Biografin om Dolly Parton något utöver det vanliga

För den som gillar Dolly Parton finns plötsligt mycket intressant att tillgå, som pedagogiskt lotsar den oinvigde förbi fördomar om countrymusik och vad Partons utseende kan tänkas symbolisera. Den intressanta podden Radiolab har i tre delar berättat Partons historia ur en annorlunda vinkel, och unga amerikanska feminister har upptäckt hennes tidiga texter om kvinnors utsatthet och kamp för självständighet. 

Nu kommer också Sarah Smarshs bok: Dolly Parton och kvinnorna som levde hennes låtar i följsam översättning av Eric MacQueen. Det är inte en rak biografi, vilket inte heller varit avsikten. Smarsh kontaktades av ett musikmagasin för att skriva om amerikansk folkmusik, och det slog henne att country & western aldrig betraktats som en sofistikerad konstform, men när hon själv växte upp under fattiga förhållande var det just dessa texter, sjungna av kvinnor som Dolly Parton, som formade hennes bild av feminism. 

Det blev fyra längre artiklar om artisten Dolly Parton, som exempel på en förbisedd och aldrig formulerad version av arbetarklass-feminism, och dessa sattes ihop till en bok. Smarsh har använt självbiografin Dolly: My life and other unfinished business som källa för biografiskt material, och har inte forskat vidare efter ytterligare detaljer eller vittnesmål. 

Hon gör något annat, och jag skulle gärna läsa fler biografier med samma grepp: att berätta huvudpersonens historia parallellt med en grundlig analys av hur dennes livsverk har påverkat omvärlden. 

Boken är rolig att läsa, dels för all underhållande fakta om Dolly Parton, dels för att texten har ett tempo man ofta bara hittar hos amerikanska journalister när populärkultur ska beskrivas. 

Det är för övrigt svårt att misslyckas med ett så rikt material som Dolly Partons liv. Hon växte upp som ett av tolv syskon i en liten stuga utan el och vatten,  började skriva låtar som 13-åring, fick snart skivkontrakt och blev med åren oerhört framgångsrik och förmögen. 

Den omfattande filantropi hon alltid ägnat sig åt har pågått i skymundan, utan större pressutskick. Bland annat har hennes stiftelse Imaginary library sedan starten 1995 skänkt 80 miljoner böcker till barn, inspirerat av att hennes far var analfabet. 

Man skulle också kunna fylla en hel bok med Dolly Partons one-liners, de hon levererat både i intervjuer och från scenen. Som när hon citerar sin mamma: »Om det fanns bacon hemma, brukade vi äta ägg och bacon, om det fanns ägg.« När en man i publiken vrålar »Jag älskar dig Dolly« svarar hon blixtsnabbt »Jag sa ju åt dig att vänta i bussen« och även fast publiken hört samma mellansnack sedan sjuttiotalet så jublar de lika mycket varje gång. 

Ibland, men ytterst sällan, kommer ett politiskt ställningstagande, som när hon angående Black lives matter-rörelsen sa: »Självklart spelar de svartas liv roll. Vi kan ju inte tro att det bara är våra vita små arslen som betyder något, Nej!« 

Inför presidentvalet 2016 sa Dolly Parton att en kvinna skulle kunna göra ett bra jobb som president, vilket fick högermedier att rasa och uppmana till bojkott av hennes musik. När hon sa att hon inte hade bestämt sig än, då rasades det från vänster över att hon ens övervägde att rösta på Trump, och de skulle minsann aldrig mer gå på hennes konserter de heller – allt medan en ny ung publik hittade fram till henne som en feminist av sorten »lite snack, mycket verkstad«. 

Det har skett en omvärdering av Dolly Parton, och kulturjournalister har börjat lyssna på vad hon faktiskt sjunger och inte bara avfärdat henne som en skönhetsopererad blondin med stor frisyr. När andra kvinnliga artister, som Joni Mitchell och Carole King ända sedan sjuttiotalet varit de kritikerhyllade kvinnorna i musikbranschen, har Parton varit svårt underskattad, trots att hennes katalog på över 3 000 låtar står i särklass i alla jämförelser. 

Hon hade tidigt en bra känsla för affärer, som ofta varit ekonomiskt fördelaktigt utan att vara planen. Hon tackade nej, under stor vånda, när Elvis Presleys manager krävde halva royaltyn på hennes låt I will always love you för att Elvis skulle spela in den. Långt senare, när Whitney Houston fick en jättehit med låten, berättade Dolly Parton muntert i en tv-intervju att den hade dragit in tillräckligt mycket pengar för att köpa Elvis egendom Graceland.

Historien om författarens egen mormor Betty finns med i boken som återkommande exempel på en av kvinnorna i Dollys sånger, som sparkat ut män som behandlat henne illa och dubbelarbetat för att försörja sig, men som inte vill kalla sig feminist. När en tittare ringde in till ett tv-program och frågade Parton om hon skulle beskriva sig som feminist svarade hon: 

»Jag struntar i om du är svart, vit, hetero, homo, kvinna, man, vad som helst. Jag tycker att alla som har något att erbjuda ska få möjlighet att ge det och få betalt för det. Men nej, jag betraktar mig inte som feminist, inte i bemärkelsen som vissa människor gör, för jag ... jag tycker att vi alla ska behandlas med respekt.« 

Genom hela Sara Smarshs bok finns ett sökande efter att kunna formulera en saknad definition på den sortens arbetarklassfeminism som Dolly Parton symboliserar. Hon skriver: »Tar man besluten Parton fattade för trettio år sedan och jämför dem med några av sakerna som sades och skrevs av aktivister, akademiker och andra rörelsesanktionerade experter från den tiden, skulle jag drista mig till att säga att Partons feminism har åldrats precis lika väl och i vissa fall betydligt bättre.«