En insider

Ezra Pound hade fascistsympatier, T. S Eliot var en oförbätterlig antisemit och Mario Vargas Llosa har av somliga kritiserats för sin oblyga libertinism. Ändå har vi vant oss vid att betrakta »Det öde landet« och »Cantos« som stor litteratur. Bör man avkräva större politiskt ansvar av en författare bara för att han eller hon lever i en totalitär stat? Så verkar det faktiskt.

Under veckan som gått har Svenska Akademiens beslut att ge årets Nobelpris i litteratur till kinesen Mo Yan lett till tuff debatt. Redaktörer och journalister i hela världen har villkorat författarskapet: innan vi vet om Mo kommer att ta ställning mot kommunistregimen är det för tidigt att ropa hurra, resonerar man. Dissidenten och exilförfattaren Yu Jie kallar i en intervju med Deutsche Welle valet av Nobelpristagare som »den största skandalen i litteraturprisets historia«; andra har utnämnt Mo till den mest kontroversielle pristagaren sedan Solzjenitsyn.

Och det råder knappast tvivel om att Beijing tagit emot nyheten om Mo Yans upphöjelse med stormande ovationer. Kommunistpartiets propagandachef Li Changchun skrev till exempel ett gratulationsbrev som riktade sig till den kinesiska författarföreningen och som har toppat förstasidorna i alla partikontrollerade publikationer.

För dem som kritiserar Mo, ibland dem dissidenten Ai Wei Wei, är kanske Nobelpristagarens vice ordförandeskap i det kinesiska författarförbundet mest graverande. Författarförbundet är helt i händerna på kommunistpartiet. Har man som Mo Yan accepterat det vice ordförandeskapet, får man bereda sig på alla möjliga eftergifter vad gäller yttrande- och tryckfriheten.

Mo Yan upplever det nog som extra problematiskt att bli jämförd med just Solzjenitsyn. Gulags diktare blev en frihetshjälte när han tog strid mot regimen i Sovjetunionen. Han använde Nobelpriset som ett slagträ i den kampen (»Jag skulle nå fram till nobeltribunen – och låta åskan gå!«) medan Mo Yan lever och verkar i systemet. Surmulet, som på bokmässan i Frankfurt, krånglar han sig ur alla känsliga intervjuer med frågvisa utländska journalister.

Det beteendet – särskilt i en tid som glatt sätter likhetstecken mellan författare och politiska aktivister – har många svårt att förlåta honom. New York Times lät i veckan ett skämt gå runt: »Kina har tre nobelpristagare. Den förste får inte komma in, den andre får inte komma ut och den tredje är Mo Yan«. NY Times syftar förstås på Gao Xingjian, den numera Frankrikebaserade dissidenten som fick litteraturpriset 2000, och på Liu Xiaobo, fredspristagaren från 2010 som fortfarande sitter i fängelse.

Kritiken av Mo Yan är inte ny. Redan 2009 tog han bladet från munnen för att ge belackarna svar på tal. »Många säger: Mo Yan är statens författare«, sa han i en ofta citerad intervju med China Newsweek Magazine. »Det är sant så till vida att jag och författare som Yu Hua och Su Tong får vår lön från kulturministeriet som även bekostar min social- och sjukförsäkring. Så är verkligheten i Kina. I andra delar av världen har folk sina egna försäkringar, men om jag inte hade befunnit mig på den position där jag är i dag, hade jag aldrig haft råd att bli sjuk.«

Helena Magnusson, Kinakännare på konsultföretaget Globalworks i Lund, menar att man – om man läser mellan raderna – ska tolka Mo Yans försiktiga uttalande som en uppmaning till utländsk press att rikta uppmärksamheten mot den kinesiska författarrollen.

Hon påminner om att varje bok som ges ut i Kina måste godkännas av regimen och att varje kritisk utvikning måste balanseras med en handling som kan uppfattas som en lojalitetsförklaring. Bara på det sättet kan författaren eller konstnären fortsätta att verka i hjärtat av den kinesiska diktaturen.

För kommunistpartiets relation till den kinesiska intelligentian är mer mångbottnad än man tror. Lika mycket som man förföljer sina dissidenter, hyllar man sina stora diktare och i romaner kan en hel del regimkritik slinka igenom censuren om den kläs i allegorins form. För att förstå hur det fungerar måste man dock känna till hur den kinesiska författarrollen historiskt sett har utvecklats:

Efter Kinas motsvarighet till vårt moderna genombrott, övergick de kinesiska författarna under början av 1900-talet till att skriva på det lättbegripliga talspråket. Det ledde till en boom för västerländskt orienterade författare och till att den moderna kinesiska romanen såg dagens ljus.

