En kubansk Bukowski

Två sidor in i novellsamlingen »Dirty Havanna/Havannatrilogin« knullar författaren Pedro Juan Gutiérrez alter ego sin första svarta kvinna. Därpå följer en orgie i sex, skit, droger, alkohol, misär, fattigdom, desperat jakt på pengar och det ena tragiska levnadsödet efter det andra.

Skildringen av ett Havanna bortom den socialistiska statens kontroll kom att kosta författaren hans jobb som journalist. När boken publicerades på det spanska förlaget Anagrama 1998 förklarades den kontrarevolutionär av den kubanska staten, journalistförbundet kastade ut Pedro Juan Gutiérrez, och många av dem han betraktat som sina vänner slutade tala med honom.

Litteraturvetarna på Havannas universitet följde den officiella linjen och undvek alla frågor rörande Pedro Juan Gutiérrez.

Nu sitter den sextioårige författaren tillbakalutad i soffan under takbjälkarna i ett äldre spanskt kolonialhus på norra Teneriffa, i Spanien, där hans flickvän bor. Det har gått tolv år sedan »Havannatrilogin« kom ut första gången, men varje år publiceras den i minst ett nytt land och minst lika många gånger har han fått berätta bokens om bakgrund. En historia som sammanfaller med en plågsam depression. En depression så svår att den kastade ut honom i ett stadium av självförnedring som i ledde till en av den moderna kubanska, kanske latinamerikanska, litteraturens mest kontroversiella böcker.

– När jag började skriva »Havanna­trilogin« var jag 44 år. Det var augusti 1994 och Kuba befann sig i en djup ekonomisk kris, samtidigt som jag genomgick en tuff personlig kris efter ett raserat äktenskap, efter att min pappa gått bort, en av mina äldsta barndomsvänner begått självmord och mamman till ett av mina barn dött i cancer, bara 32 år gammal.

Pedro Juan Gutiérrez beskriver det som kommit att kallas »den speciella perioden«, då Kubas ekonomi kraschade efter östblockets sammanbrott, som den totala katastrofen.

– Det saknades inte bara mediciner, utan mat. Det fanns inget vatten i Havanna. Ingen hämtade soporna. Det var brutalt, och för mig en stor politisk besvikelse. Jag blev individualist, jag som varit så socialistisk, kommunistisk, revolutionär och alltid trott på kollektivet. Allt rasade samman.

Vid det laget hade Pedro Juan Gutiérrez verkat som journalist på Kuba i 22 år. Han hade tillgång till mycket information som andra inte hade och såg den verkliga vidden av eländet.

– Jag blev deprimerad, väldigt arg, mycket alkoholiserad och var på gränsen till att ta mitt liv.

Den 5 augusti 1994 tog tusentals hungriga Havannabor till gatorna. De samlades på strandpromenaden Malecón där Pedro Juan Gutiérrez kunde beskåda alltihop från sin takterrass på ett av huvudstadens många nergångna 1960-talshus. Efter flera timmars protester slogs demonstranterna tillbaka av polisen, men de kommande två veckorna såg den kubanska kustbevakningen mellan fingrarna medan närmare 40 000 kubaner kastade sig ut i havet med riktning mot Florida på hastigt ihopsnörda flottar.

Tumultet dessa augustidagar 1994 är utgångspunkten för Pedro Juan Gutiérrez novell »Nya saker i mitt liv« som skulle komma att bli den första texten i »Havanna­trilogin«. Om dagarna fortsatte han skriva för den kubanska tidskriften Bohemía och ett par andra tidskrifter. Om nätterna följde ett hejdlöst supande, knullande och mitt i ruset, novellskrivande.

»Om man inte har tillgång till all information kan man inte tänka, inte fatta beslut, inte ha en åsikt. Då blir man en dumbom som är beredd att tro på vad som helst. Det var därför som jag var så besviken på journalistiken och började skriva riktigt råa berättelser. I så uppslitande tider kan man inte skriva snällt. Utan uppmärksamhet mot omgivningen är det omöjligt att fabricera utsökta texter. Jag skriver för att nypa till litet och tvinga andra att känna hur skiten luktar. Man måste sätta nosen i marken och lukta på skiten. Därför skrämmer jag fegisarna och irriterar dem som gillar att sätta munkavle på oss som kan prata.« (»En dag var jag alldeles slut«, ur »Havannatrilogin«)

Pedro Juan Gutiérrez har sagt att 80–90 procent av innehållet i »Havannatrilogin »är självupplevt. Uttalandet har skapat en myt kring författaren som i dag får finna sig i att hänförda läsare från hela världen plötsligt kan knacka på dörren till hans lägenhet i Centro Habana. Hans texter beskrivs ofta som smutsig realism i Charles Bukowskis och Raymond Carvers anda.

