Duttjournalistik

Hallå där! Hur blir det med public service-licensen? Med dansarnas pensioner? Med entréavgiften till de statliga museerna? (Just ja, den frågan redde ju Stefan Löfven ut redan i regeringsförklaringen, fan också.) Hur blir det … nä, vänta, nu tog det helt stopp … Jo, KAN DU SÄGA NÅT MER DU LÄST ÄN »UNDER DET ROSA TÄCKET«?

Den mediala cirkus som följer vid en kulturministers tillträdande tar sig närmast rituella uttryck. Några obligatoriska standardfrågor här, några frågor om den privata kulturkonsumtionen där, och så diverse kravspecer från skribenter som kräver total populärkulturell lydnad. »Jag gör revolution om hen inte vet vilka Warmduscher är!« var rubriken på Andres Lokkos krönika i SvD som publicerades inför tillkännagivandet av statsråden. (Warmduscher är ett litet hobbyprojekt, med medlemmar från världens just nu bästa rockorkester, enligt Lokko, om ni händelsevis skulle undra.)

Besattheten av den nya ministerns bildningsnivå andas desperation. Man vill bara så gärna att någon politruk, och åtminstone den kulturbärande, ska kunna sorteras under kategorin intellektuell. Och visst, gärna en minister som läser smala vitryska poeter om kvällarna, men det hjälper inget kulturpolitiskt dödläge.

Att man vill veta vilka böcker den nytillträdda kulturministern Alice Bah Kunhke läser, men struntar i vilka pillerburkar socialförsäkringsministern har i sitt badrumsskåp, bekräftar kulturpolitikens status. Som en duttpolitikens starkaste domän. Den kulturpolitiska revolutionen uteblev trots Lena Adelsohn Liljeroths hyfsat välfyllda bokhylla.

Kulturpolitiken måste ses för vad den är. En ekonomiskt piskad utpost, som på nåder tilldelas runt en procent av den totala statsbudgeten. Och på det stora hela ser politiken ungefär likadan ut, oavsett partifärg. En stor peng till de stora statliga institutionerna, och så resten, småsmulorna, till de små progressiva aktörerna. Redan i socialdemokraternas första partiprogram från 1897 slogs fast att arbetarklassens sociala frigörelse skulle ske genom ett tillgängliggörande av den borgerliga finkulturen – opera, teater, dans. Bortsett från de borgerliga politikernas otyg att låta som övertända marknadschefer, är blocken fortfarande rörande överens om kulturpolitikens ramar.

Detta är inte en ordning en minister kommer att rucka på i första taget. Det finns en anledning till att marknadsliberalen Cecilia Stegö Chilò spelade ut sig själv efter bara tio dagar på sin post.

Det som behövs nu är en person som kan väcka liv i den dödsslumrande kulturdebatten. En skicklig moderator. Någon som förstår värdet i att hålla samtalet om den fria konsten vid liv. Är Alice Bah Kuhnke den personen? Det vet vi inte än, men det är läge att ge henne en chans.

Att kulturdepartementet också blivit ett demokratidepartement bådar gott, inte minst med tanke på den krisande tidningsbranschen. Stora ord har redan yttrats. Men allt kan lätt falla ihop som en sufflé.

Alice Bah Kuhnke har en del att bevisa.

Men för min del skiter jag i vad hon har på nattduksbordet. Det är bara dutt.