Ekopoesi

Vem vördar dagg­masken,

odlaren djupt under gräsen i jordens mull.

Han håller jorden i förvandling.

Han arbetar helt fylld av mull,

stum av mull och blind.

Han är den undre, den nedre bonden

där åkrarna klädas till skörd.

Vem vördar honom,

den djupe, den lugne odlaren,

den evige grå lille bonden i jordens mull.

– Harry Martinsson, ur »Passad« (1945)

Tanken var att den här essän skulle handla om svensk ekopoesi. Hur poeter förhåller sig till ekologiska frågor är ett ämne som har fascinerat mig i närmre ett och ett halvt decennium, ända sedan jag skrev en febrig kandidatuppsats om djurgestaltningen hos den brittiske poeten Ted Hughes (1930–1998), som senare följdes av en lika febrig magister om i princip samma ämne, och ännu lite senare av två egna diktsamlingar som kryllade av alltifrån elefanter till marsvin och grisar. 

Men när jag började läsa vad som skrivits om ekopoesi de senaste åren (recensioner, essäer, till och med debattartiklar!) övermannades jag av en skarp, elak ångest. Någonstans hade diskussionen hamnat snett, och kommit att handla allt mindre om att närma sig litteratur på ett konstruktivt sätt, och alltmer om att tränga in disparata verk under ett och samma moderiktiga paraply. 

Att analysera poesi ur ett ekokritiskt perspektiv innebär, enkelt uttryckt, att man undersöker hur poesin förhåller sig till djur (framför allt, i mitt fall) och natur. Ekokritiken är ett analysverktyg som kan hjälpa läsaren att förstå en text, precis som man kan göra en marxistisk analys eller en genusanalys av ett litterärt verk. Den diskussion som har pågått de senaste åren, i synnerhet under några intensiva månader sommaren 2016, har i stället i hög grad gått ut på att självsvåldigt välja att kalla vissa verk för ekopoesi, och sedan bedöma dem utifrån den premissen. Det är problematiskt eftersom det förutsätter en författarintention som långt ifrån alltid är uttalad, eller ens existerar.  

En ekokritisk analys av en text behöver inte utmynna i slutsatsen att författaren har någon form av djur- eller miljörättslig intention. I den absoluta majoriteten av alla fall där djur förekommer i litteraturen syftar de enbart till att illustrera någonting hos det mänskliga jaget. Djuren fun-gerar som symboler och metaforer, helt enkelt som textuella verktyg, representanter för allt mellan himmel och jord, men ytterst sällan för sig själva. 

En författare kan vara fullständigt ointresserad av får, men ändå skriva en dikt vars strofer är ett enda långt bräkande. Och så måste det få vara. Såväl kritiker som läsare bör kunna närma sig en text utifrån dess egna premisser, inte utifrån ett begrepp som råkar ligga i tiden, hur frestande det än må vara.

Det centrala problemet är inte författarnas likgiltighet för djur och natur – författare har som bekant rätt att skriva om precis vad de vill – utan somliga kritikers lika begripliga som beklagliga vilja att till varje pris hitta tendenser och strömningar i litteraturen. 

Det finns förvisso poeter som har varit tydliga med sin önskan att skriva poesi som tar ställning, och som gör det med besked. Jonas Grens senaste bok, »Antropocen« (2016), är ett framträdande exempel på ett sådant verk, och Gren är också uttalat engagerad i miljöfrågor. I andra verk är det ekologiska perspektivet mindre uppenbart, som i Åsa Maria Krafts rätt så vansinniga (i ordets bästa bemärkelse) »Randfenomen« (2015). Visst surrar ett bi omkring bland dikterna, men det var inte förrän jag läste en intervju med Kraft som jag förstod att bidöden, och den ekologiska katastrof den skulle (eller kommer att) innebära, är något av det mest centrala i hela diktsamlingen. 

