En blåst generation

Det går knappt att hitta en programpresentatör i tv som passerat 30-strecket. Eller en människa i en reklamannons som inte är ung, fräsch och vacker. Vi lever i en bildkultur. Det är en av förklaringarna till den ungdomsfixering som råder. Rynkfria ansikten gör sig bäst på bild. Ungdom är i vår sekulariserade världsbild ett av få sätt att signalera hopp.

Att ungas uppdaterade utbildningar, trendkänslighet och koll på tidsandan efter­frågas på arbetsmarknaden är knappast förvånande. Historiskt sett har unga varit eftertraktade i förändringsfaser medan äldre stått högre i kurs under mer stabila perioder.

I media utmålas 80-talisterna, födda på 80-talet, som framtidens kaxiga kunskapsreserv.

80-talisterna har fått många namn: Generation Y, Generation C – som i content eller commercial, MOKLOFS – Mobile Kids with Lots of Friends. De sägs vara kräsna och illojala mot arbetsgivare. De vill ha kul när de jobbar. Journalisten och författaren Anders Rydell menar att 80-talisternas benägenhet att hoppa mellan olika jobb delvis bottnar i ett internetrelaterat beteende.

– En utmärkande sak för 80-talister, om vi talar om en grupp födda mellan 1984 och 1994, är flackandet mellan olika typer av identiteter. Det har uppstått många sociala platser på internet där man kan ha olika identiteter. Sen har många 80-talister också föräldrar med bakgrund i ett annat land. Många av dem upplever att de har en annan identitet hemma och i sin familj än vad de har på jobbet och med sina vänner.

Det låter inte osannolikt att internet skapar ett mer rastlöst beteende hos de »Homo zappiens« som surfar runt där. 80-talisterna påstås till skillnad från 70-talisterna vara en generation som inte kan vänta – man vill ha omedelbar tillfredsställelse. Ändå finns anledning att vara misstänksam mot generella beskrivningar av en hel generation. Gustav Fridolin, som är aktuell med boken »Blåsta!  Sveket mot 80-talisterna«, anser att kategoriseringen av 80-talisterna till stor del kommer från media och beskriver en liten, föga representativ klick av framgångsrika. Själv ger han en helt annan bild av vad som kännetecknar hans generation.

– Den gemensamma erfarenhet 80-talister bär på, är att de är den första generationen på länge som inte upplever att samhället blir bättre och inte kan förutsätta att de själva får det bättre. Framåtskridandet, som varit starkt kulturellt och i samhällsbygget, är borta. När jag började skolan kallades Ingvar Carlsson till riksdagen för en debatt om »massarbetslösheten« för unga, som då var 4 procent. I dag är den 18 procent.

Fridolin menar att 80-talisterna har drabbats hårt av 90-talets nedskärningar inom skola och ungdomsverksamhet med sämre betyg och sociala problem som följd. Att man vill ha »kul« och »illojalt« hoppar runt mellan olika anställningar, handlar snarare om att man inte får någon fast anställning. Många har också slagits ut eller för en okänd tillvaro utanför systemen. Ungdomsstyrelsen beräknar att 90 000 unga varken är registrerade hos arbetsförmedlingen, har jobb eller studerar.

Enligt Gustav Fridolin har den här situationen skapat ett behov av moderna myter om lättvunnen framgång. Och visst kan man ana att tv:s talangtävlingar som till exempel »Idol« spelar på myten om att alla kan lyckas. Ju större svårigheterna blir att avancera uppåt, desto mer behövs mantrat »allt är möjligt«. Det är ingen slump att Zlatan är den mest populära 80-talisten. Språnget från uppväxten i Rosengård till mångmiljonkontrakt som fotbollsproffs är myten klädd i mänsklig gestalt. Det har blivit populärt att beskriva ungdomar som bortklemade, och statistiken visar att unga söker psykologhjälp för allt »mindre« problem.

– Läkaren David Eberhard menar att man söker hjälp för saker man inte sökte hjälp för tidigare. För honom är det ett bevis på trygghetsnarkomani. Jag ser det snarare som att läget är allvarligare i dag. Vi ser dem som är arbetslösa och fortsätter att vara arbetslösa. Om vi då misslyckas på en tenta så blir det mycket allvarligare än tidigare, säger Gustav Fridolin.

Det finns fler möjliga förklaringar till att unga allt oftare söker sig till psykologen. Professorn i socialantropologi Thomas Hylland Eriksen, som har studerat människans behov av trygghet, menar att vi, när vi slutade tro på Gud, skapade ett behov av att bygga ny trygghet i form av välfärdssamhället. I takt med att välfärden monterats ned står individen nu ensam i ett kosmos styrt av marknadskrafter. Om då det lilla sammanhang vi lyckats skapa spricker – exempelvis genom att den vi är tillsammans med gör slut – innebär det en större katastrof än om vi omslutits av en stark och välvillig välfärdsstat.

Att 80-talister ägnar en hel del tid åt att konstruera sociala nätverk på internet  kan tolkas som att de försöker bygga upp ett skyddsnät eller en samhörighet som annars blivit allt svårare att uppnå. Medie­forskaren Anja Hirdman konstaterar samtidigt att »tryggheten« som byggs upp ofta visar på stora klyftor mellan könen. I takt med att kommersiella bilder allt oftare lånar drag från mjukpornografin, där det är vanligt med stereotypa könsroller, påverkar detta hur ungdomar framställer sig i bilder på internet. Och man kan skönja ett bakslag för jämställdheten.

– Det är för enkelt att säga att det här skulle bero enbart på bildkulturen. Det har att göra med flera saker, till exempel en starkare kommersialisering och en nyliberal tidsanda fokuserad på individen, säger Anja Hirdman.

Kanske är de förföriskt skimrande bilderna av en narcissistisk generation fylld av självförtroende bara ett tunt lager glittersprej ovanpå en otrygg och ojämlik tillvaro. Om 80-talisterna, liksom många generationer tidigare, ska sluta som en förlorad generation, kommer att avgöras av hur samhället hanterar den största ekonomiska krisen sedan 30-talet.

Gustav Fridolins bok »Blåsta! Sveket mot 80-talisterna« ges ut i april (Ordfront Förlag).