En litterär knockout firar hundra år

Går det verkligen att utse 1900-talets viktigaste bok?

Javisst. Odysseus av James Joyce.

Visserligen är Marcel Proust utförligare i På spaning efter den tid som flytt, och Thomas Mann mer moraliskt komplex i Bergtagen och Robert Musil politiskt intressantare i Mannen utan egenskaper och Selma Lagerlöf mer dramatisk i Gösta Berlings saga.

Men alla de tusentals människor som samlas 16 juni varje år i Dublin för att fira Bloomsday skulle skaka på huvudet om man nämnde dessa författare. För dem är den påhittade Leopold Bloom en klok vän och lärarvikarien Stephen Dedalus den som gör festen rolig. Ja, romanfigurerna är verkligare än sin upphovsman. 

Sant är att de alla träffades i Odysseus, den bok som för hundra år sedan gjorde en okänd frilansande engelsklärare till den moderna litteraturens huvudfigur. Ja, den gänglige och starkt närsynte irländaren slog knock-out på Hemingway, Scott Fitzgerald och alla andra världsvana storheter genom att skriva en tjock roman som handlar om en enda dag i en enda stad. Hur var det möjligt?

James Joyce är litteraturens motsvarighet till Albert Einstein. Likt Einstein ändrade Joyce vår syn på rummet och tiden och därmed på vårt sätt att tolka de människor vi möter och de händelser vi är med om. 

En författares storhet definieras ofta med moraliska kvaliteter, men vad gäller Joyce är det en berättarteknisk ”uppfinning” som garanterar honom en plats i litteraturhistorien. Han gjorde människans inre tillgängligt. Visserligen hade 1800-talsförfattarna dykt ner i sina romanfigurers känslor, men det är berättaren som återger hur någon känner sig. Joyce öppnade slussportarna till allt som finns i en människas hjärna strömma fritt genom den inre monologen. Hans hjältar och hjältinnor talar direkt till oss.

Vi sitter i deras hjärnor. 

Lika virtuos som Joyce berättarteknik är, lika avgränsat är hans tema. Allt han skriver är bundet till en enda stad: Dublin. James Joyce föddes 1882 och lämnade hemstaden för gott när han var i tjugoårsåldern. I närmare 40 år levde han ett kringflackande liv med fru och barn i Italien, Schweiz och Paris. När Joyce första gången lämnade sitt älskade Dublin för att åka till Paris och studera medicin hade han ett lätt litterärt bagage – nästan bara artiklar. 

Alla vänner – och några ovänner – visste att han då arbetade på en diktsamling. När han lämnade Dublin för andra gången med sin blivande hustru Nora, var hans bekanta rätt trötta på att höra om vad han skulle skriva, men uppenbarligen var de också imponerade. I vänkretsen fanns flera författare, bland dem Yeats, som hjälpte honom att få diktsamlingen utgiven. Under åren i landsflykt skrev Joyce noveller som inte står Tjechovs efter och den själv­bio­grafiska romanen Ett porträtt av författaren som ung är en klassisk uppväxtskildring. Men allt detta var förstudier till hans mästerverk Odysseus. 

Berättelsen börjar hos tre unga män som delar bostad utan att egentligen känna varandra så väl. Stephen Dedalus är en ung man som vill bli författare, men försörjer sig som lärare och skribent i en dagstidning. För att få in pengar hyr han ut en del av sin bostad till Buck Mulligan och Haines. Mulligan är en munvig besserwisser, lite avundsjuk på Stephen, och Haines är engelsman som tror sig förstå irländare.

Bostaden är som allt annat i romanen både konkret och symbolisk. Stephen bor i ett torn (dit förstås dagens beundrare vallfärdar). Utanför finns havet, symboliskt nog ett fyrtorn. Stephen är en spanare. Dit kommer en kvinna för att sälja mjölk. Haines försöker tala gaeliska – och hon förstår inget. Sådana scener är boken full av. Och så finns ett exempel på Joyce’s nyordsskapande. Han kallar havet snorgrönt, något som retat mången irländare, men som tonåring insåg jag att en bok som innehåller ett snorgrönt hav måste vara värd att läsa! 

