Du har 4 000 veckor i livet – ägna dem åt verkligheten

Det var häromkvällen, vi hade ätit middag och jag skulle precis sätta mig ner för att läsa boken Fyratusen veckor, med under­titeln Tidshantering för ett ändligt liv (Natur&Kultur), när en twitterstorm drog in. 

Oliver Burkeman heter författaren till den där boken, han bor i New York och verket om hur man kan göra något vettigt av sin utmätta tid fick fina recensioner. Fyratusen veckor, det är så många man får om man har lyckan att leva ett genomsnittligt långt liv, och bli åttio år. Tiden upplevs dessutom som bekant gå allt snabbare, ju äldre man blir.

Så vad ska man använda den till? Det kan ju lika gärna röra sig om tvåtusen som om fyratusen veckor. Eller mindre. Det kan vara en enda vecka kvar. Vad göra av den? Svaret på den frågan hittar ni längst ner i denna krönika.

Jag hann som sagt bara läsa litegrann i new york­arens bok, innan all min tid plötsligt gick åt till att hantera reaktioner på sociala medier efter en krönika jag hade skrivit om skolentreprenören Barbara Bergström. Exakt vad den gick ut på har mindre betydelse här, Johan Hakelius skriver dessutom i den debatten i sin kolumn. 

Poängen är all upprördhet. Och alla missförstånd. Det är självklart intressant att få möta en mångfald av tolkningar av ens egen text. En del välvilliga, and­ra raka motsatsen. Att få åsikter pådyvlade sig, eller anklagelser utslungade. 

Det är bra att människor har ett ställe där de kan vädra sina åsikter. Samtidigt är det lite tröstlöst, eftersom de flesta, jag själv inkluderad antagligen, är på Twitter för att drämma sina egna åsikter i huvudet på alla andra idioter därinne som inte delar deras synsätt. Men det kanske är bra att det finns ett sådant ställe också.

Jag gjorde, trots twitterstormen, ett försök att återvända till boken om hur man bäst hushållar med sin livstid. Hann inte läsa hela pga ovan. Hoppade till ett avsnitt om sociala medier och hur dessa är konstruerade med »övertalningsdesign«, att med psykologiska knep uppmuntra tvångsmässiga beteenden. Så att folk ska fortsätta att dutta på appen för att se om det blivit fler reaktioner på ens publicering. Man fastnar och kan helt enkelt inte sluta dutta.

Då ringde telefonen. En bekant hörde av sig för att säga att hon uppskattade krönikan om Barbara Bergström. Jag sade att det var full rulle på twitter, det kokade. »Twitter är en galen plats«, svarade hon, som aktivt valt bort den. »En bubbla för medie­människor, politiker och opinionsbildare. Den är inte verkligheten. Och ingen utanför bryr sig om vad som händer där.«

Nä, verkligheten är ju en helt annan. Liksom livet.

Det riktiga livet har fräknar och är tio år, det satt där i soffan bredvid mig och tittade alldeles för länge på Netflix, medan jag duttade på Twitter. Det riktiga livet har många intressanta tankar och idéer om allt från skoltidning till bullförsäljning, men hade nu en mamma som var för upptagen för att riktigt hinna lyssna.

Det riktiga livet är vardagsmiddagen som kortades eftersom modern måste återgå till Twitterkreti och Twitterpleti. 

Livet är ju också vad som händer ute i världen – och i Sverige. Den galopperande inflationen, den troliga depressionen och den stora fartygs­kollisionen. 

Det verkliga livet är uppladdningen vid Ukrainas gräns och de skenande elpriserna som kommer att drabba människor denna vinter. Det är bombdådet i Falkenberg häromdagen. 

Svaret på frågan i början av krönikan vet ni ju redan. Få vill egentligen ägna livet åt tvångsmässigt twitterduttande. 

God jul kära läsare.