Dom kallar oss plakatfilmare

Det sägs att allt började på en liten servett för sådär fyrtio år sedan.

Några konservativa tänkare träffades på en restaurang på Washington Hotel. Dick Cheney var där, Donald Rumsfeld var där, ekonomen Arthur Laffer var där.

Laffer klottrade ner en enkel, halvcirkelformad kurva på det mjuka vita pappret. Den visade skattesystemet.

Problemet var, menade han, att skatterna nu var så höga att staten fick in mindre pengar än om skatterna skulle varit lägre. Att sänka skatten, främst för de rikaste, skulle gynna alla eftersom fler skulle ha motiv att tjäna in pengar – och betala mer skatt.

Början på det som snart skulle bli Reaganomics var född. Lägre kapitalskatter, lägre inkomstskatter och minskade regleringar.

Men det nya var inte idén om lägre skatter och färre regleringar, utan att det framställdes som en reform i allmänhetens tjänst. Enligt Laffers kurva skulle det ju bli mer pengar till skolor, poliser och brandbilar om de mer välbärgade samhällsskikten fick lägre skatter. Floden lyfter alla båtar, som ordförande Mao en gång hade sagt.

Det var en bra berättelse.

Om det funkade? Det är ett ämne för doktorsavhandlingar i nationalekonomi. Det enda vi vet är att dessa idéer vann mark. Verkligheten började anpassa sig till berättelsen. I Storbritannien skulle den kallas Thatcherism. I Sverige var det inte lika uttalat, men även här avreglerades finanssektorn och bankerna fick friare spelrum. Och på flera sätt lever vi fortfarande i den värld som formades av en berättelse om ekonomiska incitament.

Om detta har den hyllade filmaren Stefan Jarl gjort en dokumentär. Fast ändå inte. I »Godheten« är han mest arg på allt. Allmännyttan har sålts ut. De rika kan köpa snuskigt dyra klockor. Och våldet har ökat.

I filmens inledning lyssnar Thommy Berggren på ett tal av Olof Palme. Sedan berättar skådespelaren om hur han efter att ha gnällt i en morgonsoffa fick flera ryggdunkningar av folk på stan. Ja, precis så säger han.

Trovärdig och mindre trovärdig statistik – som den om att våldet ökat – interfolieras därefter med något slags skådespeleri av Thommy Berggren. Han låtsas köpa en dyr bil, han låtsas äga en stor båt, och han låtsas köpa en Breitlingklocka. Två ekonomijournalister på Svenska Dagbladet och några forskare får också komma till tals.

Stefan Jarl vill, som han säger, berätta om förlusten av det gemensamma. Och mer specifikt: Hur kommer det sig att underpresterande fondförvaltare tjänar trettio gånger mer än högpresterande lärare?

Filmens Vergilius, Thommy Berggren, låter självklart analogin handla om Volvoarbetare, men ändå. Var kommer de här skillnaderna ifrån?

Tyvärr är Jarl och Berggren inte intresserade av att ta reda på det. De vill bara gnälla.

Det är ett slöseri av gigantiska mått. För om Stefan Jarl bara hade orkat göra lite research hade han haft material till en riktigt bra film.

Klart är att världsekonomin någon gång under 1970- eller 1980-talen slog in på ett nytt spår. Under i stort sett hela 1900-talet hade den rikaste procentenheten av befolkningen i Sverige, USA och Storbritannien långsamt sett sin del av kakan minska.

Nu började toppskiktet dra ifrån igen. Men rikedomen fördrogs med jämnmod eftersom de flesta trots allt fick det bättre.

I september 2008 tog samförståndet slut. Då slog finanskrisen till och alla blev på något sätt medvetna om de inkomstskillnader som byggts upp. Och när stater gick in och räddade bonusstinna direktörer och ansvarslösa banker – då började amerikanska collegekids att tälta i Zuccotti Park på Manhattan.

Fyra och ett halvt år senare är tälten borta. Men protesterna har tagit mognare former. När man sammanställer de filmer som både små och stora produktionsbolag i USA spottat ur sig sedan finanskrisen, är det en imponerande samling berättelser. Här finns kammarspelsliknande dramat »Margin Call«, minut-för-minut-tv-filmen »Too Big to Fail« och till och med ett avsnitt ur tv-serien »South Park« som väver ihop Nya Testamentet med händelserna i Washington och på Wall Street. Rörliga bilder som är den bästa vänsterpropagandan sedan John Steinbeck skrev »Vredens druvor«.

Och berättelserna har fastnat i folks medvetande. På flera punkter har den amerikanska vänstern faktiskt vunnit. Vid årsskiftet infördes den största skattehöjningen – mätt i andel av BNP – sedan 1942. Fler är på gång. Demokraterna känner för första gången på länge att de har ett mandat att börja slipa ner inkomstskillnaderna.

Men på andra ställen i världen har de politiska konsekvenserna uteblivit.

Det är egentligen ett mysterium. Fem år in i kapitalismens största kris sedan 1930-talet sitter borgerliga regeringar i orubbat bo i Tyskland och Sverige. I Storbritannien har de nyligen kommit till makten.

De människor som håller i spakarna i de här länderna är naturligtvis inte ansvariga för hur allt brakade samman den där septemberdagen 2008. Men visst förväntade man sig att krafter som förespråkar lite mer stat, lite mer kontroll över finansmarknaden, lite mer rättvisa mellan samhällsklasserna, skulle få medvind?

