”Döden ger mitt liv mening”

Mobilen ringer en lördag kväll precis efter att shabbat har gått ut. Disken hopar sig, vi har haft folk över på lunch. Jag ser på displayen att det är en kollega. För två år sedan begravde jag hans mamma och jag får på känn vad det kan röra sig om.

»Hej du.«

»Hej Anna, jag är på Västerås lasarett. Min pappa är död.«

»Vad jobbigt. Då är du föräldralös nu.«

»Vill du adoptera mig? Och kan ni hämta pappa redan i kväll?«

Jag har varit begravningsansvarig på Judiska församlingen i fem år nu. Vi begraver fort, vanligast inom tre dygn men helst samma dag, vilket är snabbare än jag ibland tror är möjligt.

Vi begraver min kollegas pappa på tisdag morgon, familjen har vakat över den döde i kapellet på Södra judiska begravningsplatsen i Sköndal från att han hämtades i Västerås och kördes till vårt lilla kylrum med plats för två. Det är många långa timmar mellan lördag kväll och tisdag morgon, men det är en vacker gest att ge den döde så mycket uppmärksamhet utan att han egentligen behöver det.

Ibland tänker jag att våra begravningsriter är höjden av civilisation, just för att allt vi gör är ologiskt och till ingen nytta. Den döde blir inte lycklig av blommor, kräver ingen dyr kista, tycker varken bu eller bä om begravningsmusiken eller smaken på smörgåstårtan vid kyrkkaffet trots att de anhöriga har lagt timmar, dagar och ibland veckor på att välja. Ändå upprätthålls traditioner. Vilka skulle vi bli utan dem? 

Min kollegas pappas begravning blir enkel men vacker. Han var en rolig man, även efter hans död smittar hans personlighet av sig på gästerna. Det är uppsluppet mellan tårarna, någon drar ett skämt.

De judiska traditionerna är avskalade, alla har likadan kista, den ser ut som något som man kan ha byggt i slöjden, råa hoplimmade mdf-skivor. Om någon är alltför tung går bottnen ur, då får jag snabbt ordna en mer robust kista via någon begravningsbyrå. Det har bara hänt en gång under mina fem år. Annars duger de till alla.

***

Fredag lunch, ingen mer har dött under veckan och jag tänker gå hem tidigt. När telefonen ringer står jag på Lidl på Sveavägen, köper grönsaker inför shabbat, på lördag kommer nya lunchgäster. En äldre man har hastigt avlidit, hans vän ringer och meddelar. De flesta judar är inte religiösa men den här mannen är traditionell och att behöva ligga ensam i en kyl över helgen är inte optimalt.

»Kan ni begrava i dag, före shabbat«, frågar vännen. Jag ser på displayen, klockan är redan kvart i ett. En grav ska grävas, den avlidne hämtas på sjukhuset, tvagas och läggas i kista. Bara tvagningen kan ta upp till två timmar. Tio judiska män ska sammankallas, sex av dem som bärare, en rabbin. »Nej, det hinner vi nog inte«, svarar jag, »det får bli söndag«.

Jag ångrar mig så fort vi lägger på. Klart att vi hinner. Jag ringer upp igen.

»Vi kör, säg till alla han känner att vi begraver klockan fyra.«

Politivagn på väg ut på ett polisärende. Det är transportfirman som har möjlighet att hämta dygnet runt och därför hämtar alla »mina« avlidna, men polisjobben har företräde. Någon i Nynäshamn har blivit mördad. »Vi lämnar honom på rättsmedicin och hämtar åt dig sen«, informerar chauffören. Jag räknar i huvudet: med fredagsköerna kommer det inte att gå. Vi löser det genom att ringa Östen och Birgitta, paret som äger Politivagn. De får damma av extrabilen och köra själva.

Jag rusar hem, på vägen skriver jag i mina WhatsApp-grupper: »Vem kan bära om tre timmar, vem förrättar, vem tvagar och lägger i kista?« Snart har ett litet gäng volontärer organiserat sig. Volontärerna sluter upp och tar hand om de döda. Inga begravningsbyråer, inga långa väntetider. När man är död har man ingen anledning att vänta kvar på jordskorpan, de levande ska leva och de döda ska vila i jorden.

