En judisk moral för en mångkulturell värld

Emmanuel Levinas (1906–1995) genomlevde uppbrott och katastrofer. Under första världskriget och ryska revolutionen tvingades familjen fly fram och tillbaka mellan Litauen och Ukraina. Han studerade för Edmund Husserl och Martin Heidegger i Freiburg och tillfångatogs av nazisterna 1940 som stridande för Frankrike. Levinas tillbringade resten av världskriget i fångläger medan hustrun och dottern gömde sig i ett kloster och fadern och bröderna dödades av SS. 

Levinas ägnade sin filosofiska gärning åt att försöka läka den värld som slitits itu. Hans tänkande finns formulerat i den nu översatta Totalitet och oändlighet (1961). 

Levinas sätter moralen i första rummet, det är våra relationer som är utgångspunkten för mänskligt liv. Här skiljer han sig från sina lärare. För Husserl är kunskapen primär, att förstå hur vi uppfattar världen utifrån vår horisont som människor. För Heidegger är det själva existensen, hur vi är i världen som är centralt. 

Levinas finner en totalitär strävan hos sina lärare (i synnerhet Heidegger, som blev nazist), en önskan om att hitta ett enda sätt att förstå och länka samman tillvaron. För honom är det i stället det brokiga och motsägelsefulla, det främmande och annorlunda, den ständiga förändringen och historiens gång som kännetecknar livet. Vår vishet ligger i förmågan att älska våra medmänniskor, men ofta har vi förväxlat det med att i stället älska ”visheten”, att söka en universell sanning. 

Det är i mötet med ”den andre” som livet tar form, det är ett privilegium att omges av andra människor och deras annorlundahet. Samtidigt ställer det krav på oss, att erkänna den andra personens frihet och värde och vårt eget ansvar för dennes omsorg. Erfarenheten av tillvarons mångfald är ofrånkomlig, även om vi försöker utplåna den andre måste vi först erkänna dennes existens.  

För Levinas handlar det om helighet, vi ser evigheten eller Gud i den andres anlete. Herrens budord blir konkreta genom den andre, ”du skall icke döda!”. Den gudomliga närvaron finns samvaron. 

Levinas studerade Torah noga och för honom finns den upplevda erfarenheten av ett moraliskt liv samlat i den bibliska texten, inte i den västerländska filosofins stelbenta principer och kalkyler. Han tog intryck av den franske rabbinen Rashi som på 1000-talet ”demokratiserade” förståelsen av Gamla testamentet på ett vis som både influerade och förebådade Martin Luthers protestantiska Bibelsyn. 

En linje inom judiskt tänkande betonar att vi genom förstånd och vetenskap kan förstå världen och dess skapare. Vi finner den hos filosofer som Moses Maimonides, Baruch Spinoza och Husserl. Ett annat judiskt sätt att närma sig tillvaron är genom den historiska erfarenheten. Vi anar den hos Karl Marx när han plockar ner sin läromästare Hegel från den idealistiska himlen till den krassa ekonomiska verkligheten och försöker ge historien en universell mening med den kommunistiska utopin som slutmål. 

Men en sådan idolisering av tidens gång går Levinas inte med på, livet i den motsägelsefulla och oberäkneliga världens lycka och umbäranden, branter och dalgångar, förluster och segrar. Förintelse och återuppståndelse. Det levda livet är för Levinas kärleken till det jordiska livet som är här och nu, inte i något fjärran paradis. 

I vår globaliserade och mångkulturella värld med ständig migration över klotet har Levinas filosofi ägnats växande intresse, hur kan vi lära oss att leva med och för den andre? 

***

Läs även: Den prydlige schweizarens mysterier lockar fortfarande

Läs även: Angela Merkels memoarer – en dinosauries revansch