Dr. Jerker och Mr. Virdborg

Där var han igen, Jerker Virdborg.

Det var sommaren 2009 och som alltid när en ny era – i det här fallet ett nytt decennium – står för dörren, finns det de som känner sig manade att ta temperaturen på sin tid. Sju författare hade identifierat ett oroande tillstånd hos den svenska samtidslitteraturen, och de visste vad som behövde göras. »Manifest för ett nytt litterärt decennium« publicerades i DN och där lovade de att de skulle bryta dödläget.

Bort med chick-lit och deckare, bort med dagböcker och andra hybrider mellan fiktion och självbiografi, bort med journalistiska reportage förklädda till litteratur. Inga klichéer, inga ordvitsar. Och därtill: ut med den formmässigt experimentella prosan och in med det klassiska berättandet.

Målet var att göra 2010-talet till epikens decennium.

När debatt bröt ut på kultursidorna – det var givet att så skulle ske – var det just kritiken av det modernistiskt och postmodernistiskt influerade experimentet som sved mest hos det litterära etablissemanget. Formen före innehållet och viljan till avancerad, lekfull prosa, var närmast heligt.

Att Jerker Virdborg, en av de sju manifestförfattarna, blev något av ett språkrör för rörelsen, kan inte ha förvånat någon som följt hans vägar. Redan 2002 kritiserade han den svenska novellkonsten för dess likriktning, och ungefär ett halvår innan manifestdebatten bröt ut möttes han och Daniel Sjölin för en duell om den svenska litteraturens tillstånd, också den publicerad i DN. Där dömde Virdborg ut de lekfulla prosaexperimenten och kallade dem för »buttericksprosa«. Han längtade efter det klassiska, realistiska berättandet och frågade sig vilka som skulle föra traditionen vidare när författare som Kerstin Ekman, PO Enquist och Torgny Lindgren inte längre skriver.

Några år senare låg de första delarna i en serie äventyrsromaner signerade Michael Mortimer på bokdiskarna. Bakom pseudonymen gömde sig de forna duellanterna Virdborg och Sjölin. Kritikerna var inte nådiga. »›God litteratur‹ är det sista man kan kalla de två romaner som hittills bär Mortimers namn«, skrev Inger Dahlman i Blekinge Läns Tidning. Svenska Dagbladets kritiker Sam Sundberg gick ett steg längre: »Kulturskymning.«

Vad var det som hände med de högljudda trumslagen om den goda, litterära epikens decennium – kollaps?

Nej, så enkelt kan man inte sammanfatta den resa från högljudd manifestskrivare till författare av underhållningsromaner med tvivelaktig kvalitet som Jerker Virdborg gjort de senaste fem åren. Inte minst därför att Virdborg parallellt med Michael Mortimer-projektet har fortsatt med sitt eget – mer seriöst syftande, om man så vill – författarskap. Det han skriver under eget namn gör att han räknas som en av de mest intressanta samtidsförfattarna av i dag, och nya boken »Skyddsrummet Luxgatan« ses som ett av de starkaste korten i vårens utgivning.

Jerker Virdborg har antagit något av en dubbelnatur i den kulturella offentligheten. När Per Svensson kallade manifestet för en »rolig litterär happening«, satte han också fingret på något som utmärker Virdborg: han är pretentionen och plojen i ett. Trickmakaren med gravallvarliga ambitioner. Han tycks ha en särskild förkärlek för att göra nedslag i den litterära debatten, vare sig det handlar om att skriva manifest, utbyta lång brevväxling med Håkan Juholt om konsten och politiken, eller skaffa sig en fånig pseudonym. Varje inspel sker under seriöst syftande flagg, samtidigt som där hela tiden finns ett osäkerhetsmoment. Är allt på blodigt allvar? Eller, driver han möjligen med oss?

Kritikern Jan Arnald har kallat Jerker Virdborg »den gåtfulle författaren i den svenska samtidslitteraturen«. Och, ovissheten är avgjort en väsentlig del av hans författarskap. Det märks inte bara på hur hans litterära persona opererar i offentligheten, utan också i hans prosa. De tre senaste böckerna, »Kall feber«, »Staden och lågorna« och aktuella »Skyddsrummet Luxgatan« har det gemensamt att de försätter läsaren i akut tvivel kring vad det egentligen är som pågår.

»Kallocain«-inspirerade »Kall feber« skildrar blodforskaren Karin Ryds verksamhet som anställd i en berömd forskarstad som saknar både namn och geografisk hållpunkt, och där en mystisk sjukdom vars fara ingen tycks vara införstådd med snabbt sprider sig. Mystiken tätnar inte bara för romanfigurerna, utan också för läsaren som lämnas kvar med sina funderingar. Hur hade detta isolerade experimentlandskap egentligen uppstått och varför? Trådar lämnas onystade, frågor förblir obesvarade.

