Drömmen vid E4:an
Planerna som presenterades i Volvos eleganta showroom i Kungsträdgården i Stockholm i februari 1998 gjorde intryck på besökarna. Ett konst- och designcenter av internationell klass – i Värnamo, mörkaste Småland, av alla ställen. Med världsnamn som arkitekten Renzo Piano och den legendariske museimannen Pontus Hultén.
Det verkade för bra och osannolikt för att vara sant.
Men båda stod ju där med sina visioner.
Piano visade skisser på utställningshallar som skulle byggas på ett gärde intill E4:an. (Åhörarna var möjligen mer imponerade av att Vandalorum hade engagerat en världsarkitekt, än av hans anspråkslöst ladugårdsliknande byggnader.)
Hultén antydde att hans omfattande privata konstsamling skulle hamna på det nya centret.
Att dåvarande kulturministern Marita Ulvskog öppnade hela tillställningen förstärkte intrycket att något stort och riksangeläget var i görningen.
Sedan 1998 har kommun, landsting och andra offentliga aktörer pumpat in några tiotal miljoner kronor i Vandalorum. På marken där Renzo Pianos byggnader skulle ligga har det placerats en skulptur och en kur med kopior på arkitektens skisser. Men den storslagna drömmen har inte förverkligats.
Förrän nu. I morgon, lördag, tas faktiskt det första spadtaget i Värnamo. Fem av de tretton hus som Renzo Pianos skisser omfattar ska byggas och den första utställningen öppnar nästa påsk.
Den som lovar detta är Sune Nordgren, ännu ett namn med internationell klang. Under åren kring millennieskiftet utvecklade han Baltic Art Center for Contemporary Art i den nedgångna arbetarstaden Gateshead, granne med mer kända Newcastle på andra sidan floden Tyne. Därefter drog han till Norge och ledde den prestigefyllda sammanslagningen av Nasjonalgalleriet, Arkitekturmuseet, Konstindustrimuseet och Museet för samtidskonst till ett enda ny superinstitution.
Hans beslut att hänga om Nasjonalgalleriets Edvard Munch-tavlor ledde till slutet på Norgehistorien – man tafsar inte ostraffat på nationalklenoder, i synnerhet inte om man är svensk. Efter en häftig kritikstorm lämnade Sune Nordgren Oslo.
När han strax därpå fick frågan om att bli halvtidsanställd chef för Vandalorum levde han som de flesta i tron att det högprofilerade projektet för länge sedan somnat in under tyngden av sin ogenomförbarhet.
Nu, säger han, har drömmar ersatts av realism. Därför är det till slut möjligt att sätta spaden i jorden.
– Tidigare har Vandalorum varit lite av en helig dröm som måste förverkligas utan kompromisser. Man försökte hitta finansiering på 300 miljoner kronor men stötte naturligtvis hela tiden på patrull, eftersom det är så mycket pengar.
Det Vandalorum som förverkligas är billigare och mindre än den ursprungliga visionen. Och det kommer inte att finnas några omfattande, exklusiva konsttillgångar; innan Pontus Hultén avled 2006 hade han i stället donerat sin samling till Moderna museet i Stockholm.
Men Sune Nordgren säger att han inte sörjer att dyrgriparna inte hamnade i Värnamo.
– Jag är glad för det, en sådan samling hade låst det här centret. Jag vill att det här i stället blir som Louisiana (konstmuseum utanför Köpenhamn); att vi bygger samlingen samtidigt som vi bygger institutionen.
Trots att tonläget skruvats ned vore den fortsatta historien om Vandalorum ofullständig utan en anspråksfull framtidsvision. Verksamhetsplanen slår fast att centret ska spela en nationell roll i gränslandet mellan konst och design.
– Vi är orena och ohyfsade och kan röra oss mellan disciplinerna, säger Sune Nordgren.
Bakgrund | Vandalorum
Smålands konstarkiv i Värnamo skulle under 90-talet få nya lokaler för sin samling av regional konst. Pontus Hultén, legendarisk före detta chef för bland annat Moderna museet i Stockholm och Pompidou-centret i Paris, blev engagerad via ex-hustrun Anna-Lena Wibom, som utredde nybygget på konstarkivets uppdrag.
Hultén fick i sin tur med sig Renzo Piano, personlig vän sedan Pompidou-tiden.
Efter att planerna offentliggjorts i februari 1998 såg det ljust ut. Ett riksdagsbeslut innebar att staten från och med 2003 skulle bidra till driften av Vandalorum.
Men så drog de interna striderna i gång. En av de första som lämnade projektet var Anna-Lena Wibom. Och efter hennes avhopp förklarade Pontus Hultén att han i solidaritet med henne drog tillbaka utfästelsen att placera sin konstsamling i Värnamo.
Styrelsens ordförande Claes Ljungh skötte uppdraget parallellt med jobbet som statssekreterare på finansdepartementet – en dörröppnare till Stockholmsmakten som alla projekt med stora mål och små medel bara kan drömma om.
Men Ljungh hoppade också av, på grund av ekonomisk oreda.
Efter honom följde ett strömhopp och för dem som behållit Vandalorum i sikte verkade det självklart att projektet var på väg att dö. Dessutom kom signaler från Renzo Piano som tydde på att han inte längre hade något med Vandalorum att göra – den nuvarande chefen Sune Nordgren har dock fått lugnande besked om det.
En privat stiftelse i Jönköping är nu största enskilda finansiär.
Läs också intervjun med Renzo Piano.
