Djurisk frihet

Katter återkommer ständigt i hennes böcker. Och i reseskildringen »Den motvilliga resenären« (2006) skriver Jenny Diski både om sin spindelfobi och om sin vistelse hos bonden som driver ett jordbruk med får. Nu är den brittiska författaren, reseskildraren och essäisten aktuell på svenska med »Allt jag inte vet om djur« – en bok som enbart handlar om människan, djuren och interaktionen dem emellan.

Diski hyser helt enkelt ett stort intresse för människans förhållande till de icke-mänskliga varelser som sällskapar med oss på den här planeten. Och hon är knappast ensam om sitt ämne i en samtid som lämnar fullt av civilisationskritiska spår i kulturen.

I Kerstin Ekmans roman »Skraplotter« händer det vid ett tillfälle att prästen och stadsbarnet Ingefrid får rycka in och passa ett gäng får, några tackor som precis är på väg att lamma. Hennes urbana liv saknar djurvana och upplevelsen är först skrämmande, men blir snart av närmast religiös karaktär. När den åldrade Elis kommer förbi fäller han en replik som inte bara är viktig för romanen, utan som också följt mig som en envis fluga sedan dess: »Förr levde man med djuren. […] Ett liv utan djuren är ett gudlöst liv.«

Det var inte förrän på juldagen förra året som jag förstod vad det var i hans utsaga som fäst sig i mig. Då sände SVT Peter Gerde-hags kritikerrosade film »Kokvinnorna«, om systrarna Britt och Inger som drev en gård tillsammans utanför Knäred. Britt Georgsson, som avled i april i år, vigde sitt liv åt korna. Åt att leva av dem, ta hand om dem, vistas nära dem. Hon valde sina kor framför familjeliv. Lillasyster Ingers åsikt var att Britt inte levde ett fullgott liv, men i Gerdehags bok med samma namn som filmens ger Britt en rimlig förklaring: »Människor utan djur i en lagård blir oärliga och feta och dör sedan muskelsvaga och deprimerade med avslitna band till naturen.«

Den till vansinne gränsande konsekvensen i Britts liv, gjorde plötsligt Elis uttalande begripligt för mig. Men det var inte oproblematiskt att förstå det. Jag, som är alltigenom icke-troende, hyggligt urbaniserad och ganska oförtjust i djur i allmänhet, och tam- och husdjur i synnerhet, satt där i den bekväma tv-soffan och tyckte att Britt levde ett idealiskt liv där hon gick med ryggen böjd i 90 grader, med skit under naglarna och flugor i håret. Jag fick en känsla av att jag bestulit mig själv på något centralt med min livsstil. Vad var det för djupt fördold längtan som hon kom åt?

Det är inte utan att det finns anledning att fråga sig varför ett liv med och nära djur ter sig så självklart lockande för människan.

Jenny Diski gillar djur mer än människor, åtminstone påstår hon det emellanåt. Samtidigt är hon likt Ekmans Ingefrid en alltigenom urban och »post--domesticerad« person som under sitt liv haft mycket lite med djur att göra, undantaget de många och långa vistelserna på London Zoo i barndomen och umgänget med egna katter i vuxen ålder. Hennes förhållande till djur är konstant dubbelt: å ena sidan är tillvaron i deras sällskap omåttligt lockande med sin kravlöshet, å andra sidan har Diski enorma problem med den skeva maktfördelning som ligger inbäddad i förhållandet mellan människa och djur från början. Hennes motvilja mot köttindustri och försöksdjursverksamhet är uppriktig, men hon kan inte tänka sig att sluta äta kött och hon försvarar laboratorieexperimenten med humanistiska argument. Några djur älskar hon (mest katter och apor), andra avskyr hon (nyckelpigor och andra insekter – även om hon 2006 såg till att bota sin tämligen svårartade spindelfobi).

»Allt jag inte vet om djur« är en typisk Jenny Diski-bok, i den meningen att den är konsekvent hängiven sitt ämne, stilistiskt elegant och ofta väldigt rolig. Men det allra mest utmärkande för Diskis essäer är hennes benägenhet att ta sig an ämnen hon egentligen inte är särskilt bekväm med, -fenomen som hon från början – och till slut! – har en kluven inställning till. Hon är en reseskildrare som inte tycker om att resa, en människotecknare som föredrar att vara ensam och nu en djurskribent som inte kan bestämma sig för vad hon egentligen har för förhållande till icke-mänskliga varelser. Den här dubbelheten i Diskis böcker skapar en intressant dynamik i texterna, fri från sentimentalitet och enögdhet. Att hon sällan når fram till en entydig hållning, hjälper läsaren att bli klokare.

Jenny Diski skriver om djur på zoo och i laboratorier, om expeditioner i Afrika och om katten i knät hemma i soffan. Hon skriver om elefanter, giraffer, apor, får, spindlar, parasiter, hästar och nyckelpigor. Alla arter utforskas med stor uppmärksamhet. Hon skriver om djur som mat och om djur som sällskap, om djur som föremål för projicering av mänskliga känslor och om djur som fullständigt alienerade från oss.

