En änkas död som väcker frågor

Varför fick inte Jorge Luis Borges Nobelpriset? Många hävdar att det var för att han tog emot en utmärkelse av Chiles diktator Augusto Pinochet och sen åt lunch med honom. En annan version säger att det var just för att han av någon i den svenska akademin uppmanats att inte acceptera Pinochets inbjudan, som han gjorde det.  

– Ingen bestämmer vad jag får och inte får, ska Borges ha sagt.  

Det hävdade åtminstone hans hustru Maria Kodama som dog den 26 mars i år. Hon var Borges universalarvinge och hade rigorös kontroll över hans litterära kvarlåtenskap. Men hennes försök att också kontrollera minnet av Borges har inte varit lika framgångsrikt.  

En del menar att det var tack vare Maria Kodama som Borges äntligen fick den kärlek han så ofta känt förvägrats honom. Som ett bevis för hur vital han var in i det sista brukade Maria Kodama berätta att han, bara några veckor innan han dog, plötsligt fick för sig att han ville lära sig japanska. Ett annat bevis är en underfundig text som började cirkulera efter hans död och som vissa hävdar är Borges egentliga testamente: "Om jag kunde leva om mitt liv, så skulle jag göra fler misstag. Jag skulle vara dummare än jag varit; faktum är att jag skulle ta mycket få saker på allvar. Jag skulle vara mindre hygienisk..."  

Andra hävdar tvärtom att Borges inte hade någonting med texten att göra och att hans sista tid var en plåga. Att det var Maria Kodama som drivit igenom giftermålet i Asunción i Paraguay, dessutom med falska papper, bara några månader innan han dog. När de väl var gifta såg hon till att ändra testamentet så att hon själv blev hans enda arvinge. Därefter flyttade hon runt honom som ett viljelöst kolli och bestämde att han skulle dö och begravas i Schweiz i stället för i släktgraven på Recoletakyrkogården i Buenos Aires. Ett brott med familjen som, enligt alla hans gamla vänner, måste ha smärtat honom djupt. Det finns till och med de som påstår att den livsbejakande texten som beskrivs som Borges testamente i själva verket skrevs av Maria Kodama för att bekräfta den bild hon själv ville hålla fram.  

Här finns ingen domare som kan avgöra vad som är sanning. Och Borges och Kodamas förhållande är omgärdat rykten och polemik.  

En gång i början av 1990-talet försökte jag intervjua Maria Kodama. När jag på telefon berättade att jag hade intervjuat Borges i hans lägenhet mitt emot San Martinparken några år innan han dog, hade hon blivit förtjust och verkade nästan lite nyfiken. Men när jag någon dag senare kom till det vackra sekelskifteshuset på Calle Anchorena i Buenos Aires där hennes internationella stiftelse över Borges hade sitt högkvarter var hon inte bara avvisande. Hon var aggressiv, nästan som om jag vore en fiende.   

Det var som om hon visste att jag bar med mig flera kritiska röster om henne och som hon ville tysta innan jag ens släppt fram dem. Jag hade just träffat Adolfo Bioy Casares i hans lägenhet vid Recoletaparken. Bioy Casares och Borges var som ler och långhalm, trots iögonfallande olikheter – Casares en ståtlig ryktbar förförare, Borges blyg, närmast lite rädd för kvinnor. Under 40 år åt Borges lunch praktiskt taget varje dag med Bioy Casares och hans hustru Silvina Ocampo.   

Det var framför allt kärleken till litteraturen som band samman Borges och Bioy Casares. De till och med skrev gemensamma böcker om detektiven don Isidro Parodi som de publicerade under pseudonymen Honorio Bustos Domecq. Silvina Ocampo beskrev dem som busigt fnissande tokstollar för vilka litteraturen var liv och lust.  

Men mitt möte med Bioy Casares var mest av allt sorgset. Hans hustru var död, han var ensam. Den en gång så grandiosa lägenheten hade börjat förfalla. Stoppningen i fåtöljer och soffor hade spruckit. Den jättelika boksamlingen som täckte väggarna från golv till tak hade liksom börjat flagna. Bokryggarna var trasiga. Det såg nästan ut som om det varit råttor och gnagt på dem. Ett obehagligt blått lysrör som någon satt upp i taket gav det hela ett spöklikt intryck. Och när Bioy berättade om Borges var det som om en mycket sorgsen gengångare drog fram genom rummet.  

Bioy berättade om ett av Borges sista besök, om hur han vädjat till honom att se till att Maria Kodama inte skulle få redan på att han varit där.  

– Hon blir så arg när jag träffar mina vänner, hade han förklarat.  

– När jag inte är tillsammans med henne, så önskar jag att hon ska komma, hade Borges sagt. Men när jag är tillsammans med henne, önskar jag att hon ska gå.  

Bioy Casares är säker på att Borges inte ville åka till Geneve.   

– Han följde med för att han var förälskad i Maria Kodama och rädd för att mista henne.  

Borges hade en svärmisk och idealiserad bild av kvinnan. Det var vanligt att kvinnor som Borges ansåg sig uppvakta och näst intill vara förlovad med, inte ens märkte det. Han fick nej på otaliga frierier som de flesta han friade till inte tog på riktigt allvar.  

Och den gången han på sin mors uppmaning gifte sig i slutet av 1960-talet blev så han rädd, att han sa att han skulle gå sin vanliga promenad, men i stället gick hem till sin mor för att aldrig komma tillbaka.  

Så dök Maria Kodama upp.  

En ung litteraturstudent med delvist japanskt ursprung som ingick i den grupp som studerade old English som Borges bildat när han som chef för nationalbiblioteket drabbades av nästan total blindhet och bestämde att det måste bli början på något nytt.  

Det nya blev just old English. Och så småningom isländska. När jag träffade honom i hans våning intill San Martinparken plockade han fram Snorre Sturlassons Eddan och sa att "det var här allting började".  

Maria Kodama blev hans assistent, den som läste för honom och följde med på hans resor. I början var det fler som turades om, men med tiden tog Maria Kodama över helt. Det var 40 år mellan dem, men det var Maria Kodama som bestämde. Hon till och med avskedade hushållerskan Fanny som skött familjen Borges i över 40 år och gjorde henne arvlös, trots Borges löfte att garantera henne en livränta.  

Efter Borges död 1986 var det många av hans gamla vänner som kritiserade Maria Kodama för hennes sätt att sköta hans litterära kvarlåtenskap. Men Maria Kodama försökte aldrig försvara sig eller ens förklara, i stället inledde hon rättsliga processer. Över ett dussin. Och Bioy Casares beskrev hon som en feg ynkrygg som försökte utnyttja Borges för egna syften.   

Det finns en obehaglig aura kring Maria Kodama, men en del jämför henne med Yoko Ono. En outsider som kommer in och stör den etablerade ordningen, men som tänder nya ljus hos sina kära.   

Jorge Luis Borges som John Lennon? Vem vet. 

***