En bok för alla

Det var innan corona. I en akut polariserad värld. Rapporten om en amerikansk roman som lästes av både demokrater och republikaner kändes som en spännande nyhet. Vilken litteratur får även en nutida republikan, vars kulturliv, statistiskt sett, består av amerikansk fotboll och golf, att dra upp knogarna ur gruset och sätta sig med en lång text?

Fördomsfullt? Det är det som är polarisering: Jag kan inte längre tolka min meningsmotståndares beteende som någonting annat än ondska eller idioti. Så vad är det med »Där kräftorna sjunger« som får både folk och fä att sitta still?

»Där kräftorna sjunger« (»Where the crawdads sing«) var 2019 års mest sålda vuxenbok i USA. Långvarig etta på New York Times topplista. Fyra och en halv miljon sålda exemplar vid årets slut. När förlaget hyrde in en undersökningsfirma för att förstå vad som hänt, visade sig läsarna komma från hela det politiska spektrat.

Succén var oväntad. En debutroman av en naturskildrare, Delia Owens, en zoolog i 70-årsåldern som har studerat hyenor i Kalahari och räddat elefanter i Zambia. Ständigt sökt platserna där civilisationen tar slut. I »Där kräftorna sjunger« skapar hon ett universum på just en sådan plats: ett träsk i North Carolina. Söderns våtmarker blev under 1800-talet en fristad för förrymda slavar. I romanen är det 1950-tal och träsken har blivit hem åt andra grupper i samhällets marginal. Det här är decennierna innan medborgarrättsrörelsen. Svarta bor i »stan för färgade« och vita i Barkley Cove, en sömnig (och fiktiv) kuststad. I träsken utanför bor samhällets slödder, så lågt på samhällsstegen att de som bor på fastare mark inte ens sänker rösten när de kommenterar trashankarna som kommer till stadens matmarknad för att köpa majsgryn på extrapris.

När Barkley Coves manliga snygging, kvartsbacken Andrew Chase, hittas död nedanför ett utkikstorn faller snart misstankarna på den märkliga Kya, träskflickan, som växt upp med naturen som familj.

Mordutredningen löper parallellt med berättelsen om Kyas liv: Lämnad som 6-åring av sin mamma och äldre syskon. Kvar med ett fyllo till far som kanske/kanske inte lämnar pengar på bordet. Snart är han också borta och Kya, »mager som en fästing på en flaggstång«, gör det bästa av lärdomarna hon får från människorna omkring sig. Hon blir en mästare på att fiska, samla musslor, gömma sina spår. Hon växer upp med en unik kontakt med djuren och växterna omkring henne. Naturen är hennes enda referens för att tolka mänskligt beteende. När pojkar från stan börjar intressera sig för den skygga träskflickan, tar hon till det hon lärt sig om insekter.

Vildmarkens läxor är även ett tema i »Into the wild«, Jon Krakauers 90-talsbiografi som också blev ett försäljningsfenomen. Boken är baserad på berättelsen om hur vandraren Christopher McCandless ger sig ut ensam i Alaska, flyttar in i en övergiven buss och lever på det han kan samla och, i viss fumlig mån, jaga. McCandless dyrkar naturen omkring honom som, på gudars vis, är fullständigt likgiltig inför hans respekt. Bra går det inte. McCandless överlevde i strax över tre månader.

Om jag belåtet lapar i mig »Där kräftorna sjunger« känner jag mig fortfarande lite hemsökt av »Into the wild«. En skräckberättelse, en varningssaga. Vi behöver civilisationen. Vildmarken måste bevaras, men inte för att vi ska bo i den. Det var en chock att förstå hur många av mina vänner, särskilt manliga, som såg berättelsen som ett ideal. Jag minns dem väl. Kontorsarbetare, bleka fingrar runt en espressokopp, som analyserade McCandless misstag som om de själva var på väg att lämna den moderna människans måsten för ett liv där man bara får äta det man dödar själv.

Fantasin var snarlik en annan fantasi, lika vanlig i det restaurang- och servicetäta New York jag levde i då. Prepperdrömmen: Att när samhället faller vara den med en plan, en bit land i bergen, en stuga med källaren full av konserver. En bekant i finansbranschen hade en gummibåt i garderoben. Gummibåt? Jo för om katastrofen kom, broar och tunnlar spärrades eller sprängdes, då skulle han ta sin gummibåt och paddla över Hudson River.

