Doldisarna som styr litteraturen

Vem har skrivit de litterära klassikerna? Vi kan nog inbilla oss att vi har läst Balzac, Dante och Vargas Llosa, men i själva verket har vi fått en osynlig översättares personliga tolkning av texten.

Jag låter blicken glida över bokhyllan hemma i vardagsrummet, två av tre är utländska författare. Flera favoriter. Varför har jag aldrig tänkt på vem som översatt dem?

Sverige är ett litet språkområde, beroende av utländsk litteratur för att få bredd och rikedom i sitt bibliotek. Därför är det extra underligt att översättningar diskuteras så pass lite.

När det nu kommer en ny lärobok i litteraturhistoria för universitetet, »Världens litteraturer har man åtgärdat bristen och låtit ett helt kapitel handla om vad översättningar faktiskt gör med texterna vi läser. Och de gör mycket.

Cecilia Alvstad som skrivit kapitlet är doktor i spanska och forskar just på översättningar. Hon hittar rasism, sexism och påhittade trender när hon rotar bland internationellt spridd litteratur. Framför allt ser hon att översättaren märks. Privat smak, ideologi och situation präglar det nya verk som framställs.

Det är väl inte så konstigt, tänker jag och fastnar med blicken på några smala, färggranna ryggar i bokhyllan. Ett gäng Harlequin-böcker som jag själv har översatt. När jag extraknäckte under studenttiden var ambitionen från Harlequin att skapa en bättre bok. Man fick stryka och ändra, ju mer otrogen jag förhöll mig till ursprungstexten desto bättre gick det. I uppdraget ingick att skära bort 15 procent, helt på känsla: bort med de värsta könsstereotyperna, bort med rasistiska blickar, bort med sunkigt detaljerade sexscener. Kiosklitteratur har inga profilerade författare och resultatet betecknas absolut som ful-översättning, det finns ingen som skulle bete sig så respektlöst mot ett höglitterärt verk.

Det är otänkbart inom seriös översättartradition att agera moraldomare eller att censurera. Finns det antisemitiska antydningar i Shakespeares »Köpmannen i Venedig«, så ska det finnas också i översättning. Läser vi Richard Wagners texter på svenska måste man kunna se vad nazismen använde sig av i hans material.

Men det händer ändå saker med klassiker som tuggats, svalts och smälts av någon underbetald (herreminje; det måste vara omöjligt att överleva på minimirekommendationerna), ambitiös översättare som i bästa fall har haft en redaktör att bolla med. Det visar sig vid en rundringning att allt fler förlag har rationaliserat bort just redaktören, en snabb korrekturvända är många gånger allt som står mellan texten och trycket.

Cecilia Alvstad är inte alls ute efter att hänga översättarna, i stället betonar hon att det är tack vare dem som vi alls har tillgång till världens litteratur, hon vill bara problematisera. Enligt Alvstad är det framför allt kultur och ideologi som gör våra klassiker till dem vi känner, den gängse diskussionen om språklig närhet till och frihet från den ursprungliga texten hoppar hon över.

En översättning är en ny produkt, full av tidsrester. Genom att titta på de resterna kan vi avläsa saker om oss själva, om vårt samhälle – och om översättaren. Vad han eller hon har läst, har för smak och är intresserad av.

Cecilia Alvstad tar upp exempel på karaktärer och sammanhang som har förändrats i grunden. Hon har djupstuderat den fransk-kanadensiska romanen »Trumpet av bleck och drömmar«, som översattes i slutet av 1940-talet. Där har den kvinnliga huvudkaraktären gått från att vara en romantisk och rådig kvinna till att bli en förslagen och kallhjärtad bedragerska. Den manliga motparten utvecklas åt andra hållet, med hjälp av strykningar. Översättaren tar helt enkelt parti för männen i berättelsen. Och det kommer kanske inte som någon överraskning att översättaren själv är man.

På ett högre plan talar Cecilia Alvstad om litterära rörelser. Västvärlden har en tendens att se romaner från Asien, Afrika och Latinamerika som »ett sätt att lära sig något om främmande kulturer, platser och människor«. Självklart påverkar det översättningen.

Hon kallar Artur Lundkvist negrofil. Han översatte afrikansk poesi som han benämnde »negerlyrik« och han lyfte fram den svarta stamkänslan på ett sätt som exotiserade de afrikanska »vildarna« trots att det enligt Alvstad inte finns någon självklar täckning för det i ursprungstexten.

Hon ifrågasätter dessutom hela den latinamerikanska boomen på 60-talet. Europa ville ha män som skrev magisk realism och valde ut passande litteratur för översättning. Det fanns väldigt mycket annat som aldrig kom till västvärldens kännedom, samtidigt som de översatta romanerna blev större även på hemmaplan just på grund av att de fick internationell uppmärksamhet.

