En 96-årig provokation

Flanörer som vandrar mellan benen på »Mamma«, jättespindeln som står uppställd på Roppongi-kullen i ett slitet kvarter av Tokyo, vet antagligen inte att skaparen av detta ultramoderna konstverk är nästan 100 år gammal. Vid uppnådda 96 vårar är Louise Bourgeois fortfarande en av de mest innovativa konstnärerna i vår tid.

Hon förblir trogen den provokativa image hon fick i början av 80-talet genom Robert Mapplethorpes berömda porträtt av henne, bärande en gigantisk penis i svart gummi under armen. Fotot fick namnet »Fillette« (»Flickebarnet«) och räknas i dag till ett av Mapplethorpes riktigt stora konstverk.

Sedan dess skapar hon ofta mycket enkla skulpturer och installationer. Som till exempel vid biennalen i Venedig där en högtalare gömd under en av örlogsvarvets kajer framviskade gamla franska barnkammarrim med smäktande nostalgi. Hon fick medborgarskap i sitt nya hemland, USA, först under 1950-talet.

Om det har tagit tid för Louise Bourgeois att göra sig känd beror det på att konstlivet i New York länge slitits mellan renhets­ivern hos minimalismen och den mer toleranta attityden hos popkonsten. Länge kunde det puritanska Amerika inte acceptera att en kvinna gav en så framträdande plats åt ämnet sex. Vare sig det tar formen av en penis, en vulva eller en docka i pikanta kläder, är ämnet ständigt aktuellt i Louise Bourgeois skapande verksamhet.

När hon avbildar sin make, den amerikanske konsthistorikern Robert Goldwater, visar hon honom med flera kön, för att, säger hon, »visa hans virilitet och sexuella aptit«. En av hennes mest imponerande installationer (11 meter hög), »Twosome« (»Paret«), ger intryck av ett samlag, ett rör som penetrerar ett annat upprepade gånger.

Kanske måste man, trots allt, se på hennes verk som frukten av ett ömt och lätt ironiskt giftermål mellan en Bernini och en Freud. Efter åratal av triumfer för kuber och sfärer, för travar av förkromade lådor och väggar i stål, återknyter Louise Bourgeois till kroppen. I sin ateljé i Brooklyn och sitt hus i Soho formar hon svällande byster, som den praktfulla bilden av en gyllene sfinx eller »Hysterins båge«, med en vink till Jean-Martin Charcot, Freuds lärare.

I linje med de verk som skapats av en annan amerikan med franskt påbrå, Gaston Lachaise, anstränger hon sig att visa det som måste gömmas enligt den klassiska konstens kanon. Med det resta, hotande organet på Mapplethorpes foto, förkroppsligande den otrogne faderns macho-attityd, framträder hon som en under-bältet-Praxiteles (grekisk skulptör från 300-talet f öre Kristus som ägnade sig åt nyskapande avbildningar av den nakna kvinnokroppen).

Denna feminist, mor till tre barn, utnyttjar fallosen för att omforma den till en trött symbol för det mindre framgångsrika västerlandet. I hennes konst, under 1984, är sexlivet ledsamt. Hon drar sig tillbaka, menar att stunden är kommen för »sleep«.

Än en gång återkommen till skulpterandet, låter sig Louise Bourgeois inspireras av Brancusis stora totempelare, »Den oändliga kolonnen«, och bryter mot alla tabun i sin serie »Janus«. Sammanflätade i brons, bildar vagina och det manliga könsorganet ett föremål som är »köttsligt i sin ytterst imponerande och upprörande mångtydighet«, som den amerikanske konsthistorikern Robert Storr säger.

Trots långa perioder av sömnlöshet under vilka hon skriver om samma sak gång på gång, hundratals »je t’aime«, värjer hon sig mot enformigheten genom att stänga in sin smärta i stora metalliska burar.

Hennes »celler« liknar på ett lustigt sätt de gallerförsedda garderoberna på Fénelon-lyceet i Paris där Louise studerade, förklarar Makhi Xenakis, en ung konstnär som länge umgicks med den fransk-amerikanska konstnärinnan under 90-talet i New York. I en liten bok nämner han att Louise gett honom i uppdrag att se vad som fanns kvar av några platser där hon tillbringat sin barndom, mellan Saint-Germain-des-Prés och Choisy, där hennes far, landskapsarkitekten, drev en ateljé för mattkonservering som startats av hans svärmor.

»Cellerna«, säger Xenakis, påminner om en period under vilken Louise blev orättvist anklagad för att ha stulit böcker.

Ögonen som hon skulpterat i den svarta eller vita marmor som används i hennes verk går i sin tur tillbaka på en staty från skolan som föreställer »Den blinde Oidipus som leds av sin dotter Antigone«. Denna bild är central för konstnären. Den handlar om de grundläggande frågorna runt hennes uppväxt: vad hon borde se eller hemlighålla av pappans relation med älskarinnan.

Louise Bourgeois, ett beundrat och intelligent barn, hamnade i en märklig familjesituation. Hennes far installerade sin älskarinna i bostaden och Louise hamnade mitt i ett dramatiskt »ménage à trois«. Detta sår blir till motiv i hennes konst och förklarar varför hennes verk nästan alltid handlar om föreningen och rivaliteten mellan könen.

Hon har aldrig slutat att skapa och omskapa de utkast hon laborerade med i sin barndom. På det sättet har hon velat uttrycka hur smärtsamt det varit att bryta med sin far som hon trots allt älskat.

Översättning och bearbetning: Gösta Westring.