Dolkstöten

Frasradikal är ett roligt ord. Man ser framför sig en författare från förra sekelskiftet vid ett snirkligt skrivbord. Hen har bläckhorn, papper och en flaska absint framför sig. Febrigt röda fläckar brinner på kinderna. Härifrån, utan att ett steg tas utanför dörren, ska revolutionen tänkas och organiseras. Här, utan att ett hår kröks på huvudet, ska gruvliga planer som innefattar arkebuseringar, flygande kulor och massgravar, smidas. På det viset är frasradikalen för många själva inkarnationen av en intellektuell fegis.

Mycket kan man beskylla socialisten Rosa Luxemburg för, men inte var hon någon frasradikal. Tvärtom gick hon med liv och lust in i den fysiska kampen, den som utkämpades på gator och torg. Ofta fick hon sitta i fängelse för sin politiska övertygelses skull och till sist fick hon plikta för den med sitt liv.

Född judinna och uppvuxen i Polen, men verksam som skribent och aktivist i Berlin, blev hon en av det tidiga 1900-talets politiska portalfigurer. På nära håll fick hon möjlighet att studera förspelet till ryska revolutionen. Hon var bekant med sin tids ledande revolutionärer, inklusive både Lenin och Trotskij. Tidigt var hon en av dem som drömde om demokratisk, fredlig socialism – en fantasi som förverkligades genom det tyska, socialdemokratiska partiet, SPD, som under Luxemburgs levnad växte sig allt starkare.

Förverkligades eller förfelades? Mordet på Luxemburg, begicks ju skändligen på order av hennes forna partikamrater i SPD, sedan hon själv hade försökt sig på ett väpnat uppror, det så kallade Spartacusupproret. Avrättningen, utförd av tyska frikårer 1919, betraktas av många historiker som en händelse som förebådar brutaliseringen i Nazityskland.

Man kan undra lite, eller egentligen inte så lite, varför debattören Nina Björk har valt att skriva om Luxemburg i sin nya bok, »Drömmen om det röda«. Kvinnorörelsen engagerade Luxemburg sig nämligen aldrig i. Nina Björk, som slog igenom stort med 1990-talsklassikern »Under det rosa täcket«, har i och för sig utvecklat sitt tänkande till att omfatta även andra frågor än dem om förhållandet mellan könen. Men detta tänkande har hela tiden varit fast rotat i det feministiska likhetstänkandet.

I »Sireners sång«, en bok om kvinnorna och moderniteten – även det ett fält som just vid den tiden, i början av 00-talet, höll på att växa sig starkt inom feministisk forskning – gjorde Björk upp räkningen med 1900-talets konsumtionsideologi. I följande böcker, »Fria själar« och »Lyckliga i alla sina dagar«, tog hon ytterligare steg och flyttade sig alltmer från feminismen till en mer allmän kritik av hela varusystemet.

[caption id="attachment_264660" align="alignnone" width="500"] Rosa Luxemburg[/caption]

Man kan säga att hon radikaliserades. Om det från början hade varit patriarkatet som var orsaken till samhällelig orättvisa, började Björk alltmer tro att det var produktionsförhållandena inom kapitalismen: den uppdelning mellan dem som äger produktionsmedlen och dem som arbetar med dem som Marx kallade för klasserna.

När Björk 2005 inledde en kultursidesdebatt där hon ifrågasatte om det var bra för barn att börja tidigt i förskola, skaffade hon sig många fiender inom feminismen och den liberala vänstern, men i stället nya, tveksamma meningsfränder, till exempel barnuppfostringsgurun Anna Wahlgren och företrädare för Kristdemokraterna. Ändå upplever jag att Björk alltid har haft frågan om kvinnornas väl och ve i bakhuvudet.

För Luxemburg, liksom för hennes gelikar, gick däremot klass före kön. Hon var kvinna, polack, jude och hade en funktionsnedsättning (lätt hälta). Ändå, skriver Björk, ville hon inte låta dessa fakta styra hennes gärning. Att som Björk jämföra med vår tid, då nationalstaten fortfarande står stark och växer sig starkare, är dock missledande. Europa före första världskriget var en plats där nationsgränserna ännu inte hade dragits. Konturerna av det gamla habsburgska riket fanns kvar, men höll på att tona bort. Följaktligen var inte nationell eller ens etnisk identitet någon stor fråga i tiden.

Den spirande kvinnorörelsen, som framför allt var en rösträttsrörelse, hade dessutom många och tydliga klassförtecken. Det var en liberal rörelse, revolutionen den ville ha var borgerlig. Följaktligen var kvinnofrågan inte central för den tidens marxister. För Luxemburg var naturligt nog drömmen om den socialistiska internationalen som omfattade alla arbetare, både män och kvinnor, den rätta »röda drömmen«. Hennes besvikelse över att första världskriget slog sönder den, blev monumental.

