Eliten är inte liten

Ett »Fråga Lund« fast i kulturtappning, där en bildad panel svarar på folkets spörsmål om livet, konsten och döden. Mindre stötande än så kan väl knappt en SVT-produktion bli. Men så var det ju det där med namnet, »Fråga kultureliten«. Redan före sändningsstart hördes arga röster, och i veckans premiärprogram ombads panelen att reflektera kring elitbegreppet. Få kallade sig själva för kulturelit.

»Man är fostrad här att inte vara så märkvärdig«, konstaterade tonsättaren Sven-David Sandström.

Prima ballerinan Anneli Alhanko trodde ordets negativa laddning var en gammal kvarleva från sjuttiotalet. »Babel«-programledaren Jessika Gedin föreslog att det var orättvist associerat med ett riktigt fult begrepp: makt. Och eftersom det inte finns några mätbara värden inom kulturen, varför ska då några bestämma vad vi ska läsa, se på teatern eller lyssna på? Författaren Lars Gustafsson nöjde sig med att slå fast att han själv var del av en riktig elit.

»En medlem av en verklig elit ska kunna utföra saker som ingen annan hade kunnat utföra.«

I dessa utsagor finns säkert en del förklaringar till varför »Fråga kultureliten« provocerat fram en hel drös med insändarbrev.

Fast frågan är om museichefen Daniel Birnbaum ändå inte kom svaret närmast genom ett bekännande. Att han rodnat när han läste inbjudan och undrat om det var en så himla bra beteckning på ett intressant program om kultur?

Nej inte så himla bra, säger jag. Inte för att kultureliten inte finns, det gör den. Inte för att man inte ska säga att den inte finns, det ska man. Inte för att det inte ska få finnas riktigt avancerade program om kultur, det ska det (mer än vad som är fallet i dag). Men begreppen tenderar att blandas ihop. Det finns en allmän uppfattning om kulturen som en angelägenhet främst för kultureliten, vilket givetvis inte kunde vara mera fel. Den brittiska författaren Jeanette Winterson satte i »Lundströms bokradio« för en tid sedan fingret på kulturens roll:

»We apologize too much for culture. It´s not an addition to life, it´s at the heart of life.«

Kulturen är alltså en fundamental del av livet. Inte ett slags pålägg, något man kan ha och mista. Tänker man så blir perspektivet skevt. Då är det lätt att se litteratur, teater och konst som en angelägenhet för en liten grupp utvalda. Man känner sig utanför. Och då hörs alltid den där anklagelsen till slut, att kulturen är elitistisk.

Då blir man arg.

Och programmet då? Jo, nog satte det i gång en del intressanta tankar kring den offentliga konstens provocerande kraft, kring innebörden av kontrapunkt, kring vår kulturs stundande undergång. Programledaren Malin Jacobson Båth fördelade frågorna med en idrottsledares friska humör och bad om applåder. Och panelen på podiet var idel klok och skojfrisk, inte minst Lars Gustafsson.

Fast den övergripande känslan är ändå att man lider av publikfrierisjukan. Det känns lite som om man kompenserar för den inledande kritiken och nu är tvungen att försäkra sig om att alla är med.

Ja SVT, det är klart som fan att vi är med.

»Fråga kultureliten« visas i SVT2 på onsdagar klockan 22.15.