Översättarna kan ha ritat upp världens litterära kanon utan att vi fattat ett dyft.

Vi märker ingenting, för vi har ingenting att jämföra med. Visst har de flesta läst »Stolthet och fördom«, »Madame Bovary« och »Don Quijote«, men hur ser originaltexten ut?

Samma sak pågår i dag, men samtida litteratur är svårare att ställa mot väggen. De tidstypiska tilläggen blir uppenbara först i backspegeln.
På Södertörns översättarutbildning från tyska till svenska genomför man ofta en övning med slående resultat. Den går ut på att kursdeltagarna får samma novell på originalspråk att översätta, och att man sedan läser upp resultatet för varandra.

Varje gång står det klart att man utifrån den första texten har fått fem nya berättelser. Bara stommen är densamma.

Det är spännande att spekulera i vad som skulle hända om fem tyska-elever fick var sitt exemplar av Kafkas »Processen« att översätta i dag. Skulle miljön bli mindre skrämmande? Skulle Josef K vara lättare att tycka om? Skulle livet framstå som mer begripligt?

Inte omöjligt.

Det är bara ibland som nytolkningarna blir tydliga. Som när Bibeln nyöversätts. Dels beror uppståndelsen på att så många kan fraserna utantill. »Fader vår, som är i himmelen« har en helt annan rytm än »vår fader, du som är i himlen«. Men också på att ett ord kan förändra betydelsen påtagligt och Bibeln har 845 000 ord som människor lyssnat till, läst många gånger och funderat över.

»Inled oss inte i frestelse« i samma bön, har till exempel blivit »utsätt oss inte för prövning«, vilket skapat debatt inom kyrkan. En prövning från Gud kan vara något positivt medan frestelse är en sak man tveklöst vill undvika.

Varje år vid tiden för utdelningen av Nobelpriset märker vi det också. Inte ens Svenska Akademien kan världens alla språk utan är beroende av goda översättare. Senast hyllades dessa i en essä av professor Inger Enkvist i DN under rubriken »Så hjälpte översättarna Vargas Llosa till Nobelpris«.

Och så var det förstås med »Sagan om ringen«. Tolkien-fansen är många och fanatiska. De lär sig hitte-på-språket alviska och diskuterar kartskalor över Vattnadal. Det är klart att det spelar roll om Vattnadal plötsligt döps om till Riftedal.

Jag föreställer mig att Erik Andersson (prosa) och Lotta Olsson (verserna) som nyöversatte JRR Tolkiens trilogi för fem år sedan, låg vakna och svettades om natten. För då fanns verkligen något att jämföra med och därmed blev deras personliga raster uppenbart. De klarade sig förvånansvärt nog utan lynchning.

Rastret gör att en översättning sägs åldras mycket fortare än originaltexten. När en berättelse silas genom ytterligare en person fastnar tidsresterna som gör den dödlig, som måste borstas bort genom regelbundna nyöversättningar.

Fast det finns en annan aspekt också, enligt Aimée Delblanc som undervisar vid Södertörns översättarseminarium. Hennes kollegor i England säger »Lyllos er som får översätta Hamlet på nytt«. De tycker att han blivit hopplöst gammal i språket, och de har ingen naturlig anledning att göra om det.

I Sverige har vi all anledning att ny­översätta klassiker emellanåt, för att sopa bort gammalt skräp som sexism, rasism och kolonialism. Och lägga till lite… tja, vadå? Om hundra år kommer våra barnbarnsbarn antagligen fnysa åt våra förlegade läsningar och vår mossiga epok. Och det kan vi väl ändå unna dem.

»Världens litteraturer« kommer ut i mars.

Fakta| Sveriges främsta översättare

Jan Stolpe har översatt: Platon, Åsne Seierstad, William Morris, Longinos, Euripides, Montaigne, Louis Althusser samt »Kommunismens svarta bok«.

Anders Bodegård har översatt: nobelpristagaren Wisława Szymborska, Ryszard Kapuscinskis reportageböcker, Jean Racine
och Michel Houellebecq.

Hans Björkegren har översatt: Aleksandr Solzjenitsyns, Boris Pasternak, Fjodor Dostojevskij, Nadezjda Mandelsjtam och Joseph Brodsky.

Gunnel Vallquist har översatt: Marcel Prousts »På spaning efter den tid som flytt«

Ulrika Wallenström har översatt: Durs Grünbein och Jenny Erpenbeck, Thomas Mann.

Göran Malmqvist har översatt: kinesisk »Tang-lyrik«, nobelpristagaren Gao Xingjian och poeten Bei Dao.

Peter Landelius har översatt: Pablo Neruda, Gabriel García Márquez, Mario Vargas Llosa, Ernesto Sábato, Julio Cortázar, Benito Pérez Galdós, Alfredo Bryce Echenique, Francisco Ayala och Jean Echenoz.