I förordet till »Under det rosa täcket« skrev Nina Björk:

»Min bok är ett inlägg i den samtida feministiska debatten. Den har en önskan om en feminism som inte gör kvinnan till utopi om ett bättre samhälle, som inte gör henne till en naturlig identitet – utan som i stället kämpar för en frigörelse från fasta könsidentiteter.«

Tjugo år senare har debattklimatet blivit hetare. Diskussionens vågor svallar högre och kampen mellan de olika feministiska falangerna har blivit blodigare, samtidigt som det där, ute i samhället, fjärran från all frasradikalitet, har stått stilla. Lönegapet mellan män och kvinnor har förblivit nästan oförändrat och många kvinnor i det så kallade prekariatet kämpar med dålig ekonomi. Identitetspolitiken har invaderat kultursidorna, medan 1990-talets välmenande likhetsfeminism för många har börjat kännas tam, eller otillräcklig. Begreppen intersektionalitet och rasifiering, från början hämtade från sociologisk forskning, har blivit vardagsmat. Och det är just identitetspolitiken Björk skjuter in sig på när hon till sist, efter en trevande biografisk inledning, hittar ett sätt att använda Luxemburg som slagträ för att återigen påverka den samtida feministiska debatten.

Det handlar om frågan huruvida just Luxemburg var feminist. Hon var, som Björk skriver, onekligen vad vi i dag skulle ha kallat en normbrytare. Eller, vad vi i går hade kallat en stark kvinna. I sitt oroliga liv lyckades Luxemburg sällan leva upp till vad som förväntades; »hennes enda äktenskap var ett skenäktenskap (jag citerar återigen Björk, min anm.), ingått inte av kärlek utan för att få ett tyskt medborgarskap för att kunna utöva politiskt arbete, hon blev aldrig sambo med någon av sina män, fick inga barn, hade under några år ett förhållande med en betydligt yngre man, ägnade sitt liv åt arbete och politik, satt i fängelse«.

[caption id="attachment_264665" align="alignnone" width="500"] Nina Björk[/caption]

Dagens feminister skulle kanske säga att Luxemburg levde den normkritiska feminismen. Men samtidigt längtade hon efter ett småputtrigt hem, lampor med fransar, broderade dukar, slipade karaffer och egna barn. Vilket också det, fast på ett annat sätt än det sedeslösa levernet, var ett slags brott – nämligen mot den marxistiska normen. Poängen som Björk gör, är att allt det här normbryteriet i själva verket är poänglöst: »För jag håller helt enkelt inte med om den hållning som man ofta ser uttryck för i dag, att en feminist är en kvinna som bryter mot kvinnlighetens normer.«

Problemet är, enligt Björk, att det synsättet gör att man inte bedömer mänskliga handlingar i sig, utan utifrån vem som utför dem. Hon kritiserar feminister för att vissa av oss ser det som sin enda uppgift att kämpa för att de olika måttstockar för mäns och kvinnors beteende som finns i ett patriarkalt samhälle, ska upphöra. På det viset uppstår en rörelse som har tolerans och mångfald som sitt mål, men som i alla andra frågor står utan handlingsplan. Kvittot på denna maktlöshet ser Nina Björk i dagens samhällsutveckling: klimatförändringar, börskriser, kasinoekonomi, ständigt växande inkomstklyftor och – naturligtvis – de demokratiskt valda politikernas uppgivenhet inför den eskalerande orättvisan. En kritik som inte bara drabbar liberala feminister, utan i lika hög grad de politiskt aktiva inom Feministiskt initiativ –
ett parti som Björk uppenbarligen har ett horn i sidan till.

Jag gissar att Nina Björks sätt att anklaga dagens feministiska rörelse för frasradikalitet – vad hon menar är faktiskt att feministerna aktivt medverkar till att cementera ekonomiska orättvisor genom att jamsa vidare om identitetspolitik – kommer att väcka en hel del ont blod. Ja, det är nästan så att man kan höra ropen genom tidningskorridorerna: Ställ inte grupper mot varandra! Medverka inte till att öka den redan växande intoleransen! På det gissar jag att Björk svarar att det är just vad hon inte vill göra. Enligt hennes relativt nyvunna synsätt – ack, hur förföriskt är det, så matematiskt i sina regelbundna scheman, så tröstande i sin deterministiska tro på proletariatets seger – är det bara genom att erkänna att kampen står mellan lönearbetare och kapitalägare, inte mellan kvinnor och män, som man kan vända samhällsutvecklingen och göra livet bättre för miljontals kvinnor.

Det klingar inte helt nytt, inte sprängfullt av originalitet. Men med »Drömmen om det röda« skriver Björk inte bara in sig i den klassiska marxistiska traditionen, utan dessutom – kanske för all framtid – ut ur den feministiska. Det är en spännande resa att följa med på.

Men till slut måste man nog konstatera att Rosa Luxemburg är en härlig gestalt att vässa sin penna mot, och många, både författare och konstnärer, har redan gjort det. Dessvärre är det ganska lite i hennes tänkande som leder vidare. Hon är och förblir en historisk hjälte, präglad av sitt decennium, innesluten i tidskapseln. Björks slutsats landar därför i det hinsides. Det lyder ungefär: om Rosa hade fått större framgång med sin oblodiga revolution, om Lenin och Stalin inte hade vridit marxismen ur Karls händer och förvandlat den till ett verktyg för massmord, om nazismen inte hade varit, eller kriget, om, om, om … Då hade vi i dag levt i den bästa av världar. 

»Drömmen om det röda. Rosa Luxemburg, socialism, språk och kärlek« ges ut på Wahlström och Widstrand.