Hemma hinner jag hjälpligt hacka grönsaker till en soppa och dra i gång ett långkok, de tre yngsta barnen är i skolan och på förskolan, storasyster får plocka upp dem vid stängning, jag slänger mig i en taxi tillsammans med min man Isak som är rabbin och den man som har erbjudit sig att tvaga. Vi kommer till kapellet före Politivagn, jag står i dörren till tvagningsrummet när de backar in med sin stora svarta likbil, öppnar bakdörrarna och lyfter ut den döde på en smal bår. Han är täckt med lakan och landstingsorange filt.

I dag får rabbinen också hjälpa till att svepa, Isak har på sig skyddsrock och plasthandskar och tar emot den döde som Östen och Birgitta vant lyfter över till tvagningsbritsen. Tvagarna stänger dörren bakom sig, klockan har passerat halv tre, jag hinner springa bort till grävaren och se hur det går med graven. Jag lägger en hand på den nu tomma båren, den är fortfarande varm. Klockan 15.45 anländer familjen och vännerna till kapellet, tjugo minuter senare är kistan i jorden.

***

Vad är döden? Jag trodde uppriktigt att jag skulle lista ut det när jag för snart tio år sedan gick med i begravningssällskapet och började tvätta, klä och kistlägga döda kvinnor. Jag lärde mig mycket om livet men blev inte särskilt mycket klokare på dödens gåta. Efter att i fem år ha varit ansvarig för hela verksamheten är frågan fortfarande obesvarad.

Vem vet något om döden? Alla som har upplevt den tiger, men hos bårhuspersonal, begravningsfirmor och andra fångar jag in små skärvor som jag en dag hoppas kunna sätta ihop till en helhet.

***

Vem kan svara på vad döden är? Jag frågar överrabbin emeritus Morton Narrowe. Morton föddes i USA och kom till Stockholm 1965 för att bli rabbin i Stora synagogan. Han är fortfarande aktiv, gör ett par begravningar per år och skriver de vackraste griftetalen. Jag har sagt till honom att dör jag före honom så måste han hålla begravningen. Jag är 48, han 89, statistiken är emot oss men jobbet har lärt mig att man aldrig vet vem som går först.

Vi tar en fika en mörk höstdag. Morton går fort och rakryggat, promenadkäppen klickar mot asfalten, gubbkepsen skyddar mot regnet. Jag blir alltid imponerad av hans uppenbarelse, han har en oefterhärmlig pondus och tar plats med rabbinsk självklarhet. På kaféet tar han av kepsen och plirar mot mig över kaffet. 

»Vad döden är?« Han skrattar till och fortsätter med sin amerikanska accent, »Det är lätt: det är livets pris«.

»När jag var liten«, fortsätter han, »tänkte jag att jag var speciell. När jag blev äldre insåg jag att vi alla är uppbyggda på samma sätt, vi är samma maskineri inuti. Det andliga särskiljer oss från varandra. Min fru säger till mig: I don’t want you to die men jag har inte hittat något alternativ. Jag är som alla andra och döden är livets villkor. Jag är dödlig. Morton Narrowe kommer inte alltid att finnas. Men döden gör livet kärt. Den sätter en gräns. Den stora frågan är: Vad är meningen? Vad är fortsättningen? Min gamle lärare skrev en bok som hette Leave a little to God, överlåt lite till Gud. Jag tror på Gud. Men jag är förbannad på Gud, för Förintelsen. Gud gömde sitt ansikte, det förlåter jag inte. Samtidigt är jag glad för allt Gud gav mig, jag har tre barn, åtta barnbarn. Så mycket ›naches‹ – alltså glädje genom andras glädje.«

Han pratar fort men hinner ändå dricka sitt kaffe och äta hela kanelbullen. Hen ser ungdomlig ut i en träningsjacka med Adidas-liknande ränder.

