En osminkad klassresa

Affärsmannen, skeppsredaren och entreprenören Axel Johnson (1844–1910) är en person som inkarnerar mycket av det moderna Sverige. Hans liv sammanfaller med industriell revolution, järnvägsbyggen, kommunikationsrevolution, radikala politiska reformer och mycket annat.

Axel Johnson var en self-made man, vilket han gärna framhöll. Han lärde sig på egen hand engelska, franska och tyska i unga år – uppenbarligen hade han en stark drivkraft. Han var snarast att beteckna som arbetsnarkoman (”det är det egna arbetet, som är livets Krydda”, skrev han i ett brev). Han hade uppenbarligen sinne för affärer. Han gjorde en snabb och lång klassresa. Föddes fattig och dog rik. Mycket rik. Vid hans bortgång 1910 värderades dödsboet till 16,5 miljoner kronor i dåtidens penningvärde, vilket är mer än en miljard kronor i dag.

Författaren och journalisten Axel Odelberg har nu skrivit en fyllig och välresearchad biografi om Axel Johnson. Den bygger huvudsakligen på brev och dagboksanteckningar, och ger på så sätt en initierad och delvis osminkad blid av klassresan, entreprenörskapet, de många affärsresorna och inte minst familjelivet.

I 18-årsåldern lär Axel Johnson ha vandrat från Jönköping till Stockholm där han snabbt fick enklare jobb. Han var av allt att döma flitig och plikttrogen. Efterhand köpte han några aktier i ångbåtsbolag – en framtidsbransch när ångbåtarna började revolutionera handel och resande. Snart spände han bågen högre. Han köpte partier med järnspadar i England som han importerade och sålde till de pågående och allt med intensiva järnvägsbyggena i Sverige. Sen rullade det på. När han var 29 år gammal sade han upp sig från butiksjobbet och blev sin egen: ”Begåvad, ambitiös och hungrig på att lyckas”, beskriver Odelberg honom. 

Axel Johnson importerade snart allt, från kol, cement och terpentin – till textilier, pottaska och ost. Han byggde upp kontaktnät och lärde sig branschkunskap. Snart kunde han anställa personer för att hålla reda på de växande affärerna. Efterhand köpte han fartyg och inledde sin redarbana, och Nordstjernan skulle efterhand bli en av Sveriges mest betydande rederier. Det är en framgångssaga utan like.

Som dokumentation och redovisning betraktad är Odelbergs arbete storslaget och svårslaget. Som historisk berättelse är dock resultatet inte alltid lika övertygande. Första halvan av boken bygger främst på de romantiska breven mellan Axel och hans fästmö och sedermera fru Annie. Breven är många och långa. De är ömma, oerhört detaljerade och förvånansvärt frispråkiga. Och Odelberg citerar generöst. 

Det unga paret hade av allt att döma ett bra sexliv. Bland annat. Men Odelberg sovrar inte så mycket i materialet. Allt ska med. Till exempel vad paret fick för lysningspresenter inför bröllopet. Ett dussin matskedar, teskedar och gafflar i silver, plus en förläggarslev i samma material. Och ett vackert salsur. Samt en vit sockerskål, en vit gräddkanna och en kaffekanna i silver och vitt. Och – ytterligare två sockerskålar i silver. Bland annat. Okej, Odelberg har knappast slarvat med researchen – frågan är vad jag som läsare ska göra med detta informationsöverflöd. Jag älskar detaljerade böcker, och många berättelser blir bättre av konkretion – men detaljerna bör vara betydelsebärande och fånga läsarens fantasi och vara en del av berättelsens dynamik.

Ett annat berättartekniskt problem är att Odelberg har låtit den fiktiva berättelsen från Mina drömmars stad, romanserien av Per Anders Fogelström, löpa parallellt med berättelsen om Axel Johnson. För mig – som tyvärr inte har läst Mina drömmars stad – blir dessa fiktiva element både störande och förvirrande. Påhittade karaktärer blandas in i den historiska berättelsen, och kanske ryms här en berättarteknisk spetsfundighet. Men den går mig förbi – det blir bara fler namn att hålla reda på. 

Berättelsen om Axel Johnsons liv och gärning är spännande nog för mig i alla fall.

Slutet av Axel Johnsons liv präglas dock av en bitter och uppslitande familjefejd. Han är ständigt besviken på sina fyra söner – de är i hans ögon lättsinniga och bortskämda. Och de har det inte lätt med sin krävande far: sparsamhet och hårt arbete var det som gällde. Konflikterna var Dallaslika, skriver Odelberg i en referens som kanske inte så många under 35 förstår. Pappa Axel mot alla sönerna, mamma Annie mot de två yngsta sönerna, som i sin tur låg i konflikt med de två äldsta bröderna. Sönerna hade planer på att få sin far omyndigförklarad, och själv menade han att de inte var värdiga att vara hans barn.

Axels fru Annies dagbok berättar i en i mitt tycke oändligt sorglig passus om hur julen 1908 firas i all ensamhet i familjens slottsliknande villa i Stocksund. Familjen är slagen i spillror.

Ett par år senare dör Axel Johnson och efterlämnar sitt affärsimperium. Den äldste sonen tog efterhand över, och rörelsen fortsatte växa och är än i dag livskraftig. I dag äger Axel Johnsons arvingar bland annat Åhlens, Hemköp och Willys.

Axel Johnsons klassresa sammanfaller med Sveriges likartade resa – från fattigdom till en av världens mest framgångsrika länder. Redan vid slutet av 1800-talet var medellivslängden i Sverige en av världens högsta. För Axel Johnson var ju inte ensam om sin klassresa i det lilla fattiga glest befolkade landet i norr. Här skulle man önska att Odelberg lyfte blicken från familjeintrigerna något: vad hade Axel Johnson gemensamt med andra klassresenärer? Hur mycket berodde på folkskola och protestantisk arbetsmoral? Finns det andra faktorer bakom framgångarna?

Nåja, man kan inte begära allt av en bok. Denna berättelse väckte ytterligare nyfikenhet på hur Sverige som ingenjörs- och industriland växte fram och formades. Inte illa.

Läs även: Adelskvinnan som vägrade ta ett nej

Läs även: Klarnas resa – från socialbidrag till miljardbolag