En fläkt av Downton Abbey i Värmland

De verkliga paradisen är de paradis man förlorat. 

Så skrev en gång Marcel Proust. 

Orden är motto också för Beata Arnborgs bok Ha förtroende för solen, om kvinnorna på Agnhammar.  

De flesta som har minnen av det rika sällskapslivet på den värmländska herrgården är sedan länge döda. Den stora vita byggnaden med glasverandan och burspråken jämnades med marken 2009. Borta är också fruktträdgård, bersåer, springbrunn, lusthus. Men när Beata Arnborg går på spaning efter den tid som flytt lyckas hon skriva fram en plats fylld av sorlande kvinnoröster, pianospel, och fras av långa kjolar. 

Det är över den egna släktens kvinnor i herrgården i Grums som Beata Arnborg reser en sorts äreminne. Agnhammar var en del av den rika värmländska herrgårdstradition som brett berikat litteratur, musik och konst. Gården hade en särskild ställning redan när Arnborgs förfader köpte den 1872. Den nya ägaren byggde sågverk, hyvleri och tegelbruk och under lång tid var han den största arbetsgivaren i trakten.  

Det finns med andra ord en gedigen samhällsekonomisk historia knuten till platsen, men investeringarna, strejkerna och krigen återges bara som avlägsna åskmuller i boken. Det är i stället det som brukar avfärdas som ”det lilla livet” som intresserar Arnborg. På Agnhammar uppstår kvinnornas guldkant inte genom köpelyx, utan vid födelsedagsbord, utflykter, i musik och bildkonst, litteratur och salongssamtal.  

Kring de bemedlade generationerna svävar livstidstrogna husor, hoper av mer tillfälliga tjänsteandar, guvernanter, friare, lurendrejare, lycksökare, luffare. Alla klasser är representerade och genom dem tar samtidens förändringar gestalt.  

Det finns en tjechovsk aura kring det Agnhammar som beskrivs, men förlaget liknar det (mera säljande) vid ett värmländsk Downtown Abbey. Något ligger det i den engelska TV-serieassociationen. Under det sekel som släkten huserar på gården inleds mängder av kärlekshistorier varav somliga går i ljudlig kras. Här härjar svåra sjukdomar, konkurser och konflikter. Men gång på gång kommer solen fram, den som enligt Fredrika Bremers devis, förtjänar vårt förtroende. Solen smälter bort mörka moln på samma vis som gudsförsynen kan lösa upp mänskliga lidanden och felsteg, menade hon och det tog Agnhammars invånare till sig.  Så nog skulle den värmländska dramatiken räcka till många säsonger.  

Det är framför allt breven mellan släktingarna och tidningsartiklar som Beata Arnborg utgått  från.  Ibland grumlas hennes författarblick av en nostalgisk familjesentimentalitet som gör henne mer än lovligt ointresserad av klassmotsättningar och orättvisor, men för det mesta är blicken stadigt riktad mot Agnhammars kultur, både den konstnärliga och som den som skapades i kvinnovardagens ritualer och sedvänjor. 

Flera av de unga kvinnorna gifte sig med betydligt äldre, etablerade män, oftast från välbärgade och namnkunniga familjer som Matton, Tjerneld, Löwenhielm. Det gjorde det uppenbarligen enklare för kvinnorna att behålla de primära banden till den gård där de vuxit upp. Flera av dem hade fallenhet för konstnärliga uttryck, vilket gjorde livet rymligare och friare, men i många återgivna scener går det att ana leda och frustration inför den kvinnoroll som under 1800-talet inte tillät vare sig förvärvsarbete eller ett mer distinkt samhällsengagemang.   

Ha förtroende för solen täcker ett drygt sekel av vardagshistoria och kvar dröjer bilden av en sorlande kvinnovärld där den enskilda orkade axla stort individuellt ansvar just för att det gick att hämta styrka hos de andra i familjen. Barnen var många. Grundinställningen var att de först och främst skulle fostras till goda samhällsmedlemmar, beredda att ta ansvar för sig själva, sina närmaste och kanske, så småningom, för världen. Så nyss och ändå så länge sedan.

***

Läs även: Livet efter en fars självmord

Läs även: Hur vet man när det är dags att fly?