»Det andliga gör människor speciella, men vad som händer sen  … kommer det att finnas en annan Morton? Jag vet inte, det är här jag tänker ›leave a little to God‹. Jag vet bara att jag inte kommer undan.«

För Morton är det viktigt att acceptera döden, och varje ålder dessförinnan.

»Jag har inte haft ångest, trots att jag snart fyller 90. Det är inte så judiskt att uppehålla sig vid det.«

Jag tänker på Woody Allen och tror först att jag hör fel, men sedan slår det mig att vi alltid understryker vid begravningar att eftersom man inget vet om döden så ska vi inte uppehålla oss vid den. Man har en vecka på sig att sörja djupt, »shiva« som betyder sju, då ska man inte tvätta sig, inte byta kläder, inte gå till jobbet, bara sitta och ta emot folk i hemmet, bli serverad mat som andra har med sig. Efter trettio dagar besöker man graven och när ett år har gått är man förpliktigad att sluta sörja och låta livet fortlöpa.

När man möts på en begravning säger man »auf simches«, och önskar varandra »bara glädjefyllda tillfällen«. Å andra sidan ska man när man är som allra gladast på bröllop, krossa ett glas som symbol för templets förstörelse, det i sin tur en symbol för djupaste sorg. Aldrig får man vara alldeles lycklig och aldrig alldeles olycklig. Alltid finns något som bryter av.

Jag minns för några år sedan inför en av Mortons begravningar hur den avlidna damens dotter frågade om mammans hund kunde vara med under akten. Jag påminner honom.

»Det har jag helt glömt! Vad svarade jag henne?«

»Du frågade vad det var för ras, när hon sa att det var en mops gav du din tillåtelse. Hunden satt snällt med under hela akten, sedan gick vi ut till graven, sänkte kistan, täckte den med sand och när vi som avslutning läste ›kaddish‹, de sörjandes bön, började hunden att yla.«

»Det är en fantastisk historia. Jag trodde att du skulle berätta den där vitsen om hunden. Kan du den?«

Morton berättar livfullt om mannen som kommer till rabbinen och vill att hans hund ska få en judisk begravning. Rabbinen avböjer men mannen ger sig inte. Han tillägger också i förbigående att han tänker donera en miljon dollar till synagogan. Då utbrister rabbinen:

»Men varför sa du inte direkt att det var en judisk hund!«

Vad som händer Morton efter döden är mindre viktigt, han vill ligga intill sin fru och han gillar tanken på att hans ännu bara teoretiska barnbarnsbarn kommer att ha en gravplats att besöka, om de vill. Den eviga gravrätten är fin på det sättet, man är för alltid med på ett hörn.  

***

Själv tror jag att döden är en förlossning, det är både som att föda men ännu mer som att födas. Man blev tvingad in i livet och man tvingas ut ur det. Det man var innan man blev till kommer man att återvända till när man har dött. När jag 23 år gammal födde mitt första barn slog det mig någonstans mellan värkarna att detta är som att dö, fast tvärtom. Dödsångesten liknar den ångest som tilltog ju närmare förlossningsdatumet jag kom. Man vet att, men man vet inte när.

Om döden vet jag mindre i dag än när jag började men om de döda vet jag mer. Jag vet hur dagarna efter döden ser ut, vart man transporteras, var man ligger och väntar på sin begravning. Jag har lärt mig dödens vardag. Jag vet hur de dödas hud kan kännas mot handflatan, hur de avlidna ser ut i ansiktet. Den dödes uppsyn.

Jag har sett flera hundra döda men har aldrig i en avlidens ansikte sett något annat än frid. Det är säkert de totalt avslappnade musklernas förtjänst men också något mer. Man ser inte ut som om man sover, det är något annat. Om de döda inte bokstavligt talat har tappat hakan så bär de ofta på ett knappt skönjbart leende. Det har hänt att jag innan jag börjat tvaga en dam tyckt mig se oro eller missnöje i hennes ansikte, men när vi en halvtimme senare har varit klara så är oron borta och det där leendet har infunnit sig. Det finns säkert fullt naturliga förklaringar men jag är glad att det inte är tvärtom, att de inte ser skärrade ut när tvagningen är klar.

