En rutten haj för 75 miljoner

Det gick ett sus genom konstvärlden. En uppstoppad haj, fångad på Australiens västkust och skeppad till England, inlagd i formaldehyd och för all framtid på jakt efter rov i ett jätteakvarium. Var det konst? Och varför skulle någon vara beredd att betala 12 miljoner dollar, eller nästan 75 miljoner kronor räknat på dåtidens växelkurs, för en haj som dessutom var så dåligt uppstoppad att den hade börjat ruttna?

Året var 2005 och säljaren hette Charles Saatchi, världens kanske mest inflytelserika konstsamlare. Han hade beställt hajen redan 1991 av den då unge brittiske konstnären Damien Hirst. Saatchi hade betalat Hirst 50 000 pund, något som på det tidiga 90-talet ansågs vara vansinnigt mycket pengar och som hade fått kvällstidningen The Sun att ha rubriken »50,000 For Fish Without Chips«.

Nu skulle alltså verket säljas igen, och Saatchi ville ha mer pengar än som – undantaget Jasper Johns – någonsin betalats för ett verk av en levande konstnär. Köparen var ingen mindre än Steve Cohen, ägare till en investmentbank och miljardär.

– Jag blev oerhört fascinerad när jag hörde talas om den här affären. Varför skulle en man som Steve Cohen, som anses vara ett finansiellt geni, vara beredd att betala så mycket pengar för en haj i dåligt skick? Jag förstod det faktiskt inte, säger ekonomiprofessorn Don Thompson som beslutade sig för att ta reda på det och skriva boken »The 12 Million Dollar Stuffed Shark«, en nästan 300-sidors genomgång av vad det är som driver konstmarknaden och får till synes vettiga människor att betala fantasisummor för verk som vanliga dödliga inte ens förstår är konst.

Eller vad sägs om en skinnjacka slängd i ett hörn, av konstnären Jim Hodges, med titeln »No-one Ever Leaves« och som såldes för nästan fem miljoner kronor på auktionsfirman Sotheby’s? Bilden i auktionskatalogen ser ut som en annons för skinnjackor, skillnaden är att den här sitter fast med silvertrådar i väggen. Eller ta Jeff Koons »New Hoover, Deluxe Shampoo Polisher«, en dammsugare i en plexiglaslåda med fluorescerande tuber på var sida, som såldes för 13 miljoner kronor.

Don Thompson, som har arbetat på prestigefyllda universitet som Harvard och London School of Economics, förklarar att det handlar om att göra sig ett namn och bli ett varumärke. Och när man väl blivit det så kan man tillåta sig att skapa nästan vad som helst, och det kommer att betalas fantasisummor.

– Steve Cohen köpte inte en haj. Han köpte en Saatchi och en Hirst. Det är deras namn som är värda så mycket pengar, säger Don Thompson.

Det finns ett fåtal personer och institutioner som driver hela konstmarknaden, förklarar Thompson och säger att vem konstnären är bara utgör en liten del av priset. Samlare som Charles Saatchi, eller galleristen Larry Gagosian, kan få hela konstvärlden att gå åt samma håll, och om en tavla hängt på ett erkänt konstmuseum som Guggenheim i New York eller ägts av en Rockerfeller, driver det på priset ytterligare. Ett tidigare okänt självporträtt av säg Francis Bacon skulle självklart ropa in miljoner dollar på en auktion, men är det en namnkunnig samlare som säljer, så kommer verket med en stamtavla och är plötsligt värt mycket, mycket mer.

De senaste tre åren har priserna på samtidskonst fullkomligen exploderat. En diamantbeströdd döskalle av just Damien Hirst såldes för 600 miljoner kronor, Estée Lauder-arvtagaren Ron Lauder betalade över 800 miljoner för ett porträtt av Gustav Klimt, och lägger man på 40 miljoner till får man summan som skivbolagsmogulen David Geffen fick när han sålde Jackson Pollocks oljemålning »No. 5« till en mexikansk finansman.

En anledning till prisuppgången är att det finns allt fler konstmuseum som alla vill ha en egen Picasso eller Warhol. Ända sedan den spanska industristaden Bilbao lyckades locka till sig miljontals turister med sitt spektakulära Guggenheimmuseum, vill varenda håla med självaktning göra »en Bilbao«. Följden blir att marknaden dammsugs på namnkunniga verk, något som driver upp priserna. När det dessutom finns fler superrika i världen än någonsin tidigare – med nya grupper av kinesiska och ryska samlare, som alla jagar samma objekt, ser vi de astronomiska priser som auktionshusen Sotheby’s och Christie’s nu rapporterar om.

Men är priserna då uppblåsta? Är det en bubbla som så många befarar?

– Nästa auktionsrunda är nu i maj och juni och då kommer vi att se om den senaste tidens finansoro påverkat priserna. Men jag tror inte att det kommer hända. Även om investerarna i New York påverkats, så finns det fortfarande mycket pengar i Ryssland och Mellanöstern, säger Don Thompson och påpekar att det pratats om en risk för fallande priser i tre år nu, och att marknaden varken är mer eller mindre nervös nu än tidigare.

Samtidigt styrs marknaden av psykologi och uppfattade värden, förklarar han, och det kan snabbt gå utför om det väl börjar falla.
Men är det då en bra investering att köpa samtidskonst? Svaret är enligt Don Thompson »nej, i allmänhet inte«. Även om man ständigt hör mytomspunna historier om samlare som Saatchi som köper för 50 000 pund och säljer för 75 miljoner kronor 15 år senare, så är de allra flesta affärer förluster.

– På 80 procent av all samtidskonst får man aldrig tillbaka det man betalat, säger Don Thompson, som själv är en entusiastisk samlare och tillägger att hälften av alla konstnärer man hittar på auktionshusen och gallerierna i dag, knappast kommer att säljas över huvudtaget om 20 år.

Don Thompsons bok »The 12 Million Dollar Stuffed Shark« ges ut av Aurum Press.