– Jag har inte läst trilogin sedan den blev klar och jag kommer aldrig kunna läsa den heller. Den var så smärtsam att skriva. Det tog mig tre år att skriva 60 noveller. Jag säger noveller, men egentligen var det krönikor om vad som hände. Jag var så arg. Jag var skitfull och fullständigt galen.

Liksom alla andra kubaner under 1990-talet insåg snart Pedro Juan Gutiérrez att hans månadslön och ransonerings­kort inte längre räckte till. För att tjäna lite extra sålde han tomglas och även pennor och tändstickor som utländska vänner på besök gett honom.

De två första delarna av trilogin hamnade i slutet av 1997 på ett kubanskt förlag. Tystnaden var total. När Pedro Juan Gutiérrez ringde för att höra vad de tyckte ville ingen kännas vid manuskriptet. En fransk förlagsredaktör på besök på Kuba fick 1998 med sig manuset till »Havannatrilogin« hem. Men boken ansågs för tuff för förlaget, Gallimard. I stället hamnade den på spanska Anagrama som aldrig tvekade.

När »Havannatrilogin« lanserades i Spanien reste Pedro Juan Gutiérrez till Europa. Väl hemma igen, i januari 1999, hade hans liv förändrats för alltid. Utestängd från stora delar av det liv han tidigare levt kom han att bli författare, poet och konstnär på heltid, men trots flera möjligheter lämnade han aldrig Kuba.

Pedro Juan Gutiérrez tror att han fick en del respekt för att han valde att stanna. Han menar att de som går i exil lätt gör sig själva till fiender, utan att de kanske vill det. Han var också mycket tydlig med att säga att han inte skrev politiskt, utan skrev om saker som hände runt honom, om fattigdom.

Enligt Pedro Juan Gutiérrez skulle »Havannatrilogin« lika gärna kunna utspela sig i någon av Brasiliens favelor eller i Mexico Citys förorter. Nu utspelar den sig ändå i Havanna, på Kuba, och många läser in ett politiskt budskap i boken, men han menar att varje läsare gör sin egen bok. Han har träffat flera manliga läsare som använder den som pornografi och gömmer den för sina fruar.

Just de explicita och ofta hårdföra sexscenerna, tillsammans med grov rasism och manschauvinism, har orsakat mycket kritik inom framför allt feministiska kretsar, något författaren rycker på axlarna åt.

– Jag skriver om ett bostadsområde i Havanna där många är rasister och manschauvinister, som tror på manslemmens makt. De är människor som tar sex till den yttersta gränsen av perversion. Vad ska jag göra? Det kanske inte är politiskt korrekt, men för mig finns ingen politisk korrekthet.

Pedro Juan Gutiérrez har i dag fått ett större erkännande som författare på Kuba. Ett par av hans andra böcker har publicerats, nu senast »El Rey de la Habana« vars upplaga på 2 000 exemplar tog slut på ett par dagar. »Havannatrilogin« cirkulerar, tack vare turister, i ett par hundra exemplar.

»Dirty Havanna/Havannatrilogin« kommer ut nästa vecka (Lind & co).

Fakta

Pedro Juan Gutiérrez, 60 år.

Bor i Centro Habana, Havanna, Kuba.

Bakgrund: Jobbade som journalist 1972–1998, bland annat på radio, tv, nyhetsbyrån AIN och tidskriften Bohemia.

Bibliografi: Debuterade 1989 med reportage­boken »Vivir en el espacio«, publicerad på Kuba. Har gett ut tio romaner och novellsamlingar och åtta diktsamlingar.

I Sverige: Levde under tre månader 1999 i Sverige. Upplevelsen är skildrad i boken »Animal tropical« (»Tropiskt djur«).

Han blev inbjuden på en tre veckor lång kurs i journalistik i Kalmar och stannade kvar när kursen var slut. »När det gått en månad var jag uttråkad. Jag förstod ingen svenska, jag slog på tv:n och förstod ingenting. Jag tog fram ett anteckningsblock och skrev om det som hände mig och det jag funderade på. Det blev sedan det centrala, mittenpartiet i «Animal Tropical«. Sverige är raka motsatsen till Kuba. Du ser inga människor utanför fönstren och vädret förändras hela tiden.«

Under tiden i Sverige lämnade han »Havannatrilogin« till tre svenska förlag som alla tackade nej.