Drömmen om att vara en skön förlorare

Cohen var som mest framgångsrik när han var mellan 70 och 80 år gammal, vilket bara det är osannolikt. Han föreföll också vara lycklig. Dessutom är skivorna från hans sista decennier bland hans bästa. Ett märkligt livslopp för någon som nästan var årsbarn med Elvis och debuterade som melankolisk poet på 50-talet. Cohens mentor, den uppburne Irving Layton (spelad av Peter Stormare i tv-serien) framstår i dag inte som en särdeles viktig poet och de flesta av Cohens samtida har långsamt tonat bort utan att göra något väsen av sig. Och Elvis... ja, vem vill minnas hans sista år. Men Cohen... 

Att det redan nu finns flera filmer om Leonard Cohen och nya planeras beror inte bara på musiken. Det är något i Cohens liv som fascinerar. Vid sidan av superhjältefilmer är biopics, filmer om verkliga personer, nästan den enda genre som drar publik. Förmodligen är tv-serier allra bäst för den som under någon timme vill leva en annans liv. Och många vill uppenbarligen vara nära eller rentav bli Leonard Cohen, en autofiktion så god som någon.  

De starkaste avsnitten i den norsk-internationella tv-serien So long, Marianne utspelas på Hydra. Så fort Marianne Ihlen och kameran är i Norge försvinner laddningen och det blir som alla andra tråkiga serier om äktenskapsproblem. Men i scenerna från Hydra händer något. Hur elakt än det australiensiska författarparet George Johnston och Charmian Clift än bedrar varandra och grälar så mår man bra. Det är kollektivet som lockar, gänget kring Leonard och Marianne. Där föds samma nervösa gemenskap som när det är föräldrafritt på lekplatsen. Alla vet att det snart kommer nya regler. Alla vet att framtiden kommer att bli lika tråkig som föräldrarnas liv. Men än är allting möjligt. 

Jag tittar på serien och förebilderna skymmer huvudrollerna. Men de bredvid syns desto tydligare. De som var på Hydra samtidigt med huvudpersonerna men inte lyckades, varken med livet eller skapandet. Och förresten gick det väl inte så bra Marianne heller, hur gärna hon än senare i livet ställde sig upp på konserterna när Cohen sjöng sin sång och pekade på henne. 

Den som vill läsa Leonard Cohens poesi på svenska kommer att möta Peter Lindforss. Hans egen poesi och hans eget liv har bäring på Leonard Cohens. Lindforss var liksom Cohen född in i den övre medelklassen, men till skillnad från sin beundrade vän som han fint översatte så slutade Lindforss sitt liv på en bänk nära Polishuset i Stockholm. De sista dikterna skrev han på mobiltelefonen, eftersom han varken hade bostad, dator eller förlag. 

I den ironiska Mannen som förstörde mitt liv har han skrivit ned minnen från sin samvaro med Cohen men själv är han bortglömd. När jag för några år sedan försökte göra en radiodokumentär om Lindforss orkade ingen svara och när jag tog idéen till en tidskrift meddelade redaktören att man hellre publicerade artiklar om framgångsrika personer än om förlorare. 

Men just förlorarna lyser upp Cohen-serien på Hydra. I en fin scen ger en servitris snabbt en gitarr till Cohen befaller honom att sjunga. Hans vänner är förvånade, de vet inte att han skriver sånger. Cohen sjunger blygt några verser men slutar snabbt. Kompositionen är inte klar. Men i det ögonblicket förstår alla kring bordet att han har den gåva de söker. Att han är utvald, av Marianne men också av högre makter. 

Vi som från tv-soffan betraktar Leonard och Mariannes kärlek är inte utvalda. Men för några ögonblick få vi dela deras liv. Och med en kraftansträngning kan vi inbilla oss att vi är vad Cohen döpte en roman till – Sköna förlorare. 

***

Läs även: Vägen ur filmkrisen?

Läs även: Konsten att samtidsvägra