Jan Troell – En mästare i marginalen

»Jan Troell är för mig ett alldeles äkta, stort lysande geni. Han ger sig fan på någonting och han bryr sig inte om det är publikt eller inte ... Han är en oerhört märkvärdig, fullkomligt originell och djupt inspirerande regissör.«

Orden är Ingmar Bergmans, hämtade ur filmen »Bergmans röst« från 1997. I flera bemärkelser framstår Jan Troell som en ständig anakronism i svensk film, en unik rest från en mindre strömlinjeformad, mer oskuldsfull era. Till synes allt för lågmäld i förhållande till sina dåtida kolleger – Bergman, Widerberg och Sjöman, och allt för estetiskt orienterad i förhållande till de samtida. Känd varken som verbal filmare eller särskilt meddelsam person låter Jan Troell hellre kameran tala, från 60-talets debut och ännu 40 år senare.

Att han i år står aktuell med en ny, 50 miljoner kronor dyr film är lätt förvånande. Förvisso har Jan Troell länge kombinerat små produktioner med mer omfattande; filmatiseringarna av Vilhelm Mobergs »Utvandrarna« och »Nybyggarna« från tidigt 70-tal tillhör de mest påkostade i svensk filmhistoria.

– Men det här lär bli min sista film av denna storlek, antar den 76-årige regissören, sedvanligt odramatisk, i samband med en förhandstitt av den nya filmen »Maria Larssons eviga ögonblick«.

I juni, under Bergmanveckan på Fårö, är det världspremiär för filmen som tagit tio år att göra. Baserad på hustrun Agneta Ulfsäter-Troells släkthistoria återvänder Jan Troell som så många gånger tidigare till förra seklets början för att berätta om en stark kvinna (Maria Heiskanen) som har att uppfostra såväl talrik barnaskara som en periodare till man (Mikael Persbrandt). En dag vinner hon en kamera på lotteri, och en helt ny värld öppnas.

Historien korresponderar lätt med Jan Troells egen uppväxt, som till skillnad från de arbetarhistorier som ofta upptagit hans filmer, ägde rum i välbeställda Limhamn söder om Malmö. Redan som 14-åring fick han sin första kamera, ett möte som fort övergick i passion. I början av 60-talet var han fotograf vid Bo Widerbergs »Barnvagnen« och ett par år senare var det dags för hans eget mästerverk till debut, »Här har du ditt liv«. Som självlärd regissör, fotograf och klippare hade Jan Troell redan då en egen filmstil. Utöver en uppsjö kortfilmer räknar hans meritlista i dag 15 långfilmer – spelfilmer och dokumentärer om vartannat.

I dagarna släpps hans 20 år gamla film »Sagolandet« på dvd, en drygt tre timmar lång dokumentär, så framsynt och aktuell i vår tid att jag önskar samtliga att se eller se om den. Med dottern Johannas nedkomst som röd tråd, och med den amerikanske psykoanalytikern Rollo May som ledsagare och återkommande samtalspartner till Ingvar Carlsson och Tage Erlander, reflekterar Jan Troell över välfärdssamhällets materiella utveckling och frånvaron av en andlig motsvarighet.

Händelserna som skildras i dokumentären är ofta lokalt förankrade; vardagsbetraktelser som visar motsättningarna mellan glesbygd och civilisation, kyla och värme, liv och död. Om livsfarliga björnlokor, kycklingar som sorteras efter kön, brukshundsklubbar, bilbingo, önskade och oönskade invandrare. I en sekvens skildras en varg på irrfärd i Skåne inför ögonen på medier och skräckslagna invånare. Bilderna, till synes fragmentariska, visar ett Sverige där osjälvständiga medborgare, på eget eller myndigheters bevåg, rationaliserar bort alla främmande inslag.

Redan vid premiären 1988 stormade känslorna. På biografen Fågel Blå i Stockholm visades »Sagolandet« under ett helt år. Pressen skrev spaltmeter och privata brev strömmade in till Jan Troell. Vissa anklagade honom för att lämna ut aningslösa individer i lösryckta sammanhang och hela Sverige i en förmäten amerikans frihetsretoriska analyssoffa. Andra hyllade Jan Troell, däribland även några tillskyndare långt ut på högerflanken.

»Sagolandet« är förvisso en djupt politisk film, men knappast i partipolitisk mening. Mot de båda socialdemokraternas – en före detta och en blivande statsministers – förtvivlade försök att försvara folkhemmet, ställs psykoanalytikern Rollo Mays utsagor om ett konformistiskt land där ordning och effektivitet blivit viktigare än kreativitet och glädje. Kritiken framställs i ljuset av Sverige som mönsterland för den idealiska välfärdsstaten. Snarare än exklusivt riktad mot en nation utgör filmen i dag en civilisationskritik mot västerlandet i stort. Ett samhälle där intolerans och slutenhet växer sig allt starkare. Där människor allt oftare kanaliserar sitt totala omvärldspatos till enskilda händelser, helst med en syndabock att fara ut på. Ett samhälle där febril jakt efter trygghet gör inskränkningar på friheten.

Ännu tio år senare fick Jan Troell försvara filmen: »’Sagolandet’ var inget försök till objektiv beskrivning… Jag ville helt enkelt förmedla mina helt subjektiva känslor om min samtid.« Filmens avsaknad på liv och mening tycks dock gälla än mer i dag. Utan att behöva sluka filmens innehåll med hull och hår öppnar den för fler tankeväckande diskussioner än dagens svenska filmproduktion sammantaget. Som få andra verk lyckas den på allvar tangera frågan om livskvalitet, och samtidigt kasta ljus över välfärdsstatens pågående nedrustning som bidragit till en mer individualistiskt nyttobetonad vardag.

Det verkligt originella med Jan Troell är på det sätt han väver in sin egen biografi i sitt ärende, på samma gång personligt och universellt. I detta påminner han om Andrej Tarkovskij, med vem han också delar en osviklig känsla för att komponera och sammanfoga bilder till en poetisk och symbolisk helhet.

Om den nya filmen »Maria Larssons eviga ögonblick« inte blir den succé som de rekordmånga finansiärerna hoppas på, är det hög tid att Jan Troell på egen hand ger sig ut med kameran igen. Kanske för att se var »Sagolandet« befinner sig ett kvartssekel senare.

Den 14 maj släpps »Sagolandet« på dvd, »Maria Larssons eviga ögonblick« visas under Bergmanveckan i juni och har premiär till hösten.