Du sköna barocka värld

Ingen kan stå oberörd inför de stora 1600-talskonstnärerna. Den som varit i Italien och på plats sett Caravaggios, Berninis eller Georges de La Tours monumentala målningar, där himlar öppnar sig, linjer korsas i kaotiska virvlar, änglar blåser i trumpeter och skarpa effekter av ljus och mörker kämpar om herraväldet, vet hur det känns. Det här är en konst som fascinerar och skapar förvirring – till och med yrsel – på en och samma gång.

Barockkonstnärerna struntade frankt i de gamla europeiska dygderna förnuft och måtta och blev så småningom förknippade med dålig smak. Själva barockbegreppet började användas av 1700-talets stränga encyklopedister, och deras syn på den föregående eran var milt uttryckt kritisk. Den hade enligt dem varit både överdriven och vulgär.

På sätt och vis liknade den kanske vår egen turbulenta tid, med stora globala omställningar, en blandning av högt och lågt i kulturen och en renässans för »folkliga« eller just »vulgära« uttryck i populärkultur, hantverk och teater. Ibland så mycket att dagens litteraturforskare och konstvetare börjat prata om barockens återkomst. I standardverket »The Return of the Baroque in Modern Culture« skriver Gregg Lambert: »Det finns inget särskilt modernt över postmodernismen som i stället kan förstås som det barockas återkomst.«

Man anser numera, påpekar Estelle af Malmborg i katalogen till utställningen »Barockt« som snart öppnar på Kulturhuset, att barockbegreppet härstammar från det portugisiska ordet för att beskriva en oregelbunden pärla. Det är intressant. Pärlan som metafor för den fullbordade civilisationen, och ojämnheten ett sätt att beskriva sprickorna – eller vecket, för att tala med den franske filosofen Gilles Deleuze. 1600-talets Europa var tidvis en fasansfull plats. Trettioåriga kriget hade slagit sönder länder och människor, och i kölvattnet kom missväxten, farsoterna och svälten. Den ekonomiska krisen sammanföll med en religiös. Krigen hade bland mycket annat handlat om religiösa gränsdragningar och trosfrihet, men ledde till ökad fundamentalism och religiösa förföljelser. Mitt under seklet kulminerade häxprocesserna: för Sveriges del år 1670 när 300 svenska kvinnor, män och barn halshöggs och brändes på bål för häxeri.

Forskarna menar att allt detta ska ses som ett gigantiskt civilisatoriskt sammanbrott – ett av de värsta i Europas historia – då över en tredjedel av kontinentens befolkning utrotades.

Men 1600-talet var även globaliseringens tidevarv. Krigen förde med sig utbyten av människor och idéer. Krigsbyten i form av konstföremål och böcker födde drömmar om civilisatorisk växt och utveckling. I vårt fall mitt under den epok vi – felaktigt, eftersom Sverige trots krigsframgångarna aldrig blev någon imperiebyggare av kontinentalt snitt – brukar kalla stormaktstiden. Det var under den här tiden som nationalstaten Sverige blev till, embryot till den förvaltning, den styrning och det bankväsende vid har i dag. Kaoset i Europa ledde så småningom till den ordning som franska upplysningsmän eftersträvade – striktare och mer förnuftig än den tidigare.

Men först alltså virvlarna, tumultet och den kolsvarta mystiken i den konstriktning som brukar kallas barock.

 »Drottning Kristina«, 1650, av David Beck (1621–1656). Tidstypiskt porträtt med elegant kroppsvridning och ögonblickskaraktär – hon tittar just upp från ett brev. 

Så vad är det som är barockt i dag? Några gemensamma drag finns ändå hos de till synes disparata samtida konstnärer som jämte barockens gamla mästare ställs ut på Kulturhuset: Juergen Teller, Ylva Ogland, Vasco Araújo, Isaac Julien och Makode Linde, för att nämna några. På olika sätt gestaltar de frågor kring den mänskliga kroppen, dess njutning och lidande, livet och döden, den globala ordningen, makten och härligheten. I sina verk knyter några av dem an till en äldre konsthistorisk tradition när det gäller val av tema, komposition och formspråk.

Särskilt intressanta är de konstnärer som har sina rötter i den latinamerikanska kulturen. I just Latinamerika dominerade nämligen aldrig renässansen eller klassicismen. Den sydeuropeiska barocken som importerades med conquistadorerna blandades i stället med lokal folklore och utvecklades till konstnärliga uttryck som kunde användas som vapen mot kolonisatörerna. I denna traditions efterföljd arbetar till exempel Adriana Varejão som undersöker Brasiliens kulturella identitet och historia i förhållande till den europeiska konsthistorien. Eller Vasco Araújo med videoverket »O Jardim« som utspelar sig i Lissabons tropiska park där bronsskulpturer föreställande män och kvinnor från kolonierna ges röster som talar om livsvillkor, främlingskap och förtryck.

