Ellen Bergman

Teaterregissören Ellen Bergman valde att göra sin egen död till sin sista föreställning, och använde dödsbädden som en plattform för politisk kamp. In i det sista agiterande för gamlas rätt till dödshjälp. Rätten att få somna in på ett värdigt sätt, i stället för att plågas, kämpa och under dödsångest gå bort.

»Jag är vän med min död. Dödshjälp vore en befrielse. Fy skäms, läkare och präster som missunnar medmänniskor denna lindring«, som hon själv uttryckte det i Expressen.

Det var den 1 januari i år som hon slutade att äta och dricka, och bjöd in Expressen att följa kroppens gradvisa förfall. Sedan 1999 hade hon plågats av värk, och hon var till och med under en tid totalförlamad. När hon under vinjetten »DN gratulerar« skulle hyllas på sin 85-årsdag i april 2004 ville hon inte prata om det som varit, utan snarare om sitt förhållande till döden. Hur hon redan hade delat upp bohaget och smycken mellan barn och barnbarn. »Jag dör gärna nu. Jag är inte rädd för att bli gammal utan för att inte fungera längre«, sa hon. En inte helt vanlig kommentar bland familjesidans jubilarer.

Men det var i mycket arbetet som stod i centrum för Ellen Bergman. Hon var verksam på en rad teatrar runt om i Sverige, som teaterregissör, författare och koreograf. Bland annat chefade hon över Slottsskogsteatern och Atelierteatern i Göteborg. Och på 70-talet drev hon själv Göteborgs kammarteater hemma i sitt vardagsrum, det vill säga i en sal på herrgården Stora Holm på Hisingen, där hon komponerade kombinerade mat- och teaterupplevelser för gästerna.

I en intervju i DN 2002 berättade hon: »Jag har ingen hobby. Alla mina yrken har alltid varit det som intresserat mig mest, att regissera, koreografera, skriva och designa. Jag vill känna att jag gör något, inte bara för min egen skull utan för andras.« Bland Bergmans mer okonventionella projekt finns till exempel arbetet med dövstumma barns uttrycksmöjligheter, och med barnpatienter på Sahlgrenskas psykiatriska avdelning. I 80-årsåldern startade hon »Teater med stol« där unga kvinnor med ryggmärgsskador gjorde föreställningar där alla skådespelarna var rullstolsburna.

Att hänga ut sitt privatliv verkar inte ha legat för henne. Men hon var gift med först fotografen Christer Strömholm och sedan med Ingmar Bergman. Med Bergman fick hon fyra barn: Eva, Jan (död 2001), Anna och Mats. Hon lär ha skrivit en bok om äktenskapet med Ingmar Bergman, men den har aldrig publicerats. Och in i det sista höll hon på integriteten. Artiklarna från hennes sjukbädd publicerades i Expressen, men när Aftonbladet ville casha in på uppmärksamheten och dra in hennes familj blev hon arg. I ett öppet brev skrev hon: »Jag har inte, som ni påstår, yppat något till er journalist. Och det var jag som begärde skilsmässa från Ingmar.« Fast besluten att inte bli felciterad, framför allt inte på sin dödsbädd.

Ellen Bergman är inte den enda som har offentliggjort sin kamp för dödshjälp, men få har gjort det med hennes skärpa. På bilderna i Expressen är blicken lika skarp och bestämd som hennes formuleringar. Och hennes engagemang i frågan går långt tillbaka. Ända sedan 70-talet har hon varit medlem i föreningen »Rätten till vår död«. I fjol kom också hennes bok »Tre frågor« ut, där hon ställt frågorna: »Hur upplever du detta att bli äldre?«, »Hur vill du helst dö?« och »Vad väntar du dig efter den så kallade döden?« till äldre människor. Ett sätt att synliggöra både åldrandet och döden, det där som vi andra för det mesta väljer att förtränga eller ignorera. Själv avskydde hon att känna att kroppen gav vika och att hon reducerades till ett vårdpaket medan hjärnan var klar. Förnedrande, beskrev hon känslan. Och fortsatte:

»När livet fullständigt mist sin sötma och sälta borde vi ha rättighet att ända det. Med en spruta eller tablett. Jag vill inte uppta en sjukhussäng med livsuppehållande slangar och medikamenter. En säng som bättre behövs för en ung människa som köar. Det borde vara en rättighet att få bestämma över sin egen kropp.«