Det finns vitt skilda uppfattningar om hur en litteraturkritiker bör förhålla sig till författarens intention. Är det relevant, eller ens möjligt, att försöka sätta sig in i vad en författare egentligen vill uttrycka med sin text? Långt ifrån alltid. I synnerhet inte när det ska göras i recensionsform, det vill säga på några hundra eller i bästa fall ett par tusen tecken. Däremot bör det vara ett grundläggande krav att litteraturkritikern försöker förstå vad texten vill säga och vara, i motsats till vad kritikern själv önskar att den skulle vara. När det handlar om ekopoesi kompliceras fallet ytterligare av att begreppet har en politisk dimension, en laddning som till syvende och sist har att göra med författarens värderingar. 

Att djur förekommer i en text betyder alltså inte att texten handlar om djur. Att djur förekommer i en text betyder inte att författaren är intresserad av djur. Att djur förekommer i en text betyder inte att texten har en politisk dimension. Jag själv har skrivit hundratals dikter där djur dyker upp i en form eller annan, och en hel bok som från första till sista rad handlar om grisar. Ibland är djuren diktens huvudfokus, ibland är de däremot perifera gestalter eller rena symboler. I mitt liv händer det att jag möter djur, precis som jag möter människor, som snuddar vid min tillvaro utan att lämna djupare avtryck. Det händer också att jag skildrar möten med djur helt ur mitt eget perspektiv, för att mötet var avgörande för mig själv, men förmodligen totalt betydelselöst för djuret. Sådana dikter har ingenting med djuret per se att göra. Det är en dikt om en människa som möter ett djur. Kanske till och med om en människa som känner sig som ett djur. Eller tror sig vilja vara ett, utan att veta ett dyft om vad det skulle innebära. Djur kan helt enkelt vara en del av ens verklighet på ett icke-analytiskt, icke-intellektuellt plan. Det går utmärkt att göra en ekokritisk analys av en sådan dikt, för att undersöka hur författaren skildrar relationen mellan människa och djur, och vad vi kan utläsa av den skildringen. Men det är missvi-sande att kalla det för ekopoesi.

En from förhoppning är att poeter påverkas av såväl historien som av sin samtid, och för den som är någorlunda uppmärksam är det svårt att inte märka att vi är mitt uppe i en ekologisk katastrof. När jag vinklar upp persiennerna en majmorgon och för andra veckan i rad möts av brännande sol, är det inte »picknick« jag tänker utan »apokalyps« (vissa dagar tänker jag båda sakerna samtidigt, så att det framåt kvällen är omöjligt att avgöra om illamåendet beror på solsting eller framtidsskräck). Det är inte osannolikt att antalet dikter som berör miljöproblematiken kommer att öka i samma takt som medeltemperaturen. Problemet uppstår när kritiker är så förtjusta i denna förment nya strömning att de vill skyffla dit alla poeter som ens nämner ett träd eller en uggla, eller där de snurrar sig så pass yra att de glömmer bort att rhizom inte i första hand syftar till ett filosofiskt begrepp, utan ett rotsystem. Det blir kontraproduktivt och förminskande, eftersom det medför en risk för att litteraturen bedöms på felaktiga grunder. Om en recensent har fått för sig att en viss diktsamling är ekopoe-tisk, utan att författaren har uttalat någon sådan intention, kan poesin med en blinkning avfärdas som misslyckad för att den inte lever upp till genrens förutsättningar (inte sällan konstruerade av recensenten själv).  Det är ett sätt att förhålla sig till litteratur som gör såväl författarna som deras verk en stor otjänst. 

Att författare som på ett sätt eller annat skriver om djur och ekologi ofta tillskrivs en politisk intention är inte direkt underligt. Det är inget långsökt antagande att man skriver om ett visst ämne för att man tycker att det är angeläget och behöver uppmärksammas. Kanske hyser man även en förhoppning om att kunna bidra, om än i mycket liten skala, till något slags förändring. Men för att poesin ska kunna betraktas som politisk krävs att den bottnar i ett reellt engagemang, ett driv som går bortom boksidan. Dock händer det enligt min erfarenhet sällan att en författare som anammat (eller pådyvlats) benämningen ekopoet lever som hen lär, i bemärkelsen ekologiskt hållbart. En författare som äter djur och åker på årliga Thailandssemestrar har ungefär lika stor trovärdighet som ekopoet som en profilerad antirasist skulle ha om hen röstade på Sverigedemokraterna, hur många dikter hen än skrev om öppna gränser. Det är helt enkelt oförenliga principer.