Du osköna, svartvita värld

För ett decennium sedan var jag med i en teaterpjäs. Eller rättare sagt; som ekonomijournalist blev jag intervjuad av en manusförfattare från ett av Stockholms mer framträdande teatersällskap. Detta möte var ovanligt, jag träffar nästan aldrig teaterfolk.

Killen mittemot träffade rätt sällan ekonomijournalister. Varför han ändå gjorde det berodde på att han skrev på en pjäs om internetbubblan. På omvägar hade han fått höra att jag kunde mycket om den och han ville få del av kunskapen.

Jag berättade om den karikerade bild som it-ikonerna hade fått i bredare massmedier. En bild som satt djupt även i teatermannen. Jag försökte övertyga honom om att de hade världens chans att problematisera karaktärerna. Näringslivspersoner skildras så sällan i dramatiken, och då alltid som krösus-typer i vänsterorienterad plakatteater. Här fanns en möjlighet att vara lika finstämt nyanserad som, säg, Pinter när han porträtterar en fastighetsskötare.

Mannen från teatern lyssnade, nickade och vi sa hej då. En kort tid före premiären fick jag höra upplägget: »ett komiskt drama i it-miljö«. Bland karaktärerna fanns »Kukis«, en framgångsrik internetföretagare, hans arbetslöse skådespelarvän Brutus, samt en uteliggare. Teatermannen hade inte lyssnat ett skvatt.

Jag kom att tänka på upplevelsen när jag lyssnade på Radioteaterns serie »Möjliga möten«. Det är nyskrivna kortpjäser på 10 minuter som skildrar dialoger baserade på aktuella frågeställningar. Åtminstone tre av dem handlar om näringslivsfigurer.

Ambitionen är lovvärd. Men resultatet är nedslående.

Som pjäsen »Skrämmer jag dig«, där IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn samtalar med städerskan från hotellet i New York. Eller »Kvitta« där Renaultchefen Carlos Ghosn ringer upp Helena Pettersson, »fritidspedagog i Fruängen«, för att prata om klimatförändringarna. Eller som »Delfinen i badet«, där BP-ordföranden Carl-Henric Svanberg diskuterar med en delfin, döende efter oljeutsläppet i Mexikanska golfen. Den sistnämnda skriven av vänsterdebattören America Vera-Zavala.

Samtliga är identiska i sitt svartvita perspektiv. Näringslivsgubben är mer eller mindre endimensionellt ond. Den vanliga människan (eller delfinen) står för den oskuldsfulla godheten.

»Jag ska ta över Volvo nu«, väser Svanberg, och råskrattar.

»Jag är vit, jag är man, jag är naken«, skriker IMF-chefen.

»Vi vill inte göra gott, inte göra illa, vi vill bara tjäna pengar«, säger Renaultchefen.

Som lyssnare får jag inte en enda ny känsla, inte en nyanserande tanke. I stället platta förenklingar av redan svartmålade björnbusar.

Jag är ingen stor teaterbesökare. Men jag har sett mina Strindberg, Tjechov och Miller. Varför kan jag inte få samma finkänsliga gestaltning av en företagsledare som av en fader, en onkel, en handelsresande?

Att kritiskt vrida och vända på dessa män, är absolut något som teatern bör ägna sig åt. Nu mer än någonsin. Men då krävs det research vilket i sin tur kräver ansträngning.

Varför svenska dramatiker inte vill lägga ned den energin övergår mitt förstånd. Egentligen ser jag bara en förklaring – att de aldrig har velat skriva dramatik. Bara driva politik. Det innebär att vi inte har flyttat oss en millimeter från 1970-talets plakatteater. Är det verkligen så illa?