Men även utanför konstvärlden, som inom samtidslitteraturen, finns det barocka. Författaren Karl Ove Knausgård brukar prata om sin fascination för epoken. Han skriver att medan de flesta äldre norska författarkollegor vurmar för modernismen, så odlar hans jämnåriga sin kärlek till det udda och bombastiska, det svulstiga och sentimentala.

Spår av den här kärleksaffären kan man hitta i Knausgårds tour de force. Romansviten »Min kamp« skyggar sannerligen inte för det tragiska eller svulstiga, inte heller för det icke-linjära berättandet. Det är litteratur som precis som en 1600-talsroman går att slå upp på vilken som sida som helst och börja läsa. Många av barocklitteraturens klassiker skrevs direkt för recitation i salongerna. De flesta av författarna, som de franska preciöserna, föregångare till vår tids feminister, är bortglömda. Deras verk som i våra ögon betraktas som närmast oläsliga användes på samma sätt som man kan använda »Min kamp«: som uppslagsverk, citatkälla eller anekdotsamling.

Annars är det till populärkulturen man får gå om man vill åt det riktigt barocka, oavsett om man väljer att kalla det goth, manga eller science fiction. Moderna skräckförfattare som Stephen King eller Joyce Carol Oates uppvisar klart barocka drag när det gäller gestaltningen av det groteska, det övernaturliga eller det sublima. Även hos dem finns intresset för kroppen, blandningen av fascination och äckel inför det fysiska. Morbiditet mixas med passion i en kraftig brygd. Mycket av det vi kallar romantisk litteratur rymmer också barocka element – de båda epokerna förenas i sin förnuftskritik och narrativa lössläppthet. Ungefär som i den populära HBO-serien »True Detective« där gränsen mellan fiktion och verklighet är så vag och själva intrigen kring kvinnomorden och den antydda vodookulten så luddig, att det precis som i barockkonsten blir gesterna, retoriken och den kusliga stämningen tittaren fångas av.

Miljöhot, eurokrisen, stora flyktingströmmar, teknologiska omvandlingar, trossystem som havererar, nedmonteringen av de västerländska välfärdsstaterna. Vår tids hotbilder är nästan lika skrämmande som 1600-talets, vilket blir tydligt när man tittar på Annika von Hausswolffs suggestiva verk »Kingdom of Heaven« där en kyrka i ett tidigare välmående amerikanskt bostadskvarter utsatts för total demolering. För oss handlar det visserligen ofta om vad som kan komma att hända, snarare än om det som faktiskt har hänt, men det förminskar inte oron. Kristider brukar vara politiskt krävande tider där konsten ofta tvingas gå under jorden. Konstnärerna väljer ofta att skildra samtidsfrågorna indirekt – genom gåtor, i undertexter och metaforer. Det brukar skapa ett rikt kulturliv, svårläst men myllrande. Teatern framstår då som en av de viktigaste kulturyttringarna. Från scenen kan man tala om det förbjudna, gestalta det komplicerade. Barocken älskade det teatrala: människan var en skådespelare på världens scen. Det kan föra tankarna till vår tids funderingar kring dagspolitiken som ett spel där nationalstatens folkvalda uppträder som EU-styrda marionetter.

»Kingdom of Heaven«, 2011, av Annika von Hausswolff (f. 1967). Fotografi av St Joseph’s Church i de tidigare välmående östeuropeiska kvarteren i Cleveland, Ohio, USA visar globaliseringens baksida

Det ökade intresset för barockens stilgrepp och retoriska figurer antyder alltså att vi lever i en tid av ökad krismedvetenhet. För den argentinske författaren Jorge Luis Borges lär barocken ha representerat ett slutstadium. Det kan innebära slutet för en konstart – som renässansmåleriet – eller för en hel civilisation. Som den västerländska, som kanske står inför ett nytt sammanbrott. Om det blir så kan vi naturligtvis inte veta, men för refererenspunkter kan vi lugnt vända oss till kulturen. För, som den tyske filosofen Friedrich Schiller säger, det sköna är för lyckliga människor, medan de som är olyckliga strävar efter det sublima.

Kanske är det just när samhällen kollapsar som den bästa konsten blir till.

Fakta | Barocken är nu

»Barockt« pågår från den 5 april till 19 oktober på Kulturhuset i Stockholm, och är en samproduktion mellan Kulturhuset Stadsteatern och Nationalmuseum.

Ur Nationalmuseums samlingar visas verk av bland andra barockkonstnärer som Rembrandt van Rijn,

El Greco, Gerrit Dou, David Klöcker Ehrenstrahl, Frans Hals och Georges de La Tour.

Bland de medverkande samtidskonstnärerna märks Annika von Hausswolff, Ylva Ogland, Joana Vasconcelos, Isaac Julien, John Coplans med flera.

Exempel på barockinfluerade konstnärer och författare i dag är David Lynch, Peter Greenaway, Stephen King, Joyce Carol Oates, Karl Ove Knausgård, Cindy Sherman, Andres Serrano – och kanske vår egen Björn Ranelid.