Dylans tillbedjare kunde inte ha valt någon knepigare

De som kom till världen i början av sex­tio­talet upptäckte tidigt något: En pappa satt vid ratten och rökte. En mamma höjde volymen på bilradion. Det var han. Som sjöng nu. Om krigens arkitekter. You that never done nothin’/But build to destroy/You play with my world/Like it’s your little toy.

Kraften i rösten, orden och musiken fick Beatles att framstå som joller.

Han var bara 22 år. Hade gett ut tre skivor. Redan en förkunnare.

Lockade skrifttolkare. De blev snabbt förvirrade. För den unge profeten blev 23 och undanbad sig orakelstämpeln. Go away from my window/Leave at your own chosen speed/I’m not the one you want, babe/I’m not the one you need sjöng han på nästa skiva. Musik och text djupnade. Men fansen ville ha en ändlös procession av protestsånger och surade.

Man frågade honom varför han förvirrade folk. Han sa: »Det är inte meningen att någon ska bli förvirrad. Jag har skrivit dem enbart för att jag själv och ingen annan ville och behövde skriva dem. Som bäst hoppas jag på några blinkningar skulle jag tro.«

Skivan som han gett ut hette Another side of Bob Dylan.

Bob Dylan sa: »Jag ville inte att de skulle kalla plattan det  … för jag tyckte det var corny.«

När han var 24 klev han upp på en scen med ett elektriskt band. En musikerkollega rusade upp och bad om en yxa att hugga av kablarna med.

Världsberömt blev ögonblicket när någon på en konsert vrålade Judas. »Jag tror dig inte, du är en lögnare«, sa 25-åringen Bob, vände sig till bandet, väste: »Spela högt som fan.«

I Isle of Wight 1969 väntade 200 000 fans. Ville höra samma vilda fria musik som de buat åt tre år tidigare. Bob kom i vit kostym och skägg. Akustisk gitarr. Fansen tyckte att 28-åringen såg ut som en ortodox rabbi. Buade åt den nya skivans countrysånger artister köade för att få sjunga tillsammans med honom.

Fans kräver att den de dyrkar ska förbli sig lik. Bobs tillbedjare kunde inte ha valt ett knepigare föremål för sina behov. En konstnär som ständigt sökte nya uttryck.

När han var 35 skickade den amerikanska tidningen Village Voice fyra recensenter med samma uppgift: »Slakta Dylans nya film!«

En och annan som kommit till världen i början av sextiotalet såg honom första gången när han var 40 och spelade på Johanneshovs isstadion. Sjöng om Jesus och Lenny Bruce. Skrifttolkarna sa att han inte längre hade något att säga. Det var fel. Kraften i musiken och sångerna, både de nya och de gamla, golvades oss.

Vi blev fans. Belönades stort när Bob, 56, gjorde en skiva om att närma sig döden, näpstes med en julskiva signerad Bob, 72. Fick en present av 79-åringen. Nu blir han 80. Må han leva i hundrade år. Vi är välsignade över att ha fått finnas i den tid som nog lär bli hågkommen som hans.