***

»Chevra kadisha« betyder »det heliga sällskapet« och överallt i världen där en judisk församling finns, finns också en grupp volontärer som är med i det här begravningssällskapet, eller »chevran« som man säger till vardags. Förr ansågs det vara högstatus att tillhöra chevran. Det var högtidligt och stramt, bärarna bar vit halsduk och hög hatt. I dag är det inte lika formellt, men för att bli volontär måste man fortfarande ha rätt kynne.

Det finns två sorters människor: de som tycker att döden gör livet meningslöst – och vi andra. Det räcker att vara med vid en begravning eller två för att jag ska veta vem som är vem. De som blir tysta och deprimerade av att höra griftetalet och sänka ner kistan i jorden ska inte göra det här. De ska fortsätta låtsas att döden inte finns tills de själva drabbas. De som passar är de som är glada när de går därifrån, som skämtar och njuter av att de ännu lever. För det finns något hisnande att i all hast – med döden i hälarna? – ta sig genom fredagstrafiken till begravningsplatsen för att bära en okänd mans kista till graven och sedan kuska tillbaka i ännu tjockare trafik, ta in shabbat vid solnedgång och känna att man har gjort något djupt meningsfullt.

När jag har tvättat och lagt en avliden i kistan mår jag alltid bra. Det blir så tydligt att snart är det min tur att ligga på britsen – men inte just nu. Jag kickar på död, döden ger mitt liv mening. Jag är som en sådan där munk som sitter i dagar och gör en färgsprakande sand-mandala, för att i samma sekund som den är fullbordad sopa bort den. Något förändras i världen för att mandalan blev skapad, inte för att den finns.

»Den kärlek hon här utsått är evig«, är en strof som alltid läses på Stockholmsjudiska begravningar. Jag vet inte om det är sant men det ger tröst att allt som vi gör försvinner, varenda misslyckande, varenda hårda ord – men allt det kärleksfulla – alla leenden, ömma smekningar, varje blöjbyte – gör vågrörelser som blir kvar för alltid. Allt är inte förgäves när någon jag älskar dör. Kärleken finns kvar.

***

Träd växer. Det tar sin tid. Människor föds och lever. Det tar sin tid. Dödsögonblicket går ganska fort men sedan är vi döda i en evighet. Det är därför jag har svårt att förstå kremering. Det går för fort. I Sverige kremeras de allra flesta.

Ofta kommer folk till mig med tunga papperspåsar fulla med gamla religiösa böcker. Saker som de hittat i källaren när de har städat ut föräldrahemmet. Böcker med Guds namn i är heliga och får inte kastas, de ska i stället begravas. Det kallas »gniza«, förvaring. Jag brukar lägga några böcker i varje kista, i fotändan, för jag gillar tanken på att alltid ha något läsbart nära till hands.

Det anses ojudiskt att kremeras. Blasfemiskt. Böcker är heliga men människor heligare. Vi begraver det finaste vi har, sopor och gammalt bråte bränner vi. Kremation är så definitivt. Räcker det inte att någon man älskar dör, måste man toppa det med att förinta det lilla som finns kvar? Kremation raderar ut en människa. Det är så abstrakt att en stor gammal pappa plötsligt får plats i en liten behållare.

Jag tycker om tanken att sakta få fortsätta finnas i jorden, vackert att låta tiden ha sin gång. Jag är död, jag har inte längre bråttom, jag ruttnar och torkar och blir så småningom ett med omgivningen. Jag vill inte stressa på försvinnandeprocessen.

***

Jag tänker på döden varje dag. De enda som förstår är andra som också arbetar med – för? – de döda. Obduktionstekniker-tjejerna på bårhuset, chaufförerna på Politivagn, vännerna på begravningsbyråerna och personalen på begravningsplatserna. När vi ses pratar vi om de döda. »Har ni mycket nu?«, frågar vi alltid varandra. Svaret varierar. »Det är mycket hängningar«, konstaterar Politivagn. Så funderar vi en stund på det. Kan det vara vädret? Politiken?