Samma sak kan sägas om »Staden och lågorna«, där en man befinner sig på ett slags Golgatavandring genom ett medeltida stadsrum samtidigt som han försöker hantera plågsamma minnen från en tid som påminner om vår egen. Läsarens grepp om vem Viktor är och var han hamnat halkar ideligen.

I nya boken, skriven i samma dystopiska ton som blivit Jerker Virdborgs signum, tar han osäkerhetsmomentet ett steg längre. Här skildras ett på flera sätt igenkännbart Sverige, med namngivna orter och bekanta tidsmarkörer, men nationen är i gungning. Gränsvakter, beväpnade fraktioner, skyddsrum och stora avskärmade radioaktiva områden vittnar om ett land i krigstillstånd. Vem fienden kan tänkas vara får man dock aldrig reda på – typiskt för den gåtfullt orienterade Virdborg.

Men det är inte bara innehållet som förbryllar, formen gör det också. Vad är det här för bok egentligen? En roman, en novellsamling, en radda tematiskt löst sammanhållna prosafragment?

Frågan skulle inte vara så relevant att ställa, vore det inte för att Jerker Virdborg ylat så högt om den breda realistiska romanens decennium, då, sommaren 2009. Förlaget menar att Virdborg nu återvänder till den novellform han debuterade med. Och visst skulle de fristående berättelserna kunna betraktas som noveller, om än mycket fritt komponerade sådana. Men, hur ska man då förstå den berättelse inifrån ett gigantiskt, klaustrofobiskt skyddsrum som återkommer boken igenom, insprängt här och var, som för att signalera att detta är en bok med en tydlig röd tråd? Detta är lika mycket roman som novellsamling.

Kanske är »Skyddsrummet Luxgatan« ett försök att bryta ny mark på den, enligt Virdborg själv, likriktade svenska novellistikens domäner. Kanske är den bara en bok som inte lånar sig till invanda genredefinitioner, som spränger formen för både romanen och novellen samtidigt. Det sätter i så fall manifestförfattarnas längtan efter »det renodlade berättandet« i ett intressant ljus: Var det någonsin på allvar? För Jerker Virdborg må skriva på den enkla, tillgängliga prosa som han ständigt efterlyser – det finns överhuvudtaget inget tillkrånglat eller krumbuktigt i hans stilistik – men det gör inte hans böcker lättare att förstå sig på. Han skriver korta, kärnfulla kapitel med vagheten som främsta kännetecken. Läsaren är lika kartlös som någonsin de fiktiva figurerna, och läser man böcker för att man är förtjust i idén om en början, en mitt och ett slut är det definitivt inte till Jerker Virdborg man ska gå. Hans litteratur hör inte hemma i den klassiska realismen, därtill är den alltför osäkrad, surrealistisk och tillskruvad. Stämningen går före berättelsen gång på gång.

Man skulle faktiskt kunna beskriva Jerker Virdborgs prosa som – tja, experimentell? Här finns definitivt lekfullheten och gränstänjandet. Och med sin mystik och sina alltför ofta obesvarade frågor, dessutom en otillgänglighet som nog inte är omedelbart genomtränglig för den ovana läsare som Virdborg anser att författare i högre utsträckning borde rikta sig till.

Naturligtvis kan man göra som Per Svensson och betrakta hela manifestdebatten som »stor komik«. Men om man tar Virdborgs pretentioner på allvar – vilket verkar relevant eftersom han ständigt ger uttryck för samma tankar – kan man konstatera att han inte lever upp till det programmatiska manifestets löften i sitt eget författarskap. Tur är väl det, eftersom litteratur skriven utifrån sådana strikta spelregler sällan för något gott med sig. Litteratur lever inte, som manifestets kritiker mycket riktigt påpekade, av begränsningar och inskränkningar. Den behöver vara långt friare och lekfullare än vad manifestmakarna tillstod, alldeles oavsett vilken genre det handlar om.

Visste Jerker Virdborg detta hela tiden – att han inte skulle komma att skriva som han lärde? Har vi att göra med en förfinad spexares tricks eller har det möjligen blivit dags för avbön?

»Skyddsrummet Luxgatan« kommer ut i februari på Albert Bonniers förlag.

Fakta | Debuterade 2001

Jerker Virdborg, född 1971, är uppväxt i Lindome utanför Göteborg men bor numera i Stockholm. Våren 2001 debuterade han med novellsamlingen »Landhöjning två centimeter per natt« och året därpå utkom romanen »Svart krabba«, som belönades med tidningen Vi:s litteraturpris. Efter romanerna »Försvinnarna« (2005), »Mannen på Trinisla« (2007), »Kall feber« (2009) och »Staden och lågorna« (2012), är han nu aktuell med »Skyddsrummet Luxgatan«.