Ett av kapitlen heter »Ansvar« och handlar om vilka rättigheter djur har och vilka skyldigheter vi har gentemot dem. Diski är uppenbart besvärad av människans maktposition, så till den grad att hon ger upp försöket att lära sig rida av det skälet att hon inte vill bestämma över hästen. Att människan utnyttjar djur för egen vinning i ett otal olika former stör Diski, men allra mest stör det henne att hon egentligen inte vill ha det på något annat sätt. En aspekt som Diski snuddar men aldrig riktigt stannar vid är den positiva konsekvens umgänget med djur har för mänsklig moral – vi lär oss omsorg och ansvar av dem.

I en intervju frågar den danska författaren Doris Ottesen Kerstin Ekman om Elis uttalande om liv utan djur som gudlöst. Ekman svarar:

»Ja, vad menar han med det? Jag menar, att han har rätt! Jag tror att det har något med omsorg att göra. Om man umgås med djur, har ansvar för djur, så kan man inte bara tänka på sig själv och sitt eget. […] Och jag tycker det är mycket problematiskt, att man kan leva i ett modernt samhälle helt utan att göra dessa erfarenheter. Elis tycker att det är ett onaturligt liv, om man lever utan dessa förpliktelser.« Inte helt olikt Britt Georgssons bild av den oärliga människan, alltså.

Blir man en bättre människa av att umgås med djur? Jag är inte säker på att jag håller med henne, men jag gissar att Jenny Diski skulle avfärda frågan som banal. Ändå är längtan att få slippa självupptagenheten underförstådd i det hon skriver.

Själva knäckfrågan i »Allt jag inte vet om djur« är den som anges i titeln – djurens språklöshet gör att vi egentligen inte kan veta någonting om deras varseblivning av världen:

»Vi är så till den grad formade av vårt språk att vi fyller i de ord som saknas eller tolkar tystnaden som om den innehöll ord när det vi betraktar som språk uteblir. Om vi inte kan ersätta tystnaden på ett tillfredsställande sätt tolkar vi den som hjälplöshet eller illvilja. Kärleken och hatet vi hyser för djur har säkert sin grund i deras kusliga stumhet – trots att det kanske är vårt eget onödiga pladder som är en anomali i världen.«

Diski sätter fingret på något viktigt här. Vi känner motvilja mot djur för att vi inte kan förstå deras innersta väsen, men det är också av den anledningen vi dras till dem. Samtiden är till brädden fylld av en nyväckt civilisationskritik, det vittnar inte minst en rad olika kulturyttringar om. Hajpen kring Henry David Thoreaus gamla roman »Walden«, hyllningarna av Gerdehags filmer om kokvinnor och hästmän, de nästan förvånande stora framgångarna för Tomas Bannerheds »Korparna« om bondsonen vars största passion är fåglar och fågelskådning – ett intresse han för övrigt delar med amerikanska stjärnförfattaren Jonathan Franzen. Den experimentella grekiska långfilmen »Attenberg« utgår från sir David Attenboroughs naturfilmer, och på tv avlöser såporna om att testa -livet på landet varandra. Mattias Hagbergs roman »Herredjuret« om konservatorn och äventyraren David Sjölander handlar om vår fascination för levande och uppstoppade djur, och i senaste Elle Interiör (4/2012) berättar Biologiska museets chef Lars-Erik Larsson om hur innerstadsfolket i Stockholm ringer och undrar om de får köpa djur ur samlingarna.

Måhända är det som Lars-Erik Larsson påstår, att vi i osäkra tider »vänder oss tillbaka till det ursprungliga«. Men det kan också vara så att längtan efter djur och natur inte har med rädsla för tillståndet i världen att göra, utan med en leda inför »vårt eget onödiga pladder«. Klyschan om hur vi dagligen översköljs av information vi inte kan sortera börjar kännas väl nött, men kanske är det ändå i de enklaste förklaringarna sanningen står att finna? Vi längtar efter djur och natur för att de erbjuder oss något vi inte kan få av varandra – frihet från språk och från kravet på att förstå. För när oförmågan att förstå slutar vara ett irritationsmoment, blir den en befrielse.

I »Stranger on a Train« (»Främling på tåg«, 2002) skriver Diski om den upp-levelse hon ibland får tillsammans med sin katt: »Ibland, när en av mina katter sitter i mitt knä, får jag en sällsam känsla av att existera helt och hållet i ögonblicket, av att ta in nuet med bländande skärpa och av att vara en del av något mycket märkvärdigt.«

Där ligger nog svaret på frågan och skvalpar, om varför Jenny Diski gillar djur (och allt hon inte vet om dem) mer än hon gillar människor. Hon behöver inte förstå dem.