En ny typ av biografier når fotbollen: »Svårigheterna är det intressanta«

I stort sett ensam och på kort tid byggde Daniel Kindberg upp Östersunds FK till en klubb som klättrade i seriesystemet och som gjorde saker på andra sätt, på nya sätt. Under hans ledning gjorde det lilla jämtländska laget det omöjliga – tog sig till Europa League och besegrade Arsenal. Men för folk utanför fotbollen blev han nog allra mest känd när allt brakade samman.

En personlig berättelse, det är vad både förlag och läsare är ute efter. Lyssnarna också för den delen. Trots att det skrivs en del fotbolls- och idrottsmemoarer i Sverige, har de sällan nått andra än de närmast sörjande, det vill säga de fotbollsintresserade som läser böcker. David Lagercrantz Zlatanbok är förstås ett undantag. Patrik Sjöbergs Det du inte såg, skriven av Markus Lutteman, likaså. En bra biografi kräver mer än bara hjältehistorien om en fotbollsspelares (eller höjdhoppares) väg till de stora arenorna. Egentligen är det kanske lika intressant när den som berättar faktiskt inte har nått hela vägen.

Tisdagen den 17 april 2018 förändrades den före detta yrkesmilitären Daniel Kindbergs liv drastiskt. ÖFK:s starke man, som också var vd för det kommunala bostadsbolaget Östersundshem, anhölls och dömdes senare i tingsrätten till tre års fängelse, bland annat för grov trolöshet mot huvudman och grovt bokföringsbrott. Han dömdes även till näringsförbud. Domen är överklagad och kommer att tas upp i hovrätten i november.

Höstens svenska bokutgivning innehåller flera böcker med den här typen av personliga berättelser från sportvärlden. Först ut är författaren Marcus Birro, som har skrivit ner Daniel Kindbergs story, och fotbollsjournalisten Erik Niva, som noterat fotbollsspelaren Martin Mutumbas kärlek till Rinkeby. I båda böckerna är motgångarna, motståndet och felvalen en viktig del av berättelsen. De är skrivna i jagform och barndomen får ta stor plats när huvudpersonernas liv fram till i dag betas av tämligen kronologiskt, inte minst för att uppväxten har format dem så mycket.

– Att läsa om en person som har varit rakt igenom framgångsrik hela livet, det är ju så tråkigt. Det är svårigheterna som är det intressanta, som Daniels tuffa barndom, säger förläggaren Bertil Ekerlid om Kindberg, och beskriver honom som en extraordinär person som tenderar att hamna i dramatiska situationer.

[caption id="attachment_644734" align="alignnone" width="1500"] Engelska fotbollsspelaren Peter Crouch har släppt tre självbiografier. Hittills.[/caption]

I England skriver många, många fotbollsspelare och managers (med hjälp av spökskrivare) självbiografier eller memoarer. Vissa av böckerna är gastkramande personliga, sorgliga och samhällskritiska, som 61 minutes in Munich om Howard Gayle, den förste svarte spelaren som nådde Liverpools A-lag.

Marcus Birro konstaterar att han älskar historier, andra människors historier, och han har mer och mer lämnat det egna skrivandet bakom sig.

För Marcus Birro togs det avgörande, nödvändiga steget när han fick Daniel Kindberg att öppna sig så mycket att han började gråta. Birro, som inte heller alltid har gjort de rätta valen i sitt liv, insåg tidigt att det fanns mer än fotbollen i Kindbergs liv, annat som format honom.

Men när blir det litteratur och när är det »bara« en intressant historia?

– Daniel Kindberg är verbal. Ibland måste hans röst få klinga i boken. Men ibland, för mig som författare, måste det få bli intressant och spännande, dramaturgiskt bra litteratur också. Det går lite sådär ärligt talat i en sådan här bok. För den läses också av folk som kanske inte annars läser litteratur, vad det nu är, utan de vill läsa om just hans liv, förklarar Marcus Birro.

Den anpassningen till en bredare publik innebär lite kortare meningar, lite kortare kapitel och rent språkligt är det på en lite annan nivå, som Marcus Birro uttrycker det.

– Du kan inte ha tjugosju sidor där du beskriver utseendet på en trädgårdsstol, sådant som jag älskar egentligen, utan du måste vara korrekt, snabb och tydlig. Men åh, det är ändå så jävla gött att få gå utanför sig själv och berätta andras historier, säger han.

Daniel Kindberg själv är överraskad. Han trodde aldrig att han skulle bli så privat, så öppen och känslosam. Han är medveten om att skriverierna om boken i första hand kommer att handla om domstolsprocessen och om hans fortfarande storslagna drömmar om ÖFK:s möjligheter, men han har en förhoppning om att boken kan »krossa en och annan fördom«.

