Dramatiserar arabisk vår

När Fares Fares som tonåring 1987 lämnade Libanon var det för gott.

Under de trettio år som gått har han varit tillbaka en enda gång. Det är inte hans land längre.

– Jag är glad att jag har bakgrunden, men i själen är jag svensk. Jag adopterade Sverige när vi kom hit, säger han.

Familjen hamnade i Örebro. Mamma och pappa bor där fortfarande, medan Fares och brodern Josef flyttade till Stockholm, där de snabbt fick genombrott – Fares som skådespelare, Josef som filmregissör och numera spelutvecklare.

Arbetet som skådespelare förde häromåret Fares tillbaka till Mellanöstern, när filmen »The Nile Hilton Incident« skulle spelas in. Skriven och regisserad av stockholmaren Tarek Saleh är det en tät och mörk politisk thriller som utspelas i Kairo dagarna innan »den arabiska våren« började 2011. Fares spelar Noredin, en korrumperad polisman i ett genomkorrumperat system, som bestämmer sig för att försöka ta reda på vad som ligger bakom mordet på en ung prostituerad kvinna. Spåren pekar allt högre upp i samhället och Noredin får veta att han för sin egen säkerhets skull bör sluta sina eftersökningar. Filmen är både en thriller och en pessimistisk syn på utvecklingen i Egypten och angränsande länder.

– Tarek hade mig i tankarna när han skrev manuset, säger Fares när vi möts över en lunchsmörgås några kvarter från hans bostad på Söder.

– Vi spelade in större delen i Marocko. Det gick inte att filma i Egypten, state security hade koll på oss, de ville ha en representant med som skulle sitta bredvid Tarek hela tiden. Så han kunde ta några »establishing shots« i Kairo, för att få med miljön, och så filmade vi resten i Marocko. Det var mycket enklare, där kollar de till exempel inte manuset.

Jag har förstått att för icke-skandinaver låter danska och svenska i princip likadant, trots att det för oss är stor skillnad. Och eftersom all arabiska för mig låter likadant måste jag ställa den kanske korkade frågan om det skiljer mycket mellan de olika arabiska språken. Fares skrattar.

– Det är en enorm skillnad. Jag har gjort ett superarbete för att låta som en egyptier. Det var en stor utmaning. Jag jobbade med en röstcoach, vi tränade i fyra veckor innan inspelningen, han var sedan med hela tiden och även när vi gjorde eftersynk. Alla andra skådespelare var egyptier. Det var en jättekul inspelning, mycket svett och tårar, men det betyder någonting. Allt kändes rätt. Om jag bara kunde få möjlighet att göra sånt, så ja tack.

När Fares och jag träffas i juni har filmen hittills bara visats på Sundancefestivalen i Park City i USA, där den vann det stora jurypriset och fick mycket bra kritik i branschtidningarna. Under sommaren och hösten kommer den att rulla ut  internationellt med svensk premiär den 29 september. Och för Fares fortsätter den utländska karriären, där han mycket noggrant väljer det han gör.

– Jag vill gärna ha tid emellan. Jag vill smälta det jag gjort innan jag blir hungrig igen. Jag tar rollerna med mig. Tarek sa att han tyckte att jag förändrades under arbetet med »Nile Hilton Incident«. Fast jag tycker inte det.

– Om de kommer till mig med en roll som känns som »bara arab«, då är det »hej då«. Och jag är totalt ointresserad av terroristroller, jag vill inte in i den världen. Jag vet att jag har fått rykte om mig att vara en »always deliver actor«.

I höstas blev det stor uppståndelse när trailern för den kommande »Star Wars”-filmen »Rogue One« släpptes. Om man tittade noggrant kunde man 25 sekunder in i trailern se  en person som liknade Fares Fares. Media försökte förgäves få tag i honom för en kommentar och hans agent hälsade att Fares inte fick uttala sig och avslöjade därigenom att det verkligen var den svenske skådespelaren. Detta bekräftades sedan när filmen hade premiär – och Fares hade fem repliker (jag vet, jag räknade).

– Allt var hemligt. Jag fick replikerna på morgonen samma dag som vi skulle filma. Det var lite jobbigt, jag tycker om att vara förberedd.

Men varför så hemlighetsfull privat? Han skrattar.

– Jag är hemlig av mig. Jag säger i stort sett aldrig någonting. Att ge intervjuer är ibland ett måste, men det är inte den bekväma delen. Och jag är proffs på att »dodga« frågor.

»Star Wars«-rollen fick han som ett direkt erbjudande.

– Jag har ju gjort en del utomlands och de flesta yrkesmänniskor vet vem jag är. Annars tycker jag min karriär mest handlar om att säga nej. Ibland funkar det inte i tid, men det mesta är sånt jag inte vill göra. Hittills har min plan lyckligtvis gått bra. Det är lätt att bli smickrad, att ta på sig för mycket och karriären blir som att spela schack. Och jag blir alltid nervös när jag ska tacka ja till något.

Av de utländska roller han gjort som han skådespelarmässigt är mest nöjd med framhåller han den i Daniel Espinosas »Child 44« och säger att »jag är stolt över mina scener, men tyvärr fick filmen inte den uppmärksamhet den borde ha fått«. Och i skymundan för oss i Sverige har han blivit stor stjärna i Danmark efter tre där mycket framgångsrika filmatiseringar av Jussi Adler-Olsens böcker om polisavdelningen Q. En fjärde film ska spelas in nu i år. Annars tar han det lugnt och »chillar« – och funderar på att göra någonting i Sverige.

– Jag är sugen på det, på att göra någonting riktigt bra. Nånting som »Nile Hilton Incident« eller »Sameblod« eller Rubens »The Square«. Det var så bra att han vann Guldpalmen i Cannes, det skulle vara synd om vi tappade det svenska filmansiktet.