»Vad borde man tänka på innan man dör?«, frågar jag obduktionstekniker Elena på Capio S:t Göran. Svaret kommer blixtsnabbt: »Fotvård. Man borde kosta på sig att få naglarna klippta om man inte längre kan själv.« Hon har sett långt över sin beskärda del liktornar och människoklor. »Vilka fina fötter«, tänker jag ibland spontant när jag ger damerna deras sista tvagning. Och ibland tänker jag det inte.

När pandemin slog till blev alla andra också medvetna om döden. På tv och i tidningar hanterades döden som en nyhet, som ett nytt fenomen. Plötsligt gick jag i takt med min omgivning, vi tänkte alla på samma sak. Nu har covid-stormen bedarrat och människor förtränger sin dödlighet. Snart är jag åter ensam med mina tankar. Jag och de andra hantlangarna. 

***

Vad gjorde jag innan jag föddes? Vad ska jag göra när jag har dött? Är vi små myror i en stor myrstack, är Gud det där nyfikna barnet som petar i stacken med en pinne? Eller är det som i filmen Men in Black, att universum ryms i bjällran om halsen på en liten katt?

Döden gör oss snälla, döden som nollpunkt. Den kontroversielle konstnären dör och alla bugar, plötsligt går all kontroversiell konst att tolka välvilligt. En ung rappare skjuts ihjäl i ett bättre bostadsområde och förvandlas i samma ögonblick från gangster till oskyldig tonårspojke.

Ett tag blev jag snällare av att alltid påminnas om döden, men nu har det klingat av. Jag var vänlig mot alla jag mötte, tänkte i hemlighet att jag inte vet när jag träffar dem igen, antingen på tvättbritsen eller som sörjande. Nu har min ödmjukhet snävats av. Jag är bara snäll mot döda och sörjande, döden förändrar allt. De döda är alltid oskyldiga, de sörjande har laga förfall. De levande får stå till svars för eventuella dumheter.

***

En av de mest kända intervjuerna är journalisten Jimmy Breslins när han efter mordet på president John F Kennedy åker åt motsatt håll från drevet, och intervjuar dödgrävaren Clifton Pollard.

Min dödgrävare heter Dejan. Han gräver som en boss. I ur och skur. Och så röker han ständigt. Jag röker aldrig, bara när jag träffar honom. Dejans semester är min vita månad. När många dör röker jag varje dag. Jag erkänner att jag känner mig lite kaxig med en cigarrett i munnen. Jag arbetar med döden men räds den inte. Cigarretten ger ansiktet en riktning framåt, mot det oundvikliga.

Döden är det definitiva slutet – på mitt ego. Som ung var jag självupptagen. Jag kunde stå i timmar framför badrumsspegeln och glo på det där ansiktet som tilldelats mig.

Vem var jag? Det tog lång tid innan jag tappade intresset för frågan. Svaret tycktes dessutom skifta. Vad jag gjorde var viktigt, vem jag var egalt. Så småningom blev jag genuint nyfiken på andra. Och den linjen följer jag, min omgivning blir alltmer intressant. När jag dör tänker jag att mitt jag till slut löses upp och blir ett med alltet. Jag vet inte om det på andra sidan döden finns ett virvlande klot av själar som min själ återvänder till efter sina strapatser inkarnerad i en kropp, men jag tror att vi alla på ett eller annat sätt går tillbaka till alltings ursprung, det stora kollektiva.

 תנצב״ה står det längst ner på judiska gravstenar. Det är en akronym av en mening som lyder: »Må hans/hennes själ uppgå i det heliga livets förbund.« Tillbaka till alltings ursprung, med andra ord. Tillbaka dit du befann dig innan du föddes till den här världen. Men jag vet inte. Jag överlåter lite till Gud.