Glädjen blev dock kortvarig. Redan 1925 råkade en rad kinesiska studenter illa ut när de under en demonstration till stöd för textilarbetarna i Shanghai ringades in och slogs ned. Det blev startskottet för många författare att ställa sig i de revolutionära idéernas tjänst. Medan kommunistpartiet sakta men säkert vann mark började icke-revolutionärer och personer med utländska kontakter att anklagas för att vara esteter och borgare. Snart vidtog regimen de första utrensningarna av inte önskvärda författare. De skulle följas av många fler.

Efter den långa marschen hårdnade partiets grepp om författarförbundets medlemmar ytterligare. En av dem, en nu bortglömd poet, undrade stillsamt hur det skulle bli i framtiden om alla författare tvingades att transformera sig till »politiska grammofoner«?

Från och med 1938 slog Mao Zedong fast att allt västerländskt inflytande i kinesisk litteratur skulle rensas bort. Konstnärerna och författarna hade att ställa sig i partiets tjänst och deras uppgift var att skriva folkloristiska dramer åt de analfabetiska massorna, och nästan alla seriösa författare dödades, förvisades eller gick under jorden.

Sedan kom kulturrevolutionen och satte punkt för alla former av konstnärligt skapande. Efter det avstannade den litterära utvecklingen i Kina – vilken litteratur kan överleva tio år av slagord? – och återhämtade sig inte förrän efter den ekonomiska reformpolitikens 1980-tal.

Trots detta beundrade Mao, liksom kommunistregimen i dag, många av de kinesiska intellektuella. Högst av alla höll han den store humanisten och litteräre förnyaren Lu Xun, en författare som lyckades med vågstycket att både hålla regimen på bra humör samtidigt som han fortsatte att skriva politiska essäer. Som bevis för sin tacksamhet lät Mao grunda det så kallade Lu Xun-institutet i början av 1930-talet; en tvivelaktig ära för vilken författare som helst.

Man kanske kan se Mo Yan som en Lu Xun för vår tid. Han är ingen dissident på samma sätt som Vaclav Hável eller Liu Xiaobo, men de flesta av hans romaner är naket och brutalt kritiska till maktmissbruk, korruption och de flagranta övergrepp som lokala partifunktionärer begår mot den i praktiken rättslösa landsbygdsbefolkningen. Nästan alltid ställer han den lilla människans kamp för överlevnad i kontrast mot historiens och övermaktens långsamt malande kvarnar och hans starka kvinnoskildringar är provokativa även i dagens Kina.

Romanen »Vitlöksballaderna« som utspelar sig på 1980-talet är ett glödande försvarstal för bondebefolkningen i sin hemprovins »den vackraste och fulaste, ovanligaste och vanligaste, heligaste och mest depraverade, mest heroiska och uslaste, mest stordrickande och hetast älskande platsen i hela världen«. Boken handlar om hur de lokala partiledarnas uppmaningar till folket att odla vitlök leder till svält och sedan till ett uppror som slås ned på brutalast tänkbara sätt.

I »Det röda fältet«, romanen som för tjugo år sedan gjorde så väl Mo Yan som den kinesiske filmregissören Zhang Yimou världsberömda, skildras den kommunistiska gerillan på ett föga smickrande vis och i romanen »Grodor« – som inte finns översatt till varken svenska eller engelska – kritiseras den kinesiska ettbarnspolitiken. Oavsett om man tycker att Mo är en litterärt framstående författare eller inte, är det svårt att se dessa verk som propagandaskrifter eller författaren som ett instrument för regimen.

»Fysiskt mod är en ovanlig egenskap«, skriver sinologen och översättaren Brendan O´ Hara i ett intressant blogginlägg. »Man beundrar den när man stöter på den, i synnerhet hos stora författare.« Men är fysiskt mod verkligen något man kan kräva av någon annan? Skulle du våga stå upp mot regimen om du riskerade fängelse eller dödshot? Skulle jag?

Faktum är att det finns massor av framstående kinesiska kulturutövare som varken har gått i exil eller tvingats i fängelse. De fortsätter – som filmregissören Zhang Yimou, som inte blir lika kritiserad som Mo Yan – mot alla odds att arbeta inifrån systemet. Så det går att tänja på gränserna för yttrandefriheten.

Varför? Troligtvis därför att alternativen – ett liv i exil, fångenskap eller som akademiker på något gudsförgätet universitet i väst – framstår som ännu sämre. Inte minst därför att den som lämnar Kina för all framtid måste avstå från sina möjligheter att påverka och förändra landet inifrån och för att ganska förfärliga repressalier väntar vänner och familj.

Att kräva större civilkurage av dessa kinesiska författare än av deras västerländska kollegor verkar ogenomtänkt eller till och med rasistiskt.