfattar i grova drag perioden mellan 1870 och 1905; snart sagt allt ställdes under debatt, inte minst relationen mellan makar. När ridån går upp i Ett gott parti befinner vi oss i Helsingfors under storfurstendömets glansdagar. Bokens två huvudpersoner, som båda hör till gamla adelsfamiljer från Sverige, rör sig i en överklassmiljö som sjunger på sista versen. Allt är som påhittat av Tolstoj. Man för en ambulerande tillvaro mellan pampiga stadsresidens och slottslika lantegendomar, och vad som anses passa sig är noga reglerat.

Unge Edelfelt har otur med pengarna, för hans pappa kommer på obestånd och dör, men i gengäld visar han tidigt konstnärlig fallenhet och skickas redan i tonåren till konstakademin i Antwerpen, varifrån han snart beger sig till Paris.

Inom bara ett par år gör han succé på Salongen och börjar få inkomster nog för att försörja modern och systrarna hemma i Finland. Han hyr en stor ateljé där han installerar sig med modellen och älskarinnan Virginie som senare skulle föda ett par undansmusslade barn, allt enligt skulptören Ville Vallgren, som torde vara en av epokens främsta källor till sängkammarskvaller. Och det där kanske inte riktigt passade sig, men ändå, han var ju konstnär. Och man.

Ellan de la Chapelle hade å sin sida bättre lycka med inkomsterna från familjens vidsträckta egendomar, och när hon började bli giftasvuxen vallade man runt henne i societeten hemikring, i Sankt Petersburg samt inom den skånska högadeln, allt för att finna en man med rätt stamtavla. Också hon var konstnärligt begåvad, men visade sig vara egensinnig. Trögflirtad också. Det får man förstå. En del friare var jämnåriga med hennes far.

Men Albert Edelfelt då? Skvallerkören i Helsingfors hade redan lanserat idén. Ett stiligt par. Dessutom var de bekanta sedan ungdomen. Av ett brev Edelfelt skrev till vännen Karl August Tavaststjerna framgår att han var plockmogen: ”Jag har förlorat fem à sex år af mitt lif med att hänga efter eleganta fruntimmer, lukta på ylang-ylang och mäta mig i dumt kallprat och platta qvickheter med en massa snobbar – men det måste ta ett slut och jag skall bli mer hel, mera en, och derigenom en dugligare målare.”

De träffas till sist i Paris och sonderar terrängen. Han är berömd och hon är ett gott parti. Han skriver hem till mamma: ”Af de tusen och åter tusen qvinnor jag sett i alla verldens länder är hon den minst erotiska.” Det var i maj 1887. Redan i november annonserades förlovningen.

Breven, ja. Källmaterialet Vainio-Kurtakko bygger sin berättelse på är ett stort antal bevarade brev, främst mellan Albert och hans mamma, och mellan Ellan och hennes förtrogna kusin Hulda von Born. Breven mellan makarna själva är sedan länge brända, men det befintliga materialet gott nog. Lägg därtill författarens djupa förtrogenhet med den svåröverskådliga Edelfelt-litteraturen och med tidsepoken, betraktad från finsk horisont.

Persongalleriet är överdådigt och skildringen av Helsingfors högreståndsmiljö djupt fascinerande. Äktenskapet likaså, fastän det är olyckligt redan från början. De försöker nog, och får till och med en son, men ett fungerande hem hon kunde vara ängel i, som det hette på den tiden, tycks de aldrig ha skapat. Till Edelfelts besvikelse blev hon heller inte lik Emma Zorn, gift med vännen Anders, som var en fena på att ragga kunder till makens lukrativa porträttmåleri. För det mesta bodde de åtskilda, han i Paris (med nya älskarinnor) och i Borgå skärgård, hon på släktgodset i Tavastland och diverse sanatorier och nervkliniker.

Historiemåleriet övergår i nationalromantik, som på grund av förryskningen var viktigare i Finland än i Sverige, och Albert Edelfelt hinner bli nationalhjälte innan han slutligen arbetar ihjäl sig.

Ellan de la Chapelle lever på kvinnors vis längre och härdar ut fastän sonen dör i unga år. Även vännen Hulda von Born dog tidigt (efter nio barn på tolv år) och hennes gubbe var inte någon höjdare annat än i adelskalendern. Ändå gifte Ellan om sig med honom till sist. Också det ett snart nog snedseglat äktenskap. Men en bra bok blev det. En blodfylld historia på tröskeln till den tid som är vår.

Läs även: En osminkad klassresa

Läs även: Adelskvinnan som vägrade ta ett nej