En röst som väcker liv

Vem älskar inte Monica Zetterlund? Hennes röst har förmågan att öppna särskilda rum i den svenska folksjälen. Den tycks väcka liv i bitterljuva känslor, minnen av folkhemmet och en svunnen framtidstro. Inte många andra svenska sångröster har den kraften. Evert Taubes förstås och Cornelis. Möjligen också Ted Gärdestads.

Nu släpps »Enkel vacker öm: Boken om Monica Zetterlund«, den första heltäckande biografin över den folkkära artisten, författad av journalisten Klas Gustafson. Utgivningen befäster Monica Zetterlunds status som en svensk ikon. Men hur är det egentligen, har sångerskan alltid haft samma framskjutna position?

Som popartist i Pontus & Amerikanerna, sjöng jag 1991 in en låt med titeln »Monica Zetterlund«. Varför då? Det låter kanske pretentiöst, men jag tror att jag ville påminna Sverige om Monica Zetterlunds storhet. Hon var redan en legend. Men trots att hon ännu levde, var det som om hon sjöng från »andra sidan«. Fanns hon på riktigt? Var det någon annan än jag som tänkte på henne?

Jag skrev låten vid mitt köksbord i Vasa­stan, ovetande om att renoveringen av Monicas karriär som sångerska var i full gång. Arbetet pågick bara ett stenkast från min lägenhet. I gamla Metronome-studion på Karlbergsvägen spelade Zetterlund in albumet »Varsamt«, en skiva som kom att bli hennes största försäljningssuccé.

Till skillnad från kompisarna i uppväxtens Hagfors var Monica aldrig intresserad av Elvis eller Sven-Ingvars. Hon präglades tidigt av pappa Bengts diggande, och hennes hjärta slog från allra första stund för jazzen.

Som fjortonåring hoppar hon in och sjunger i hans orkester. Men inte i schlagernumren, bara i jazzlåtarna. Ett ställningstagande som skvallrar om en stark inre kompass.

Monicas talang, integritet och målmedvetenhet tar henne från amatörorkestrarna i Värmland till professionella storband i Köpenhamn, och så småningom till Stockholm. I tur och ordning möter hon Pär Rådström, Beppe Wolgers och Hasse & Tage, lite senare förstås också Povel Ramel.

Under 60-talet cementeras Monicas berömmelse genom en oändlig ström av skivinspelningar, folkparksturnéer, revyer och tv-produktioner. Om det blev en stund över, bjöd Monica på fest i villan på Lidingö.

Mötet med Beppe Wolgers är betydelsefullt. Han var jazzfrälst precis som Monica. En ung poet som i tidens gräns­överskridande anda sökte sig till populärkulturen.

Till en början får Beppe sina nyskapande sångtexter refuserade. Men så, i 60-talets absoluta start, finner han nåd och har turen att möta Monica Zetterlund. Hon blir en fingertoppskänslig uttolkare av Beppes lika ömsinta som hippa texter.

Den språkliga tonträffen i Beppes text till »Sakta vi gå genom stan« från 1961 var en smärre revolution. Än i dag utgör texten ett riktmärke som alla svenska låtskrivare med självaktning tvingas förhålla sig till.

När vi startade Pontus & Amerikanerna hade Beppes ideal fallit ur mode. 1980-talets poplyriker målade med breda penseldrag, och texterna späckades med »himlar« och »hav«. Att vid decenniets slut återupptäcka den vardagsnära stilen hos Beppe Wolgers och Hasse & Tage kändes uppfriskande.

Mot slutet av 60-talet ringer det inte längre lika ofta i Monicas telefon. Världen förändras. Jazzen flyttar från Nalen och Gyllene Cirkeln till Moderna museet. Beppe Wolgers lämnar Stockholm för Jämtland.

Monicas kompassnål tycks plötsligt snurra runt-runt. Hon gör oinspirerade schlagerinspelningar. Alkoholen som tidigare hjälpt henne att varva ned, blir ett sätt att fly. Hon känner skuld över sina livsval och sin försummade roll som mamma. Jag kommer att tänka på Dusty Springfield. De båda sångerskornas liv uppvisar flera paralleller. De var snudd på jämnåriga, Monica två år äldre, född 1937. Båda hade framgångsrikt anammat svart amerikansk musik, och deras karriärer följde snarlika mönster.

Även Dusty tappade styrningen efter sitt framgångsrika 60-tal. Efter succén med »Son Of A Preacher Man« 1969, flyttade den brittiska sångerskan till Los Angeles; tappar gnistan, dricker, knarkar och spelar in alltmer profillösa skivor.

Att som 30-årig kvinnlig »old school«-artist försöka navigera i 70-talets mansdominerade, föränderliga skivbransch var förmodligen inte lätt. Gustafson skriver att Monica varken kände sig »hemma hos de kommersiella platåskorna eller de progressiva näbbkängorna«.

Både Dusty Springfield och Monica Zetterlund saknade under 70-talen klartänkta pålitliga ledsagare, i form av låtskrivare, producenter och skivbolagsmän. Monica verkar framför allt ha saknat Beppes lätta hand. Hon provar att locka nya texter ur Olle Adolphson, men försöken leder ingen vart.
1968 inleder hon ett samarbete med Metronome. Skivbolagets producent Anders Burman har jazzrötter, näsa för hits och full koll på tidsandan. Hans artiststall rymmer Cornelis, Fred Åkerström och Pugh Rogefeldt.

Det borde väl ha varit som bäddat för stordåd? Tyvärr, kemin mellan Monica och Burman stämmer inte. Samarbetet börjar och slutar i singeln »Gröna små äpplen«.

Under 70-talet är Monica mer skådespelare än sångerska. Efter rollinsatser i Jan Troells »Utvandrarna« och tv-serien »Söderkåkar« medverkar hon i en rad filmer och tv-produktioner. Hon lever ett allt mer obskyrt artistliv, men runt decennieskiftet 80–90-tal händer något. Ett populärkulturellt kretslopp fullbordas, och många av 60-talets musikhjältar välkomnas tillbaka i rampljuset.

I England spelar Dusty Springfield in nya hitlåtar med Pet Shop Boys. Monica Zetterlund blir föremål för en tv-dokumentär signerad Tom Alandh och tar emot en låt av Mauro Scocco. Och som en liten kugge i stort maskineri, sitter jag i köket och skriver min hyllningslåt.

Under 90-talet växer sig Monicas legendstatus ständigt starkare. Hon ger ut sina memoarer och får karriären samlad i en tjusig cd-box. Bortglömda New York-inspelningar lyfts fram i ljuset. Sverige erkänner nu hennes betydelse som sångerska.

Om Hollywood hade skrivit manus, hade berättelsen om Monica Zetterlund slutat här. Men, vi vet alla vad som hände.

Monica Zetterlund dog 2005 i en brand i sin lägenhet vid Roslagstull i Stockholm. Hon blev 67 år gammal.