En önskan att bemästra döden
I Alex Schulmans bok »Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött« berättar han för sin psykolog om när han en kväll vandrade på en gata i centrala Stockholm och såg en gammal man veckla ut sig på asfalten och dö. Samtidigt susade fyrans blåa buss förbi. Passagerarna lyfte blicken för ett ögonblick, såg på mannen genom rutan, och återgick sedan till sitt. Ett helt liv släcktes, ändå stannade tillvaron inte upp. »Det blev inte ens ett hack i världen.«
För den som går och drar på mer eller mindre flagrant dödsångest är tanken vanlig. Snudd på banal. Det oerhörda i att tillvaron fortsätter sin gilla gång. Att i samma stund som en person står och väljer mellan blekt eller oblekt toapapper på Ica, räfflat eller oräfflat, gör en annan person sin sorti.
Det är inte så konstigt att dessa tankar snurrar fortare nu än de brukar. Hittills har kulturåret mest bjudit på dystra besked. Först dog Per Oscarsson i en brand, sedan lämnade Lena Nyman oss, och häromdagen var det Per Grundéns tur att gå över till andra sidan. På ett bräde var flera av barndomens mest trofasta vänner borta. Borka och Lovis i »Ronja Rövardotter«, och Wall-Enberg i »Jönssonligan«. Och i allt detta känslomässiga kaos fortsätter livet som vanligt i landet Sverige; centerpartister går på partidagar med sin ringpärm, Göran Persson brer ut sina ord som smör i statlig television, melodifestivalen fortsätter att glittra lika smaklöst som alltid …
Ändå får man säga att det ur odödlighetssynpunkt är ett privilegium att vara firad skådespelare. Genom sina filmer, och inte minst andras inspelade hyllningar på sajter som Youtube, behåller man naturligt ett slags evigt liv i det kollektiva medvetandet.
För oss vanliga dödliga gäller andra regler: att sprida så många bilder som det bara går på sig själv överallt; via Facebook, bloggar, Twitter. Eller?
Fotograferandet har alltid varit en rit som stärkt familjens band och tillhörighet. Men också, som Susan Sontag konstaterar i sin klassiska bok »Om fotografi«, ett effektivt sätt att förläna en händelse en sorts odödlighet och betydelse som den annars aldrig skulle ha fått. Sällan har det väl fotats och filmats så mycket som nu. Överallt detta idoga dokumenterande (fota när man äter glass, fota när ungen gungar, fota en snygg dumpling). Det går knappt att gå på gymmet längre utan att någon sticker upp en Iphone i armhålan.
Sontag igen: »Fotograferingen har upprättat en kronisk voyeuristisk relation till världen som nivellerar alla händelsers innebörd.«
I upptagenheten kring döden finns en risk att vi missar det där andra. Livet.
Läs Nils Petter Sundgrens minnesord över Lena Nyman.