Ordet ”snorgrönt” är en av många signaler i romanen som talar om att berättelsen om en dag i Dublin inte är nostalgisk även om den är återblickande. Det finns ett starkt drag av buspojke i Joyce och det räddar romanen från att vara över-intelligent.

En anledning till att Odysseus anses svår är de många gåtor, skämt och språklekar som Joyce fyllt romanen med. Novellerna som föregick detta mastodontverk är vackra, melankoliska, med underbar rytm och fräschör. Joyce är en av få författare vars novellkonst kan mäta sig med Tjechovs. I novellen De döda som filmatiserades av Hollywoodgiganten John Huston (en annan irländare i exil) förstår en medelålders man, Gabriel, som är på en årlig fest med sin hustru att han aldrig har kommit riktigt nära sin hustru. Ja, kanske har han inte ens älskat henne. Allt detta uppstår därför att han ser sin hustru gripen lyssna till en sång. Han blir förälskad i hennes entusiasm men hon berättar senare att hon hört sången sjungas i sin ungdom av en man hon älskade. Allt tvärvänder i en mening. Slutbilden visar de två makarna på väg hemåt i ett stilla snöfall. Sådana vändningar kan bara en mycket skicklig författare lyckas med. 

Joyce började skriva romanen när han arbetade i Trieste som engelsklärare på Berlitz School. Ambitionsnivån var hög, för att inte säga osannolik. I Odysseus finns samma längtan till Dublin som präglar en del av novellerna, men språket och romanens disposition är totalt annorlunda. Joyce sitter i exil först i Trieste, sedan i Zürich och Paris, och följer passionerat allt som sker i Dublin. 

Joyce strukturerar sin roman efter kapitlen i Homeros antika epos Odysséen. Den unge Stephen Dedalus (som fått namn efter Daidalos som smidde de vingar han och sonen Ikaros flög med) vandrar ut från tornet in i staden och boken skildrar till en början de människor Stephen möter på en skola, en tidningsredaktion, en pub och så vidare. Men så kommer den verkliga stjärnan, även om han ser ut som en loser. Den lite knubbige Leopold Bloom lagar frukost till sin hustru – njure, som alla Joyce-fans vet. 

Leopold fixar i köket medan Molly ligger i den stora varma sängen en trappa upp och tänker på… Ja, det får vi veta i bokens sista kapitel. Sedan är det Blooms tid att ge sig ut i Dublin och det blir en vandringarnas dag. Han börjar med att ta sig till en begravning. De sjuhundra sidor som följer berättar om de bägge männens respektive dag i Dublin. Vi närvarar vid deras samtal på pubar, associationerna kommer och går. Allt finns med: struntsnack, bilder ur gatulivet, sexualitet och toalettbesök. Vilket gjorde att boken länge var förbjuden i åtskilliga länder. Amerikaner fick smuggla in Odysseus efter besök i Europa och den var så omtalad att tulltjänstemännen visste vad de skulle leta efter. 

Som få författare behärskade Joyce sitt språk. Han verkar inte leta efter uttrycken, utan går från minsta skiftning i känslorna, en förbiflugen tanke till burleska skämt, sexuella provokationer och stilparodier. 

Och ämnet? 

Joyce har till skillnad från Dostojevskij inget budskap och jag tror han skulle tittat förvånat om han träffat dagens kulturjournalister som frågar om goda moraliska val och kollar om författaren är en god människa som sköter sig, tar hand om sina barn och är trogen sin partner. Jo, han dyrkade sin hustru men han hade fullt upp med att få ordning på texten. 

Till det yttre var Joyce rätt oansenlig: gänglig, starkt närsynt, undflyende och krävande på samma gång. Han drack för mycket, sjöng gärna och väl (precis som sin far), diskuterade poesi och behärskade den engelska språkhistorien – men någon upphöjd diktare ville han inte vara. Han ville vara levande.