– Väldigt många ser mig nog som den bullriga, obstinata och hårdföra fotbollspampen. Det är jag kanske också, men det finns en annan sida, en annan människa. Allt är inte svart eller vitt, säger Daniel Kindberg.

Boken om Daniel Kindberg heter Mitt liv – inget försvarstal, och det hade lika gärna kunnat vara titeln på boken om Martin Mutumba. Fotbollsspelaren som vann SM-guld med AIK 2009 är inte försiktig alls, och boken om honom är så långt från ett försvarstal man kan komma. Utbrotten, bråken, drogförsäljningen, nyckerna och oviljan att tyglas och styras fångas på ett naket sätt i boken som fått titeln Äkta hela vägen. Mutumba skyller inte ifrån sig på någonting. Det är inte den ibland ohämmade rasismen som fått honom att flippa. Det är inte heller livet i byn, i förorten, i Rinkeby, som fått honom att bli annorlunda, eljest som Daniel Kindberg skulle säga det. Mutumba vill tvärtom tacka Rinkeby, platsen som är hans hem, där invånarna förstår honom och som trots en hård jargong står vid hans sida när allt går åt helvete. Genom att berätta sin historia via Erik Niva försöker Mutumba göra livet i Rinkeby mer begripligt. När jag intervjuade Erik Niva förra året sa han att »fotbollen i första hand är ett redskap för att göra min egen värld större och mer begriplig« och att han försöker göra den till samma sak för andra.

Även om det är för att han har varit fotbollsspelare som Mutumba får berätta sin historia så går boken långt bortom bekännelselitteraturen eller fotbollsböckerna i sin skildring av ett delat Sverige, där Mutumbas Rinkeby annars mest får representera de utsatta förorterna där det mesta har gått fel.

På så vis går utvecklingslinjerna i de två böckerna, för de två männen, åt motsatt håll. De två aktuella böckerna och de två männen de handlar om, är helt olika. Daniel Kindberg kanske hamnar i fängelse längre fram. En glasögonprydd Martin Mutumba , tidigare känd för sin gränslöshet och impulsivitet, däremot, sitter nu i ett klassrum vid Telefonplan. Under året som kommer ska han ha hand om en förskoleklass, och när vi ses i klassrummet en stekhet förmiddag är han energisk och bubblande: Erik Niva från Malmberget är på riktigt, han är äkta, säger han. Valet av spökskrivare var givet.

– Jag vill att boken ska ge folk som har samma bakgrund som jag hopp om att saker kan förändras till det bättre, och jag vill att läsaren som inte har min bakgrund ska få en förståelse för min resa. Många grabbar i orten har liknande problem och när vi var unga pratade vi inte om problemen. Vi gjorde något som dämpade, vi rökte på eller spelade fotboll. »Låt oss bara drömma oss bort«, säger Martin Mutumba om varför de inte snackade med varandra. Eftersom han spelade så mycket fotboll som barn, så hade han aldrig tid att läsa.

– Därför är det extra kul att ha en egen bok. Det är som ett bevis för att min historia också är värd att berättas. Jag ville inte att boken skulle vara tillgjord, konstruerad eller oärlig. Det var viktigt, säger Martin Mutumba, som hoppas nå utanför fotbollsvärlden med sin berättelse. Han vill det, för att som han säger det:

– Jag lärde mig tidigt att för att överleva måste jag dribbla. På och utanför plan.

Böckerna säger något om livet i Östersund och Rinkeby, om att vilja göra tvärtom och om utanförskap, men också om fotbollens konservatism och kärna, om att all makt finns hos medelålders vita män som gör som de alltid har gjort och som gärna vill att det ska vara så även i fortsättningen.

***

FAKTA: Fotbollslitteratur

Mitt liv – inget försvarstal, om Daniel Kindberg, skriven av Marcus Birro.

(Marcus Birros nästa projekt är att skriva Lasse Berghagens memoarer, som är tänkta att ges ut hösten 2021.)

Äkta hela vägen, om Martin Mutumba, skriven av Erik Niva.

Senare i höst kommer boken om Lotta Schelin som fick lägga skorna på hyllan i förtid efter en allvarlig nackskada. Boken är skriven av hennes fru, journalisten Rebecca Schelin. »Det blir en berättelse om vad drömmar kan kosta, men också om allt de kan ge«, står det i förlagets beskrivning av I huvudet på Lotta Schelin.

I slutet av september kommer fotbollsjournalisten Olof Lundhs nya granskande bok, Landslaget enligt Lundh.

Jag är Zlatan, skriven av David Lagercrantz, har sålts i mer än en halv miljon exemplar bara i Sverige.