Dramatens nye chef: »100 procents uppställning för förändring«

Skådespelaren Evin Ahmad vill veta exakt när väggen börjar röra sig.

– Du säger »började« och då börjar väggen rulla, ropar regissören Mattias Andersson tillbaka.

Det är den näst sista veckans repetitioner av »Determinism« på Dramatens Lilla scen. Pjäsen är en klaustrofobisk och snudd på psykotisk berättelse om makt och makthierarkier. Ett passande ämne för en regissör som om drygt en månad tar över det konstnärliga ledarskapet i den byggnad som blev metoo-årens förgyllda symbol för patriarkala maktstrukturer.

– Förra året var ett lågvattenmärke för teatern, framför allt medialt, med en sorts botten förra våren. Nu känner jag att det är nästan 100 procents uppställning för förändring, och vd:n Maria Groop Russel har redan påbörjat arbetet, säger Mattias Andersson.

LÄS OCKSÅ: Här är vårens repertoar på Dramaten

Han lämnar ett helt yrkesliv bakom sig på Backateatern utanför Göteborg när han till­träder sin nya roll den 1 mars. I 13 år har han varit dess chef, och innan dess skådespelare på teatern. Han har gjort sig känd för en öppen och inkluderande chefsstil, och i Backa har han jobbat med flera projekt för att involvera lokalbefolkningen och mer teater­ovana grupper.

– Om man är tydlig med vad som gäller är det ganska lätt att skapa ett öppet klimat, där alla respekteras, oavsett om man är tekniker eller skådespelare. Jag har aldrig upplevt att det har varit några problem med det, inte ens när jag satte upp »Mental state of Sweden« på Dramaten, med femton stjärnor, som alla drog åt samma håll, säger Mattias Andersson som tror att tiden är en faktor som jobbar för teatern, generationsskiftet som pågår står som garant för ett öppnare och mer jämställt arbetslag.

– Många skådespelare som varit en del av äldre hierarkier är inte kvar, och den stil som kunde ge hög status på 90-talet kanske inte alls är något de vinner poäng på hos yngre generationer i dag. De unga accepterar inte att hamna i sådana situationer, säger han.

Mattias Andersson sätter upp en hand och ropar åt ensemblen att stanna upp. Han går fram till scenen. Berömmer var och en av skådespelarna för vad de gjort bra, föreslår små korrigeringar, prövande, testande: »Kanske kan du testa att hålla i väggen?« Han har en kommunicerande registil, men tre spelversioner senare har han kommit dit han vill. Scenslutet är stilrent vackert. De fyra skådespelarna står på led på ett nedsläckt scengolv och genom skåpluckorna lyser en ny värld mot dem. Det är en pjäs med ett kraftigt driv framåt. Han tar en bild på skådespelarnas positioner med sin mobil.

Pluralistiskt och polyfont vill han att det ska vara. Som hos förebilden, den ryska romanförfattaren Fjodor Dostojevskij.

Flytten till till Stockholm har han i praktiken redan genomfört. I tre år har han pendlat till familjen i Stockholm från jobbet i Göteborg. Han har gjort många tidigare gästspel på Dramaten som regissör, senast med Dostojevskijs »Idioten« och med »Uppenbarelsen«. Av en slump går två av hans pjäser just nu: »Determinism« och »Vi som fick leva om våra liv«, på Elverket, baserad på dokumentärt material.

– Jag vill ha fler nyskrivna originalverk, men det betyder inte att vi ska minska på andelen klassiker. Jag tycker det är intressant att teatern är en av få platser där vi fortfarande visar konst från tider före oss. Det handlar inte om att förvalta, utan om att återuppfinna klassikerna.

Men först måste han styra upp huset. Därefter får han kanske tid att uppfylla sin önskedröm, och göra ett större projekt som samlar alla i den gyllene borgen.

***

»Determinism« har premiär på Dramaten den 18 januari.

»Vi som fick leva om våra liv« visas på Elverket från 23 januari.