Paolo Coelho – en författare av helt annat slag – har kallat Odysseus för ”dum”. Han menar att romanen bara är form och inte handlar om något. Men där har han fel. Joyce visste exakt vad han ville åt. Begränsningen till den 16 juni 1904 var sättet att få med allt. De enkla huvudpersonerna – ingen har något kvalificerat arbete – behövdes för att fånga vardagen. Vardagen som kan översättas till Livet. Och det ämnet krävde inte bara ett utan flera språk. 

Ett skäl till att Joyce fått ikonstatus är att han väckt nördarnas kärlek. Odysseus är sprängfylld av korsordsliknande knepigheter. Här finns oförklarliga ord som bara kan förstås när man läser dem högt (uttalet ger sambandet). Joyce gillar att dra läsaren i näsan, som när ordet ”klapp” dyker upp i en beskrivande text som ett tryckfel. Förklaringen är att en blind man vandrar genom Dublin. Mannen, en pianostämmare, slår med sin käpp mot gatstenen när han går mot en bar där Bloom nyss hört musik.

Givetvis är texten full av anspelningar på Odysséen; Joyce har utgått från Homeros gestalter och episoder. Shakespeare skämtas det vilt med och Joyce anspelar gärna på Oscar Wilde (en annan skämtsam irländare som Joyce tyckte mycket om). Författaren ger läsaren möjligheten att vara lika finurlig som han själv, när de dyrkar upp den ena hänsyftningen efter den andra. Just gåtorna stöter också bort en del möjliga läsare. 

För Odysseus är verkligen ett narrativ som snor sig kring sig själv – precis som allas liv gör. Romanen är ett enda 700-sidigt ”NU”. Det ögonblick då allt möts. Drömmar, minnen, ljud, dofter, kunskap om det förflutna, förvåning, kroppar, ljus. Till detta behövdes ett föränderligt språk. Joyce skriver som en jazzmusiker improviserar. Han glider med betydelserna, skämtar gärna lite fräckt, som en gymnasist som vill chockera, låter ljud styra stavningen. Språkmelodin är viktigare än logiken. 

Joyce planerade sin roman bättre än sitt liv, som periodvis var kärvt när makarna och deras två barn flyttade omkring i Europa. Men varken hans noggranna planering av boken eller fattigdomen skymmer den berättarglädje som porlar i språket. Romanen handlar om hela livet, också om hur man försonas med sina nederlag. Det är inte ålderdomens försoning utan ungdomens, en insikt i att livet är värt att pröva på.

Försoningens förespråkare är Leopold Bloom, som får stå ut med hustruns otrohet som hans bekanta gärna elakt anspelar på. Joyce låter också Bloom möta antisemitism i barbesökarnas nedlåtande kommentarer. Romanen är religionskritisk, både polemiskt och skämtsamt som när Blooms hustru Molly tar miste på diverse religiösa begrepp.

Rörelsen framåt i boken står den unge Stephen för. Han vill bli författare, han bär sitt verk inom sig oskrivet. Men männen får inte sista ordet, det ger Joyce till Molly. Boken slutar med den enorma monolog Blooms otrogna hustru håller där kroppen, sexualiteten och den grundläggande livskraften tar över berättelsen. Ordet blir kropp. Livet fortsätter. 

Besvarar ovanstående frågan varför man ska läsa Odysseus?

Nej. Men det är lika ­meningslöst att fråga varför man bör läsa Odysseus som det är att fråga varför man ska andas. ­Svaret är detsamma på bägge frågorna: för att man ska leva. Odysseus är en bok som inte bara förändrar läsaren, den förändrar sig själv. Varje läsning ger en ny berättelse. Det måste ändå vara definitionen på ett mästerverk.

***

Toppbild: Författaren James Joyce (vänster) och kvinnor som firar Bloomsday inspirerade av romanen.

Läs även: Håkan Lindgren: Nej, kriget är inte Dostojevskijs fel

Läs även: Tänk efter innan du kritiserar en översättare