En midsommarmardröm

Ingen högtid symboliserar tidens gång så effektivt som midsommar. Varje år dyker den plötsligt upp som från ingenstans. Innan någon nu vill hävda att få saker är så återkommande i kalendern som just midsommarafton vill jag bara be er att inte märka ord. Jag försöker konstruera en poäng här.

I veckan har allt handlat om att försöka spurta om tiden. Att maximera de minuter som finns kvar innan klockan obönhörligen slår midsommar och nationen Sverige stänger ner både intellektuellt och myndighetsmässigt. I stället för att självironiskt förklara att det är en högtid då svenskar dansar tillsammans kring ett könsorgan borde midsommar förklaras för utomstående just så: Som en kamp mot tiden.

För vad vore egentligen midsommar utan folksporten att försöka hinna ta sig dit man är på väg samtidigt som alla andra också är på väg någonstans? Den svenska midsommartrafiken bygger på tillräckligt mycket taktik, förarbete och fulspel för att kunna bli en OS-gren. Ett misstag och stången är redan rest på slutdestinationen.

För allt på midsommar handlar om tid. Det nöjda leendet hos den som i år blev först med att fälla kommentaren om att vi nu går mot mörkare tider. Det är svensk folkhumor. Eller kanske snarare en sällskapslek. Som varpa eller luftgevärskytte fast utmärkt att utföra även inomhus vid regn. Att förstöra en stämning kräver ju inte rum utan endast tajming.

Om midsommar är när tidskampen står i zenit är resten av sommaren en skugga med tiden flåsande i nacken.

Nu kanske någon misstänker att det är gammal hederlig semesterstress som tagit sig in på sidorna och sedan eskalerat av sig själv. Inte då. Detta är en tidshets av en mer existentiell karaktär som sattes i gång förra helgen. För en morgon låg det plötsligt där i hallen: gratismagasinet »Sköna Södermalm« med undertexten »ett magasin för dig som bor på Södermalm«. Och nej – här kommer inget gnäll över hur småborgerlig den forna arbetarklasstadsdelen gått och blivit. Det var ju länge sedan och det brukar dessutom vara just de som själva är med och skapar gentrifieringen som gnäller om den. De som utsätts för den får lika tyst som vackert maka på sig. Att »Sköna Södermalm« är full av annonser för dyra diamantsmycken, mäklarannonser för niorumsvillor med pool i Visby och nya Ford Mustang (från 370 000 kronor) är kanske en obekväm smocka för självbilden men det är inte alls överraskande. Södermalm är ju bara ännu en stadsdel där invånarna försöker lägga om lånen på ett förmånligt sätt. Också där är det tiden som skapat vinnarna. För vissa lotterier drar man nitlotten i bara genom att födas. Jag tänker på bostäder när jag läser »Sköna Södermalm«. Om hur inget avslöjar ens ålder som hur man man bor.

Här generaliserar jag givetvis generöst utifrån Stockholms innerstad. Som infödd Stockholmare – som aldrig prövat andra boendemarknader – har jag bara detta att bidra med till denna högst ovetenskapliga krönika. Men det är alltid tiden som jag förbannar när jag oklädsamt avundsjukt sneglar på hyresvåningarna uppe på Mosebacke torg. Vi som kom för sent för hyresrätterna och därmed fick anpassa oss efter marknaden har bara haft en sak att glädja oss åt. Att vi åtminstone inte kom in sist på bostadsrättsmarknaden. Det är det som varje generation har att spela med inför de yngre generationerna. Ja, ni kanske har högre ämnesomsättning och mer collagen kvar i huden – dessutom vet ni hur man ska göra sig en karriär på Youtube – men vi hann köpa in oss på bostadsmarknaden för tio år sedan. Det handlar som sagt om tiden. Överallt finns påminnelser om att man ständigt befinner sig lite efter för att riktigt kunna njuta av livet. Samtidigt någonstans i Sverige reser någon ännu en midsommarstång.