Om man ska tro Stefan Jarl är mycket Thomas Bodströms fel. Och Thomas Östros. Och Pär Nuders. Och Björn Rosengrens. Politikerna som låtsades vara socialdemokrater men som sålde sig till Mammon.

Men tänk om det är Stefan Jarls fel? Eller åtminstone det kulturbärande samhällsskiktets fel? Det som lite svepande – och numera mest av Bengt Ohlsson – brukar kallas kulturvänstern?

För det är ju ganska enkelt egentligen. För första gången sedan Arthur Laffer ritade på servetten, för första gången sedan Reaganomics, för första gången sedan Margaret Thatcher och Milton Friedman genomlever marknadsekonomin en riktig förtroendekris.

Men vänstern i Sverige cashar inte in. De lyckas knappt flytta en halv procentenhet i PPM-systemet. Och kanske är det så enkelt som inkompetens. För var finns egentligen den stora berättelsen om hur det gick till när historien bytte riktning? Från att röra sig mot mer jämlikhet till mindre?

Den finns sannerligen inte i »Godheten«. Man känner ingenting. Och då går det inte. För det här är ändå film. Med Stefan Jarls och Thommy Berggrens anspråk borde alla – svurna liberaler som gråsossar och vänsterfolk – sitta och knyta näven i fickan.

För anspråk saknas inte. I intervjuer har Stefan Jarl sagt att de »har satt ner klacken och sagt att nu får det vara nog«.

Men det är som om han inte har orkat mer än att vara förbannad. För filmen är slappt gjord. Det finns ingen vilja att förstå. Och det finns i stort sett inga verkliga människor på duken.

Det går visserligen att göra finanskrisfilm med bara pratande nationalekonomer. I Oscarsbelönade »Inside Job« består det enda publikfrieriet av Matt Damons lena berättarstämma och några helikopterbilder över Manhattan. Därutöver är det som en två timmar lång universitetsföreläsning. Men det är bra. Riktigt bra.

Det finns raka motsatsen också. I »Capitalism: A Love Story« är Michael Moore visserligen lika yvig och påträngande som han brukar, men det är i alla fall någorlunda underhållande.

»Godheten« blir varken eller.

Av alla bokslut efter finanskrisen är kanske »Client 9« den mest fascinerande. Alex Gibney och Peter Elkind, som var med och avslöjade Enronskandalen, tecknar ett porträtt av Eliot Spitzer, New Yorks förre guvernör som på alla sätt var ett svin: han hotade motståndare, han köpte prostituerade och led av hybris.

Men han var också skoningslös mot finansbolagen. Och han var skicklig i sina processer mot dem. Så det var ett svin som medborgarna behövde.

Och det är klart att det kan vara så. Sådana nyanser finns inte i »Godheten«. De rika är onda och de fattiga goda. Här stavar man Den Girige med stort D och stort G.

Det kanske inte är så konstigt ändå, att den amerikanska vänstern firar triumfer som förvägras den svenska.

»Vi ser filmen som ett startskott inför valet«, har Thommy Berggren sagt.

Om han vill övertyga en enda själ borde han kanske göra en ordentlig film om ekonomi, i stället för att dumpa en hög indignation i tittarnas knä.

Det är bara att börja skissa på en servett.

Fakta | Stefan Jarl

Stefan Jarl, född 1941, är skolad hos legendaren Arne Sucksdorff. Jarls sociala patos löper som en röd tråd genom hans verk, likaså människans förhållande till naturen. Med dokumentärfilmer som »Naturens hämnd« (1983), »Samernas land« (1994), och »Modstrilogin« – »Dom kallar oss mods« (1968), »Ett anständigt liv« (1979), och »Det sociala arvet« (1993) – har han skrivit in sig i den svenska filmhistorien.

 Fokus tipsar | Fyra bästa om finanskrisen

 1. »Margin Call«

»Lätt den bästa filmen om Wall Street någonsin«, säger The New Yorker. Lätt den bästa filmen med Jeremy Irons någonsin, säger The Fokus. Det är natten innan finanskrisen ska bryta ut – helt fiktivt, men med paralleller till både Lehman Brothers och Goldman Sachs – och i en skyskrapa våndas mattesnillen, svinaktiga chefer och en kvinna, Demi Moore, med en upptäckt som kommer att få konsekvenser för långt fler än företaget.

2. »Too Big to Fail«

The New York Times-journalisten Andrew Ross Sorkin har gjort en minutiös genomgång av alla detaljer och beslut de där ödesdigra dagarna i september 2008. Tegelstensboken blev en tv-film av HBO som är välspelad, men vars slut är aningen abrupt.

3. »The Big Short«

Kunde ingen se tecknen i skyn? Kunde ingen förutsäga världsekonomins implosion? Jo, de fem karaktärer som journalisten Michael Lewis följer kunde det. Orsaken finner Lewis i just de här individernas personligheter. Svartsynta, pessimistiska, näst intill autistiskt lagda – kanske var man tvungen att vara långt från normalbefolkningen för att våga se det som ingen annan såg?

4. »Margaritaville«

Bara skaparna bakom »South Park« kan komma på att berätta historien om finanskrisen genom Nya Testamentets prisma. Och bara de kan få det att funka. Spoiler alert: Cartman får spela Judas, och han förråder Jesus för ett nytt Playstation.

Finns att se gratis på southparkstudios.se.