Du osköna gamla värld

Det var en pessimistisk Mario Vargas Llosa som framträdde på bokmässan. Kommersen har trängt undan den värdefulla konsten. Och folk vet inte längre vad kvalitet är. Bara en sak kan, enligt Vargas Llosa, rädda vår förtappade tid: den traditionella kultursynen.

Resonemanget gick igen när Johan Lundberg, Axess chefredaktör, ledde ett panelsamtal med konstnären Marianne Lindberg De Geer, Thomas Steinfeld, kulturchef på Süddeutsche Zeitung, och Anna Brodow Inzaina, konstkritiker i SvD. Kvartetten enades om att det är priset och marknaden, inte kvaliteten och kritikerna, som bestämmer den nutida konstens värde. Och att det gått lite väl långt när en tysk delstat rymmer 20 museer för samtidskonst (alla med sin beskärda del av Pollock).

Men när analys övergått i gnäll opponerade sig Marianne Lindberg De Geer.

– Jag tycker att det är tråkigt att ni säger att samtidskonsten är dålig på ett sätt. Att det gamla är bättre. Vi har den värld vi lever i. (…) Så här har samtidskonsten liksom lyckats förhålla sig till alla de här parametrarna: det globala ...

Johan Lundberg avbryter.

– Det kanske speglar en dålig värld.

Det är denna om inte dåliga, så i alla fall, i Lundbergs ögon, trångsynta värld som den nya antologin »Under omprövning« vill spränga. Eller snarare den totala konsensus han tycker sig se kring rådande konst-ideal. Här kan allt vara konst. Det estetiska (hantverket, det vackra) har tagits över av innehållet (det normbrytande, ofta fula).

Johan Lundberg, som är redaktör för antologin, är medveten om att han är ett rött skynke för många. Att han i debatten blivit synonym med en reaktionär konstsyn och livsåskådning.

I förordet vill han lugna läsaren. Huvudsyftet med antologin är »inte att propagera för figurativt måleri, wienklassicistisk musik, formbunden poesi eller andra utpräglat traditionsbaserade kulturyttringar«. Fast lugnet infinner sig ej. Särskilt inte när texter inleds så här: »Om det inte vore för Lenin, Hitler, Stalin, Mao och Pol Pot, skulle Le Corbusier räknas till 1900-talets stora monster.« Theodore Dalrymple, författaren till »Den inhumane Le Corbusier«, menar att den modernistiske arkitekten gjorde mer för att ödelägga det brittiska stadslandskapet än Luftwaffe. Och i »Flykten från skönheten« uppmanar Roger Scruton oss att vända ryggen åt den vanhelgande postmodernismen, och hänge oss åt »skönheten, som skänker oss sällskap och hemkänsla«.

Jag är den första att sörja okänsligt skövlade stadskärnor, eller irriteras över amatörmässigt gjorda skulpturer som tillbes på Charles Saatchis galleri i London.

Konsten, dess kvalitet och värde bör diskuteras mer, inte mindre.

Men när ord blir till påstridiga insekter, smäller jag helst till dem. Eller flyr därifrån.

»Under omprövning – en antologi om konst, kanon & kvalitet« ges ut på Atlantis.