En återförtrollad värld

Det händer att förbipasserande stannar utanför huset där jag bor och säger ”Här var jag när jag var liten”. Sedan berättar de om vårtor, variga ögon, eksem och vrickade fötter.

Kvinnan som en gång bebodde rummen slickade, smorde och läste över det onda. Det var urgamla ord, utspädda med Mariaböner. Det sägs att hon kunde hämta kraft från en värld som ingen annan såg. Blev de botade? Ja, och det oftast redan dagen därpå. Fast de är egentligen inte alls vidskepliga, brukar de tillägga. 

Vad hon viskade på midsommarafton vet ingen, men aldrig är väl gränsen så tunn mellan det vi ser och inte, som just denna helg.

Kring idén om en annan värld, tätt intill vår egen, kretsar praktverket Folktro – en besjälad värld. Antologin svarar finkänsligt på den samhällsförändring som ägt rum de senaste decennierna, bort från idén om att människan är naturens mitt, mot ett synsätt där djuren och växterna till och med tillskrivs egna rättigheter. Den värld som miste sin förtrollning genom naturvetenskapliga upptäckter är på väg att återta något av sin forna djupdimension, parallellt med att misstron mot det överrationella och i alla lägen mätbara breder ut sig.

Fjorton skribenter tar sig an denna besjälningshistoria. Kristina Ekero Eriksson, vetenskapsjournalist och arkeolog, inleder med en resa 1 400 år bakåt i tiden, till kultplatsen i Gamla Uppsala. Vägen mot kungshögarna kantas av stora trästolpar, nedslagna med sex meters mellanrum. Kanske var hästhuvuden uppträdda, kanske koskallar. Starka dofter i luften; dynga, djur, bolmande likbål. De döda är i högsta grad närvarande och tar sig in i de levandes andningsvägar. 

Från den höga hallen, troligen Skandinaviens största bygge, utgick den makt som inte erkände någon åtskillnad mellan det religiösa och det världsliga. Kristian Ekero Eriksson varnar oss för att dröja för länge vid smycken, vapen, prål. Här är det som ögat inte kan uppfatta det allra viktigaste. Gamla Uppsala var ju först och främst ett ”magiskt kraftfält” där riter, rollspel och ceremonier utplånade gränsen mellan levande och döda, mellan gudar och människor och mellan kropp och själ.

Det är en eggande entré till en bok som gläntar på dörrar som kan vara nog så svåra att öppna på egen hand. Vad är meningen med att finnas till? Vad gör livet värt att uthärda? Kyrkohistorikern Joel Halldorf påminner i sitt bidrag om att avförtrollningen av världen inte bara trängde undan Gud, utan också reducerade tillvarons dimensioner till ”sådant som vetenskapliga metoder kan registrera”. Genom att förtränga existentiella erfarenheter förlorar vi förmågan att med ord beskriva det som besjälar oss, hävdar han. Varken marknadens, politikens eller reklamens begreppsvärldar är till nytta för den människa som söker innebörd och mening i det sannolikt enda liv som är henne givet. ”Du måste förstå att du är en andra värld, ett litet universum: att det finns sol och måne i dig, ja, också stjärnor”, citerar han teologen Origenes utläggning av Matteusevangeliet.

Folktro och det hinsides verkar annars vara ett marigt ämne för akademiker. Några av essäisterna är så måna om att bevara sin vetenskapliga självbild att de reducerat sina texter till en sorts kataloger över väsen och gudar. Det påminner om folktrons visdom: Den som ger näcken lillfingret riskerar att förlora hela sin själ. Eller för den delen falla besvärande djupt ner i filosofen Johann Gottfried Herders famn.

Det rika bildmaterialet är däremot ett frosseri i hänryckande natur och underliga gränsvarelser. Gud eller demon? Ja, det beror på vilken tid vi talar om. Hieronymus Bosch, John Bauer, Gustaf Cederström, Caspar David Friedrich och Gustave Doré försöker alla locka oss till förföriska grottor, skogar, berg, där ingen vet vad eller vem som väntar, särskilt inte de tider då årshjulet vänder, som midsommar.

Boken bjuder kondenserad, njutbar bildning, som när nestorn Lars Lönnroth resonerar kring hur människor relaterat till den vilda, otämjda naturen genom tiderna. Exemplen hämtar han från sitt specialområde, de isländska eddorna. Här finns kvalificerat vetande att begrunda och diskutera för den som i klimatretorisk anda tillskriver naturen såväl känslor som hämndbegär. 

Häromåret gav religionshistorikern David Thurfjell ut boken Granskogsfolk, om de sekulariserade svenskarnas största religiösa passion – naturen. Boken byggde på ett stort antal intervjuer, tyvärr med ensidigt fokus på storstadsbor. Thurfjells bidrag i antologin spinner vidare på hur naturen öppnar rum i människans inre, och sätter henne i kontakt med en större existentiell känsla. 

Han väcker till och med liv i tankefiguren animism, som länge har klassats som ett uttjänt begrepp av den breda antropologin. Thurfjell väljer att se animism som en medveten hållning till det icke-mänskliga. I begreppet ryms den svårbeskrivna upplevelsen av att stå i en personlig relation till det som kodas som något annat än mänskligt: Ett träd, en skog, en plats beskrivs av flera intervjuade som en sorts gestalt, med vilken de upprättar en symmetrisk relation. 

Thurfjell samlar upp, och knyter på ett vackert vis samman ambitionen i en bok som är vacker, vitter och faktiskt just förtrollande.

***

Läs även: Nina Solomin: Den som pissar på midsommar gör det i motvind

Läs även: Han förtrollade en avförtrollad värld