Drabbande om skönhet förborgat i skörhet

Vad gör ett ansikte vackert? På Grand Hôtel slog i en berömd roman en läkare sig ner vid ett trottoarbord. Och kunde inte sluta titta på varelsen som vid ett annat bord satt orörlig och rökte på en smal cigarr, en bekant, en tjänsteman på ett av landets departement. »Jag har knappt sett en vackrare man«, skrev doktorn i sin dagbok. »Kalla, ljusgrå ögon i en inramning som gör dem drömmande och djupa«. Raka ögonbryn, marmorvit panna hade han också. Men också en oskönhet, bisarrerier, en oregelbunden näsa, en mörk och liksom förbränd hy. »Kort sagt allt som behövs för att rädda honom från det slags skönhet, som mest väcker löje.«

Hjalmar Söderbergs Doktor Glas kom ut 1905. Samma år som Oscar Wildes Dorian Grays porträtt gavs ut på svenska. Hör till det bästa som slukas av romanläsare, roar den intelligente – förargar den dumma, annonserade Albert Bonnier. Dagens Nyheter skrev att romanen både var rafflande och raffinerad. Att få umgås med den engelska societeten, röka opium, bevittna mord, av ånga upplösta lik och den vackre Dorian som sölade sig i grova utsvävningar och ändå bibehöll sin gossefägring medan porträttet av honom åldrades var upplyftande. 

Samma år kom också Thomas Manns långnovell Döden i Venedig. »Det är svårt att tänka sig en renare litterär njutning än den som genomläsningen av Thomas Manns Der Tod in Venedig skänker. Man finner knappt en enda rad i novellen som inte har bakom sig en djup fond av iakttagelse och tanke«, skrev Svenska Dagbladets Fredrik Böök.

I Manns berättelse drabbas den åldrande idoge författaren Gustav von Aschenbach av skönheten hos en trettonårig pojke. Ser allt han i hemlighet längtat efter, allt han själv en gång var. 

För Mann, Wilde och Söderberg hade konst i första hand inte ett moraliskt eller didaktiskt syfte. Snarare var skönheten sitt eget syfte, som förenade människans förnuft med passionen, som helade.

Också Luchino Visconti som 1970 kom till ett vintervackert Stockholm för att leta efter en ung huvudperson till sin filmatisering av Döden i Venedig strävade efter detta ideal. 

I Kristina Lundströms och Kristian Petris film Världens vackraste pojke ser vi 15-årige Björn Andrésen på Grand Hôtel vintern 1970 väcka samma uppenbarelse om skönhet, som Klas Recke gjorde inför doktor Glas. Han väcker åtrå också.  Andrésen blev läckerbiten som de öppet homosexuella i filmteamet fantiserade om. Avgörande för enrolleringen var när han ombads ta av sig på överkroppen. 15-åringen reagerar med förbryllad osäker blick, ett förläget skratt som inte kan dölja den inre motviljan, en åtbörd som förråder hans rädsla: vad gör jag här?

Det är ett naket uttryck av människans förvirring i världen. Skönhet förborgat i skörhet. Berättelsen om Björn Andrésen i Världens vackraste pojke skildrar vad som sker när stor konst underkastar sig underhållningsindustrins schema för att återuppstå som stor konst i en ny tid på en vit duk. Det är mycket drabbande.

Det märkliga är att Andrésen, trots allt som händer honom, trots sin utsatthet, slår vakt om sin skörhet. Bär den med sig genom åren. Den flyttar över i ett åldrat gudomligt vackert ansikte. Fylld av värdighet vandrar 65-åringen i sin rock, med sitt silverfärgade långa hår i sitt förflutna med sin cigarett i mungipan på jakt att förstå vad det är att vara människa i världen.