Problemet var förstås om hela Manhattan behövde just en gummibåt. Han började ta skjutlektioner, för att få vapenlicens, för att skaffa ett vapen för att kunna försvara sin gummibåt nere på gatan i Tribeca. Att vara prepper är att vara shopper. Det tar aldrig slut.

Men det finns ingen anledning att attackera vare sig vildmarksdrömmen eller prepperfantasin. De verkar handla om samma drift som lockar deltagare till världens alla ultramaraton och extremterränglopp: Önskan om att bli testad. Duger du när det verkligen gäller? Blir du en av dem som överlever, eller inte?

Överlevnadsdramat är allmänmänskligt. Opåverkat av partigränser. Även jag, som saknar illusioner om att besitta någon exceptionell överlevnadsförmåga — i morse fastnade jag i min egen vinterjacka — fängslas  av berättelsen om hur en hungrig människa på olika kluriga sätt hittar mat (och en plats i världen). Även jag, som hellre läser om extremterräng än springer i den, är innerst inne nyfiken på om jag skulle klara av något riktigt svårt. Det deppiga är att prov sällan kommer i ditt favoritämne.

När krisen nu är ett faktum; vården vs. droppsmitta minus immunförsvar, finns det en roll för de samhällsviktiga och en annan för gemene man: stanna hemma. Social distansering och karantän, den enda effektiva strategin för att bromsa smittspridning i väntan på ett vaccin, är inget som inspirerar hjältedrömmar. De modiga har historiskt sett varit de som trotsat förbuden. Gått ut och gjort saker, trots Stasi eller KGB. Som den amerikanske komikern Randy Rainbow sjunger i sin kuplett: Like my ancestors before me, who were called to Vietnam, I’ll sit home all day and facetime with my Mom.

Uppdraget framför oss, som lär eskalera, är i all sin oglamour dessutom dokumenterat svårt. Under spanska sjukan, 1918, var social distansering en metod som gjorde skillnad när det kom till att »platta ut kurvan«. Städer som lyckades stänga ner i tid och hålla nerstängt fick lägre dödssiffror än städer som lyfte restriktionerna för snabbt. Strategin var välkänd redan då. Den amerikanska arméns chefskirurg beordrade alla träningsläger för soldater på väg till första världskriget, att införa karantän så fort en soldat fick symtom. Av 120 läger följde 99 reglerna. Ändå visade det sig inte vara någon skillnad i sjukdom och dödlighet mellan läger som satts i karantän och läger som inte gjort det. Karantän fungerar, men bara om den hålls. Även där, bland soldater, i krigstid, var det nästan omöjligt att få folk att hålla sig isolerade någon längre tid.

Dag ett shoppas det toapapper. Dag två bakas det bröd. Men sen då? En del nationer tar till tvång. Andra frivillighet. I USA lägger kändisar upp bilder på sig själva med en skylt där de berättar vem de stannar hemma för. Problemet är att om de flesta människor har någon som gör dem beredda att stanna hemma, har de också någon som gör dem beredda att gå ut.

Det är minst sagt en utmaning att hitta det narrativ som motiverar en hel nation till extrema beteendeförändringar med kostsamma följder och ingen annan belöning än att behålla det som i februari fortfarande var en självklarhet: ett samhälle som kan vårda sina sjuka och begrava sina döda.

Men inte omöjligt. Överlevnadsdramat kan förena. Den passiva rollen behöver inte bli passiv. Det finns dock ett narrativ som nog måste släppas: Idén om pandemin som parentes, att världen ska återgå till vad den var. Samhällen kommer förändras. Men förändringar kan bli bättre också. Mycket av det vi hade var ändå inte hållbart för någon under 70. <

***

På svenska i april

Reese Witherspoons produktionsbolag Hello Sunshine producerar långfilmen »Där kräftorna sjunger«. Witherspoon – som får räknas som expert på kvinnodominerade mordhistorier i vackra miljöer efter »Big little lies« – bidrog till bokens succé när hon valde den till sin bokklubb.

»Där kräftorna sjunger« släpps på svenska den 29 april på bokförlaget Forum.