Efter Handkes Nobelpris: Frågan om den farliga litteraturen behöver formuleras om
I och med Peter Handkes Nobelpris har ämnet litteratur och politik kommit upp på agendan igen. Det blir varje gång tydligt att författares politiska ställningstaganden påverkar mottagandet av deras litterära verk. Det är så läsning fungerar. Den i sammanhanget så ofta ställda frågan om estetik och politik hör samman behöver därför ersättas med en annan. Låt mig använda den franske författaren Michel Houellebecq för att visa hur en sådan fråga skulle kunna lyda.
Michel Houellebecq, vars senaste roman »Serotonin« just kommit ut på svenska, är född 1956 på Île de la Réunion utanför Madagaskar. Han har publicerat sju romaner, fem diktsamlingar och fyra essäböcker. År 2010 fick han Frankrikes finaste romanpris, Prix Goncourt, för romanen »Kartan och landskapet«. Houellebecq är en kontroversiell författare som flera gånger flyttat från Frankrike. Efter att ha skildrat sexturism och människokloning utan moraliska brasklappar brände det till ordentligt när Houellebecq gav ut romanen »Underkastelse« i januari 2015. Romanen, i vilken ett muslimskt parti tar makten i Frankrike, delade publiken i två delar: man var antingen för eller emot Houellebecq – ingen lämnades oberörd. »Underkastelse« sålde rekordupplagor och blev årets mest utlånade bok, samtidigt som många kritiker och opinionsbildare kallade den främlingsfientlig. Redan år 2002 hade Houellebecq blivit stämd efter att ha uttryckt sig nedsättande om islam i en intervju, men »Underkastelse« tog debatten till en ny nivå. Den schweiziske universitetsläraren Jérôme Meizoz rev ner Houellebecqs böcker från hyllorna och skrev ett öppet brev till den kontroversielle författaren. Att yrkesmässigt läsa och kommentera litterära verk, förklarade Meizoz i Sartres gamla tidskrift Les Temps Modernes (2016/3), är att göra val. I den meningen bedriver kritiker och lärare politik, vare sig de vill det eller ej. Deras val får konsekvenser. Meizoz såg sig i detta ljus tvungen att skydda sina studenter från Houellebecq och stryka honom från litteraturlistorna.
[caption id="attachment_598855" align="alignnone" width="991"]
Vattendelare. Michel Houellebecq skapar två läger. Ett som tycker att författaren har ett ansvar för åsikter som förs fram, och ett som tycker att ansvaret ligger hos läsaren.[/caption]
Meizoz var inte ensam om att varna för Houellebecq. Tidigare Le Monde-redaktören och grundaren av Mediapart, Edwy Plenel, vägrade i direktsänd tv att svara på frågor om »islamofoben« Houellebecq trots att han var inbjuden för att göra just det. Och dåvarande premiärministern Manuel Valls associerade Houellebecq med terrorism i ett tal till nationen efter det blodiga attentatet mot satirtidskriften Charlie Hebdo som av en slump inträffade på »Underkastelses« utgivningsdag. Valls förkunnade i nationell radio att attentatet var »ett tillfälle att säga nej till fördomar, intolerans och hat – dessa diskurser som traumatiserar vårt land. Frankrike är inte Michel Houellebecq, Frankrike är inte intolerans, hat eller rädsla«. Även socialisten Corbière inordnade Houellebecq i en »xenofobisk diskurs« och president François Hollande kommenterade: »Var inte rädda!«. Både romanen och attentatet framkallade rädslor som behövde adresseras, men frågan är vem som vinner på att de klumpas ihop på det här sättet. Man kan också fråga sig hur lugnade medborgarna blir av att politikerna skriker åt dem att inte vara rädda.
Precis som i fallet Peter Handke följdes attackerna mot Houellebecq av ett antal försvarstal. Så trädde ledamoten i Franska Akademien Jean d’Ormesson fram och kallade »Underkastelse« en »underhållande och tragisk satir i Swifts anda«. Med liknande intresse läste Karl Ove Knausgård, som recenserade boken för The New York Times (8/11 2015), en »stark satir som driver med den ideologiskt passiva medelklassen«. I en tidigare debatt hade även Salman Rushdie försvarat Houellebecqs och alla andra författares rätt att skildra trångsynthet utan att själva bli kallade trångsynta.
Alltså: På den ena sidan står en samling grindvakter och varnar för en författare som sprider farliga idéer och gör medborgarna rädda. På den andra återfinns en grupp tillåtande kritiker, inte sällan själva verksamma som författare, som menar att Houellebecq pekar på verkliga brister som behöver diskuteras.
Hur ska vi förstå denna skarpa tudelning av publiken? Vad är det egentligen som skiljer grupperna åt? Är det en fråga om höger eller vänster, handlar det om krockande moralsystem, eller bara olika smak?
I »Underkastelse« betraktar universitetsläraren François distanserat en politisk kris som slutar med att en muslim blir Frankrikes nya president. Shariainspirerade lagar införs och François, som blivit av med sin tjänst i tumultet, erbjuds att komma tillbaka till Sorbonneuniversitetet om han konverterar till islam. Ett bekvämt och polygamt liv ställs i utsikt.
