En legendars långa farväl

Det finns ett fåtal TV-röster som jag känner igen och kan namnge på ett ögonblick. En halv mening räcker. Historiken Hans Villius hade tveklöst en sådan stämma, journalisten Tom Alandhs röst är en annan med samma omedelbara igenkänning.  

I en tredelad SVT-serie har den sistnämnde nu sagt ”Hej och tack”, efter ett halvt sekel i statstelevisionens tjänst som reporter och dokumentärfilmare. Över 100 filmer blev det. Ibland om stora stjärnors liv och leverne, men oftast om den lilla människans gropiga bana. Alandh säger att han sökte efter öden som av något skäl utspelade sig i uppförsbacke; han ville berätta om dem som hade det motigt eller som drabbats av olycka. Individen må vara utgångspunkt och fokus, men filmerna skildrar i själva verket olika skikt och lager av det svenska samhället och dess tankemönster. Så betraktat är Alandhs samlade verk ett slags bildsatt nationell mentalitetshistoria. Förutsatt att den trygga rösten som berättar, berättar sanningen för oss.  

Genren dokumentärfilm är omvittnat knepig att kategorisera. När bröderna Lumière, den moderna filmens skapare, gjorde sitt pionjärarbete med stativkamera var det just händelser ur verkligheten som de dokumenterade. Ett tåg ankommer till stationen i La Ciotat. Arbetare lämnar fabriken i Lyon. Snart började dramatiseringar och lustigheter smyga sig in och på så vis förhöja det ”verkliga” förlopp som kameran sades fånga. Regin var också tydlig i den film som brukar räknas som den första dokumentären. När Robert Flaherty gjorde Nanook – köldens son (1922) fick inuiterna i norra Kanada finna sig i ändlösa omtagningar. Deras igloo, jaktvapen och livsstil anpassades för att optimera den berättelse filmskaparen ville förmedla. Senast i samband med SVT-produktionen Sabaya (2021) uppstod en diskussion om autenticitet och etik. Händelseförlopp i filmen sades vara äkta, men byggde på delvis fabricerat material, vilket tidskriften Kvartal avslöjade. 

Tom Alandh har i en dokumentär för Sveriges Radio sagt att han inte arrangerade situationer, utan ”hängde på” det som huvudpersonen företog sig. Skulle Monica Zetterlund till att laga fläskfilégryta, ja då tog man bilder på det. Ändå är dokumentärfilmaren aldrig bara en neutral observatör, utan en avsändare vars preferenser influerar urval, klippning och musikpålägg. När agendan blir för tydlig fallerar filmen som trovärdigt dokument.  

Det visar Alandhs kritiserade program om värnplikten där allvaret i repmånadens övningar förlöjligas. Nu avfärdar han själv Repövning som ”tendentiös och smaklös”. Provokationen går igenom för mycket och som kampanjmaterial är filmen verkningslös. Ögonblicket då partiskheten blir uppenbar, förlorar dokumentären ironiskt nog sin kraft som just propaganda.   

Det är när Tom Alandh är som allra mest varsam som han briljerar i sin till filmkonst förvandlade journalistik. Det gör han i berättelsen om Pia Sjögrens hårda liv i missbruk och hemlöshet. Henne följde Alandh i tjugo år. Sju filmer fick Martina Schaub som föddes med Downs Syndrom. Vi följer henne till skolan, på pianolektionerna och i arbetet som lokalvårdare. I med- och motgång. Via en människa, ett öde, visar han hur det omkringliggande samhällets institutioner och regelverk ter sig för den som varken utgör normen eller följer mallen. 

Det är ingen liten bedrift. Alandh spelar ofta ner sitt kunnande om all den teknik som omgett de många inspelningarna. Han är blott ledsagaren, rösten, och beroende av de andra i teamet. Från 1950-talet och framåt kom etiketten auteur att användes på filmskapare med tydlig egenart i bildspråk och omisskännligt berättarsignum. Det var ett begärligt epitet.  

Alandh är en mästar-auteur i sin genre. Och det är inte bara rösten som gör det.

***

Läs även: Tom Holland: Därför är män besatta av romarriket

Läs även: Feministisk film förtrollar Italien