Marin de Viry vid den ansedda politikhögskolan Science Po i Paris ser François som en representant för det franska folkets tomhetskänsla: »Som universitetslektor i litteraturvetenskap och specialist på den kanoniserade författaren Joris-Karl Huysmans är François en kulturbärare, men hans inre liv har ingen förbindelse med den tradition som han har till uppgift att föra vidare.«
Liksom det franska folket i stort är Houellebecqs huvudperson tom och oengagerad, menar Marin de Viry. »Vår tids utmaning handlar om att ersätta denna tomhet med någonting intensivt och spirituellt. I »Underkastelse« vinner det islamistiska erbjudandet, men det hade lika gärna kunnat vara fascism eller kommunism – det hade kunnat vara vilken ideologi som helst.«
I detta perspektiv står det klart att romanen inte handlar om islam. Det Houellebecq kritiserar, i »Underkastelse« liksom i den nyutkomna »Serotonin« och i hans äldre texter, är i stället den spirituella utarmningen av fransmännen. Ämnet är subtilt och behöver uttryckas brutalt för att nå ut, påstår Marin de Viry. »Medan högern prisar Houellebecq för att han pekar på detta tomrum vill vänstern inte se det gestaltat. Vänstern utkräver generositet och antropologisk optimism.«
En annan förklaring till att socialistiska debattörer inte gillar Houellebecq är, enligt Marin de Viry, att de »amerikaniserats« och kommit att helt fokusera på yttre faktorer som hudfärg, kön och rättigheter. »Den franska vänstern har blivit en pragmatisk rörelse dominerad av ungdomspartierna. Den ser till det yttre.«
Men även om högern är mer mottaglig för litteratur av Houellebecqs sort gör den precis som vänstern våld på texterna i sitt ställningstagande, tillägger Marin de Viry. »Högern säger att Houellebecq skriver om utarmningen av de franska värdena – ›värde‹ är ju ett högerord – men Houellebecq skriver inte om värden. Han skriver om intelligens, om den bristande förmågan till reflektion och förlusten av spiritualitet hos fransmännen.«
Även om det tillåtande draget hos de positiva kritikerna för tankarna till en liberal höger vore det alltför grovhugget att dela upp Houellebecqs kritiker i positiva högermän och negativa socialister. Många läsare bryter av från det mönstret. Åsa Linderborg i socialdemokratiska Aftonbladet (14/11 2015) menar till exempel att »Underkastelse« är en fantastisk roman, både underhållande och uppfordrande. Även socialistiska Libération har hyllat Houellebecq, och det ska understrykas att han alltsedan debuten »Konkurrens till döds« har framstått som en av de skarpaste kritikerna av konsumtionssamhället och kvartalskapitalismen.
[caption id="attachment_598856" align="alignnone" width="991"]
Väcker känslor. Redan 2014 när Peter Handke vann Ibsenpriset var protesterna stora. Och när han i år fick Nobelpriset i litteratur hölls manifestationer mot att han »öppet rättfärdigat och stöttat krigsförbrytare och krigsbrott begångna i Bosnien och Hercegovina«.[/caption]
Med andra ord behöver vi lämna höger–vänster-skalan för att förstå splittringen mellan Houellebecqs positiva och negativa läsare. I stället är det graden av tilltro till litteraturen och läsarna som skiljer kritikerna åt. Medan de positiva litar till andra läsares förmåga att ta ställning mot främlingsfientlighet och misogyni, vågar de negativa inte ta den risken utan ser sig tvungna att varna för Houellebecqs böcker. Mönstret känns igen från rättegången mot Gustave Flaubert och »Madame Bovary«. Faktum är att de argument som år 1857 fördes fram av Flauberts åklagare Ernest Pinard påminner starkt om de som används av grindvakterna runt Houellebecq. Som Dominick La Capra påpekat i boken »Madame Bovary on trial« byggde Pinard sitt åtal på hypotesen att omoraliska karaktärer tyder på en omoralisk författare: intentionen syns i verket. Pinard menade vidare att »Madame Bovary« är en svag roman eftersom den saknar etisk vägledning. I stället för olycka och bristande moral bör litterära verk presentera goda exempel som lotsar publiken och lyfter upp den – eller åtminstone försvarar samhällets status quo. Pinard såg det som särskilt belastande för Flaubert att hans roman riktade sig till kvinnliga läsare, vilka ansågs ha svårt att hantera negativa exempel. Likheten med Meizoz beskydd av unga studenter är slående, liksom med Plenels och andra kulturdebattörers vana att reservationslöst urskilja en främlingsfientlig författarintention i Houellebecqs skrifter.
I motsvarande grad leder Flauberts försvarsadvokats argument tankarna till Houellebecqs mer uppskattande läsare. Intention i litteraturen, menade advokaten, är svårfångat, men det ser ut som om Flaubert porträtterar synd för att uppmuntra dygd. Advokaten påpekade vidare att läsaren har ett eget omdöme. Läsaren har förmågan att underkänna Emma Bovarys tvivelaktiga karaktär och samtidigt njuta av romanen som litterär upplevelse.
På motsvarande sätt undermineras den återkommande debatten om litteratur och författarnas ideologiska lutningar av ett logiskt felslut. Estetik och politik kan inte separeras, säger kritikerna, och därför måste vi sluta att ge priser till författare som är politiskt obekväma. Men det är just för att det estetiska och det politiska på ett så naturligt och fruktbart sätt möts i litteraturen som det blir problematiskt att placera ett enskilt språkyttrande i förgrunden och låtsas som om resten inte fanns. Frågan som bör ställas är i stället: Vill vi lita på varandra som läsare? <
Karl Ågerup är docent i litteraturvetenskap.
